If I could have one wish tonight I'd wish upon a satellite
Jag hittade en önskelista jag skrev i Borlänge i april i år:
Jag önskar
- att situationen på något sätt var extrem och inte mitt emellan
- att det regnade
- att jag satt hemma med Sot och såg på Dracula-filmatiseringar från 30-talet
- att jag hade pengar nog att resa utomlands
- att såret på min fot var läkt eller aldrig funnits
- att jag fick vara med om något vackert
Jag önskar
- att situationen på något sätt var extrem och inte mitt emellan
- att det regnade
- att jag satt hemma med Sot och såg på Dracula-filmatiseringar från 30-talet
- att jag hade pengar nog att resa utomlands
- att såret på min fot var läkt eller aldrig funnits
- att jag fick vara med om något vackert
Good things make me vanish and go
Den senaste tiden har jag ägnat mig mycket åt mainstream-kultur.
Till exempel har jag läst många svenska deckare, eller snarare bara svenska deckare under hela sommaren och kanske började det tidigare.
Och jag har skämts lite över det, inte riktigt velat berätta för andra vilken bok det är jag läser för tillfället.
För det är ju inte riktigt jag. Det är bara en period. En engångsgrej.
Jag ser mig själv som en annars mycket kräsen person.
Är det inte Strindberg så får det vara.
Eller, rättare sagt, jag önskar att det var så.
Det är en prestigekamp och främst gäller det att vinna över mig själv. Ett nederlag är det då förstås att vara tvungen att erkänna för mig själv och andra att min senast utlästa bok var skriven av en viss Läckberg.
Jag hade glömt att det finns en anledning bakom allt detta. Det var så länge länge sedan jag utsatte mig för något kulturellt kvalitativt att jag faktiskt hade glömt.
Det är inte värt att hänge sig åt något bra. Förr eller senare kommer det ikapp och lämnar stora svarta hål efter sig. Dåliga saker, sådant som platsar på toplistor, sådant som passar alla, får en aldrig att känna något, aldrig att tänka på något. Det är ett tryggt val.
Bra saker stannar kvar. Hemsöker.
Jag tror att jag hellre lite skamset gömmer mina Mari Jungstedt böcker när jag får besök än att riskera att tankar och känslor väcks till liv.
Det är inte värt det lidandet.
Till exempel har jag läst många svenska deckare, eller snarare bara svenska deckare under hela sommaren och kanske började det tidigare.
Och jag har skämts lite över det, inte riktigt velat berätta för andra vilken bok det är jag läser för tillfället.
För det är ju inte riktigt jag. Det är bara en period. En engångsgrej.
Jag ser mig själv som en annars mycket kräsen person.
Är det inte Strindberg så får det vara.
Eller, rättare sagt, jag önskar att det var så.
Det är en prestigekamp och främst gäller det att vinna över mig själv. Ett nederlag är det då förstås att vara tvungen att erkänna för mig själv och andra att min senast utlästa bok var skriven av en viss Läckberg.
Jag hade glömt att det finns en anledning bakom allt detta. Det var så länge länge sedan jag utsatte mig för något kulturellt kvalitativt att jag faktiskt hade glömt.
Det är inte värt att hänge sig åt något bra. Förr eller senare kommer det ikapp och lämnar stora svarta hål efter sig. Dåliga saker, sådant som platsar på toplistor, sådant som passar alla, får en aldrig att känna något, aldrig att tänka på något. Det är ett tryggt val.
Bra saker stannar kvar. Hemsöker.
Jag tror att jag hellre lite skamset gömmer mina Mari Jungstedt böcker när jag får besök än att riskera att tankar och känslor väcks till liv.
Det är inte värt det lidandet.
