I'm talking to the ceiling

Det är tre dagar kvar av tiden på Ölands folkhögskola.

Det finns så många platser jag kan kalla hemma

Idag har varit en bra dag

Hej världen!
Har visst inte skrivit här sen i våras.

Jag hatar att flyga.
Det spelar ingen roll hur långt jag ska, jag hatar det oavsett om jag bara ska fyrtio minuter till Oslo.
Anledningen är inte att jag är flygrädd, för det är jag inte. Egentligen vet jag väl inte direkt varför jag tycker att det är så hemskt att flyga, jag klarar av alla andra färdmedel, tycker till och med om att åka bil och buss och tåg, det stör mig inte om det är långa sträckor.
Fast det är klart, båt tycker jag inte heller om. Nu menar jag större båtar, rent av färjor. Gotlandsbåten är ett bra sådant exempel. Jag hatar att åka Gotlandsbåt. Turen mellan Nynäshamn och Visby tar ungefär tre timmar och det är alltid timmar av lidande. Återigen, det har alltså inte med tiden att göra, tre timmar är för mig ingenting. Bussen till Kalmar, som jag är väldigt bekant med, tar sex timmar ungefär och det är alldeles lagom. Om det tog sex timmar till Visby med den där båten hade jag nog hellre låtit bli att åka dit. För vad är alternativet? Just det, flyg.
Jag kan tänka mig att jag hatar att flyga på grund av en del lösa omständigheter som sätts ihop till en enda jobbig massa. Dels är det väldigt omständigt, och även om det inte är omständigt så upplever jag det så. Det tar alltid tre tusen år att flyga för man ska alltid ut till någon flygplats som ligger långt utanför staden, sen ska man stå i en miljon olika köer för att få komma in och sen ska man vänta vid gaten och sen är det ändå något tekniskt fel på planet som gör att man måste vänta en timme till (okej, det har bara hänt en gång..).
Sen är man ombord på planet och bara inställd på att få tiden att gå. Det är trångt och trycket gör det svårt att höra någonting och man får ont i huvudet och man får platsen längst in vid fönstret så man vill inte resa sig och gå någonstans för då blir allt så bökigt, både för en själv och de andra i raden. Man kan visserligen beställa en plats vid gången istället men då störs man hela tiden av de som går på toaletten eller den där kaffevagnen som MÅSTE dras fram och tillbaka i mitt gången även om flygningen bara tar fyrtio minuter.
Allt det här hade väl kanske kunnat gå bra, kanske kunnat bli lite avdramatiserat, om jag bara fick ha min musik på. Icke.
Jag kan i och för sig köpa att det är bättre att planet funkar som det ska och alla signaler går fram och så där, än att jag stör dem med mina radiovågor, så jag anklagar ingen, jag bara konstaterar att det är så otroligt jobbigt att det dröjer så länge innan säkerhetsbälteskylten släcks och man är tillåten att slå på mp3-spelaren. När man väl fått igång den har man ändå sådant otroligt lock för öronen att man inte hör musiken man spelar.
Jag ser flygning som ett enda stor gissel. Jag hatar det från att man kliver ombord på Arlanda express till att man kliver av motsvarigheten från vilken flygplats man nu ska till.
Imorgon ska jag ut och flyga, och inte vilken flyresa som helst, utan min första långflygning. Tvärs över Atlanten och sedan lite längre. Jag kan ju säga att jag inte är särskilt motiverad (men hoppas så klart att det blir värt det).

Egentligen vill jag inte alls skriva om att jag inte tycker om sommaren.
Under höstarna och vintrarna blir jag så otroligt trött på folk som klagar på årstiden, men så fort det blir lite mer seriös vår, som nu, och senare sommar, är det jag som klagar.
Antagligen är det för att jag är i otakt med alla andra som jag tycker att det är jobbigt, jag gillar egentligen att klaga. Det är bara det att jag möts av sådant oförstånd när jag pratar om hur jag känner inför sommaren. Det är klart att jag också önskar att jag kunde tycka om sommaren, som jag tycker om de andra årstiderna, som jag älskar hösten, som jag inte alls har så svårt att stå ut med vintern som alla andra verkar ha.
Men nu gör jag inte det. Jag glädjs alltså inte över att det börjar bli varmare ute eller att det är ljust långt in på kvällarna. Tvärtom, jag tycker att det är jättejobbigt. Jag tycker så mycket om mörker.
Idag blev jag väckt av att grannen drog fram motorsågen och fällde ett träd på sin tomt. Någon ur min familj eldade gammalt gräs, röken kom in genom ventilerna på mitt hus. Ingen skulle få för sig att göra något av det under vintern. Snart kommer alla i mitt bostadsområde plocka fram sina gräsklippare och oavbrutet dra dem genom trädgårdarna.
Jag ogillar all aktivitet som plötsligt kommer fram så fort det börjar bli lite soligt.
Allt är naturligtvis inte dåligt. I alla fall inte än, det är inte så varmt redan att jag plågas. Idag var jag till exempel ute och gick i skogen och tyckte att det var ganska behagligt. Men jag vet att så fort temperaturen börjar ligga på över tjugo grader kommer jag inte vara så nöjd längre.
Men ja. Jag kan också njuta av sommarnätter och bada i havet och ha picnic i en park. Fast mest är jag glad att jag åker till Colombia om en och en halv vecka, det lär vara det landet i världen där det regnar mest. Jag är också glad över att jag ska jobba hela sommaren så att jag får sitta inne med luftkonditionering och tjäna en massa pengar som jag kan bränna på storstadsresor sen i höst när vädret passar mig lite bättre.

