Rapport från ett arbete
Jag är dödligt trött, mycket tröttare än jag brukar vara under liknande omständigheter. Omständigheterna är alltså rubbad dygnsrytm, fyra-fem timmars sömn och förmiddagspasset på jobbet som börjar åtta och slutar ett.
Det är illa när man längtar hem innan man hunnit hemifrån. Jag brukar tycka att det känns helt okej att jobba så fort jag kommer fram, för jag tycker om lokalerna, jag tycker om att ha ett ställe som under tiden jag är här är bara mitt och sköts bara av mig. Idag känner jag inte så, idag räknar jag ner minuter tills jag kan åka härifrån. Fast man får ju göra det bästa av situationen förstås, och det är inte så svårt här. Just nu stjäl jag skorpor ur skafferiet och läser boken med världens mest underbar titel: Gunillas man försvann. Jag plockade den random från biografihyllan eftersom jag inte kan låta bli att skratta så fort jag upprepar titeln i mitt huvud, den känns både urkorkad och genial på samma gång.
När man inte är på topp är det ändå skönast att jobba förmiddag istället för eftermiddag, efter som det bara är skolbarn/ungdomar som är här på förmiddagarna, och de sköter sig själva väldigt mycket, även om det förstås finns sådana som inte kan föra sig - men de behöver jag ju inte heller vara trevlig mot. Det som jag har mest problem med när jag är trött är att vara trevlig, jag får anstränga mig för att inte bara snäsa åt folk. Det är svårt att ha ett socialt jobb när man inte orkar bemöta människor. Det här gäller alltså bara de dåliga dagarna. De bra dagarna, och de är trots allt flest, älskar jag att få besökare.
Det är också ett plus förstås att jobba ensam, vilket jag gör nästan alltid. Då blir det ännu mindre trevlig fasad att försöka upprätthålla.
Slutligen ska det ju också framhävas att jag så klart är hur glad som helst över alla jobbtimmar jag får. De får gärna ringa mig hela tiden. Fast nästa vecka är det sportlov för de som går i skola här så vi behöver inte hålla öppet mer än halvtid. Då lär mina insatser inte behövas och jag kan passa på att åka härifrån, bege mig till mina hemtrakter. Det ser jag fram emot också.
Det är illa när man längtar hem innan man hunnit hemifrån. Jag brukar tycka att det känns helt okej att jobba så fort jag kommer fram, för jag tycker om lokalerna, jag tycker om att ha ett ställe som under tiden jag är här är bara mitt och sköts bara av mig. Idag känner jag inte så, idag räknar jag ner minuter tills jag kan åka härifrån. Fast man får ju göra det bästa av situationen förstås, och det är inte så svårt här. Just nu stjäl jag skorpor ur skafferiet och läser boken med världens mest underbar titel: Gunillas man försvann. Jag plockade den random från biografihyllan eftersom jag inte kan låta bli att skratta så fort jag upprepar titeln i mitt huvud, den känns både urkorkad och genial på samma gång.
När man inte är på topp är det ändå skönast att jobba förmiddag istället för eftermiddag, efter som det bara är skolbarn/ungdomar som är här på förmiddagarna, och de sköter sig själva väldigt mycket, även om det förstås finns sådana som inte kan föra sig - men de behöver jag ju inte heller vara trevlig mot. Det som jag har mest problem med när jag är trött är att vara trevlig, jag får anstränga mig för att inte bara snäsa åt folk. Det är svårt att ha ett socialt jobb när man inte orkar bemöta människor. Det här gäller alltså bara de dåliga dagarna. De bra dagarna, och de är trots allt flest, älskar jag att få besökare.
Det är också ett plus förstås att jobba ensam, vilket jag gör nästan alltid. Då blir det ännu mindre trevlig fasad att försöka upprätthålla.
Slutligen ska det ju också framhävas att jag så klart är hur glad som helst över alla jobbtimmar jag får. De får gärna ringa mig hela tiden. Fast nästa vecka är det sportlov för de som går i skola här så vi behöver inte hålla öppet mer än halvtid. Då lär mina insatser inte behövas och jag kan passa på att åka härifrån, bege mig till mina hemtrakter. Det ser jag fram emot också.
Kommentarer
Trackback