Förra året den här tiden var jag i Kalmar.
Jag åkte fram och tillbaka dit jättemycket, jag kunde lika gärna ha flyttat in permanent.
April är den bästa månaden att vara i Kalmar, förutsatt att man alls tycker om att vara i Kalmar, vilket jag gör. Väldigt mycket.
Dels tycker jag att Kalmar är en väldigt fin stad med fina hus och slott och parker och kyrkogårdar. Dels så har jag ju en fin vän som bor där som jag kan göra fina saker med när jag är där och därmed har jag nästan bara bra saker att förknippa staden med.
Dels tycker jag väldigt mycket om att romantisera saker och ting. Jag bestämmer mig helt enkelt för att tycka om någonting. Det kan leda till, som nu, att jag får för mig att allting skulle lösa sig och kännas mycket bättre om jag bara hade det där som jag har bestämt mig för är så otroligt bra.
Jag längtar alltså efter Kalmar.
Jag vet inte alls vad som skulle bli bättre av att jag befann mig där istället för här, men jag har verkligen fått för mig att det är så det är.
Och jag skulle naturligtvis kunna åka dit imorgon om jag ville. Bara det att det inte tjänar så mycket till för min Kalmarboende vän är inte där, har inte varit där sedan december, kommer inte vara där förrän efter sommaren.
Det är väl i och för sig inte så konstigt att man längtar efter något man bara har positiva saker att säga om när saker börjar kännas lite jobbigt, det är inte heller konstigt att det man längtar efter är något man inte kan få (för stunden) för det finns en viss förtröstan i bara att ha någonting att längta efter.
I höst tänker jag verkligen hänga i Kalmar.

(Plus ones - Okkervil river)

Sedan jag sist skrev här har jag hunnit:
- Vara i Borlänge och Falun för att träffa släkt och vänner
- Vara i Norrland tillsammans med Anton
- Vara i London tillsammans med min pappa
- Tatuera mig
- Bestämt mig för vad jag vill göra i höst
- Få ett jobb
- Komma långt i planeringen av en resa jag kommer göra väldigt snart

Det är alltså the major stuff. Just nu är jag väldigt mycket uppe i reseförberedelserna och de ganska omfattande ansökningarna till de diverse saker jag hoppas kunna ägna mig åt efter sommaren. Jag ser något slags ljus någonstans. Det var ett tag sedan sist.

Jag är dödligt trött, mycket tröttare än jag brukar vara under liknande omständigheter. Omständigheterna är alltså rubbad dygnsrytm, fyra-fem timmars sömn och förmiddagspasset på jobbet som börjar åtta och slutar ett.
Det är illa när man längtar hem innan man hunnit hemifrån. Jag brukar tycka att det känns helt okej att jobba så fort jag kommer fram, för jag tycker om lokalerna, jag tycker om att ha ett ställe som under tiden jag är här är bara mitt och sköts bara av mig. Idag känner jag inte så, idag räknar jag ner minuter tills jag kan åka härifrån. Fast man får ju göra det bästa av situationen förstås, och det är inte så svårt här. Just nu stjäl jag skorpor ur skafferiet och läser boken med världens mest underbar titel: Gunillas man försvann. Jag plockade den random från biografihyllan eftersom jag inte kan låta bli att skratta så fort jag upprepar titeln i mitt huvud, den känns både urkorkad och genial på samma gång.
När man inte är på topp är det ändå skönast att jobba förmiddag istället för eftermiddag, efter som det bara är skolbarn/ungdomar som är här på förmiddagarna, och de sköter sig själva väldigt mycket, även om det förstås finns sådana som inte kan föra sig - men de behöver jag ju inte heller vara trevlig mot. Det som jag har mest problem med när jag är trött är att vara trevlig, jag får anstränga mig för att inte bara snäsa åt folk. Det är svårt att ha ett socialt jobb när man inte orkar bemöta människor. Det här gäller alltså bara de dåliga dagarna. De bra dagarna, och de är trots allt flest, älskar jag att få besökare.
Det är också ett plus förstås att jobba ensam, vilket jag gör nästan alltid. Då blir det ännu mindre trevlig fasad att försöka upprätthålla.
Slutligen ska det ju också framhävas att jag så klart är hur glad som helst över alla jobbtimmar jag får. De får gärna ringa mig hela tiden. Fast nästa vecka är det sportlov för de som går i skola här så vi behöver inte hålla öppet mer än halvtid. Då lär mina insatser inte behövas och jag kan passa på att åka härifrån, bege mig till mina hemtrakter. Det ser jag fram emot också.

Är på jobbet igen.
Det är jobbigt att gå upp klockan sex på morgonen när man brukar gå upp klockan tolv på förmiddagen. Man kan ju tycka att jag borde gå och lägga mig i tid men det är svårt att somna klockan elva på kvällen när man brukar somna klockan tre på morgonen.
Jag har alltså vänt på dygnet, sov tre timmar i natt och orkade inte äta frukost, eftersom jag hatar att äta frukost även om jag vet att det är livsnödvändigt och ni vet dagens viktigaste mål. Därför är jag lite grinig idag men försöker att inte ta ut det på barnen som hänger här (just nu är det bara barn och så kallade ungdomar som hänger här för biblioteket fungerar som skolbibliotek på förmiddagarna). Istället försöker jag göra det lite trevligt för mig själv, jag spelar Säkert! högt i cd-spelaren på kontoret och försöker att inte sjunga med eftersom jag tänker att det skulle uppfattas som lite konstigt. Jag letar också efter fina böcker jag kan läsa i den händelse att det skulle bli lugnt, det vill säga att alla barnen har lektion och inte hänger här längre. Det händer ibland att det inte finns någonting att göra. Då kan man läsa Människor helt utan betydelse eller 365 saker du kan göra. Så även om jag är grinig för att jag inte sovit och inte ätit och även om jag klagar jättemycket så är det inte ett dugg synd om mig.
Ändå räknar jag ner timmarna lite tills det blir lunch, jag jobbar längre än jag trodde att jag skulle göra så jag hade inte med mig någon lunch, även om det för en gång skull fanns mat hemma som jag hade kunnat ta med mig. Istället måste jag gå till butiken som ligger i krokarna där utbudet är väldigt begränsat och slösa bort dyrbara pengar (pengar blir ju extra dyrbara när man inte har så många av dem) på mat. Det är ju också något man kan bli sur över, men jag väljer att låta bli.
Det var min status för tillfället.
För övrigt har jag brutit av två naglar så jag har ont i två fingrar, vilket också är extremt irriterande, men idag är det Antikrundan på tv så det gör ingenting.

(För övrigt är det bästa med jobbet att det står så himla många koppar i köket med namn på, kvinnornamn som var populära på femtiotalet och inte har någon som helst förankring i vilka som jobbar här, typ Birgitta och Yvonne)

Jag vet inte vad som är viktigast.
Räcker det med en bra berättelse eller krävs någon typ av kunnande inom skrivkonsten om man ska författa en bok?
Människor som har varit med om hemska saker vill ibland skriva en bok om det. Det behöver nödvändigtvis inte vara självbiografier, även om det är otroligt trendigt (och oändligt tjatigt) just nu, det kan också vara självhjälpsböcker eller helt enkelt romaner med verklighetsförankring.
Ibland kan jag bli så trött på att alla som någonsin varit med om något jobbigt - vad som helst! - vill dela med sig av sina erfarenheter. Alltid för att skydda och hjälpa andra, enligt dem själva. Jag misstänker att det ligger en del annat bakom också. Min irration över detta kan mycket väl ha att göra med att jag själv aldrig varit med om allt det där som de drabbade berättar om, det är de med föräldrar som är alkholiserade eller har psykiska problem, de som blivit utsatta för våld eller övergrepp, de är de som hamnat i dåligt sällskap, som umgåtts i kriminella kretsar. Eller så är det någon som har varit gift med någon som har varit med om något av det.
Det blir ju onekligen en bra berättelse. Det är ju alltid de hemska händelserna som lockar läsare. Jag vet inte om det handlar om att gotta sig i andras problem, att vara glad över att det inte är en själv som är drabbad, eller om det ligger något annat bakom intresset. Och var går gränsen egentligen för det som man gottar sig i och det som man medvetet undviker att läsa om för att det kommer för nära och blir för jobbigt?
Kanske är det så att enskilda människors problem går bra att ta till sig (yes! det är inte jag som drabbas), och när man inser att det är ett utbrett världsproblem blir det jobbigt, för man förstår att man har skuld i det och ett ansvar över det.
Anledning till mitt val av ämne är att jag snubblade över en av alla dessa böcker på jobbet, dvs biblioteket. Och eftersom jag hade en stund över började jag läsa i den. Den handlar om en pojke som växte upp under extremt dåliga förhållanden. Berättelsen kanske kan vara till hjälp för någon, någon som är i samma situation, ni vet du-är-inte-ensam-snacket. Men det är en riktigt dålig bok. Texten känns totalt obearbetad, författarens minnen dyker upp i en enda osorterad röra, det blir ingen berättelse och meningarna känns plumpa (skulle kunna skyllas delvis på översättningen, det vet jag ju inte). Så rent litterärt blir det en plåga att ta sig igenom texten, men jag antar att alla inte har samma krav på en bok, och det är uppenbart att bokförlaget prioriterade annorlunda än vad jag skulle ha gjort.
Men, det är klart. Kan boken hjälpa en enda person till ett bättre liv så är det värt att jag plågas lite.