I'm talking to the ceiling

Snön började töa bort idag. Jag är inte orolig för att den inte ska komma tillbaka, det kommer med all säkerhet ligga snö på backen en bit in i maj. Det är inte det. Det är när allting hamnar mitt emellan. Det är inte snö, bitande kallt och vackert, men inte heller bar mark, mysigt grått och stämningsfullt. Det är bara ett enda stort töväder som inte frambringar några positiva känslor hos mig.
Det kanske har att göra med mitt humör idag. Jag tog ett par piller från skåpet och hoppades att de skulle hjälpa mot något - vad som helst. Sedan gick jag upp till mig och läste ut Tusen gånger starkare, en ganska dålig bok som jag hållt på med sen innan jul typ, om ett viktigt ämne. Hennes största fel är att hon gör det till en tjejbok. Det är ju inte vi som behöver höra om alla orättvisor. Nej. Det är därför det borde finnas fler som Per Nilsson.
I alla fall, när man läser om förtryck, i detta fall mot kvinnor, så blir man en aning deprimerad. Jag blev deprimerad över att killar finns överhuvudtaget, att människor finns överhuvudtaget, att alla sex miljarder människor i den här världen alltid måste befinna sig på exakt samma yta som jag befinner mig. Det går liksom inte att fly undan, och är man inte något för sociala sammanhang, ja då ska man gå i terapi och bli botad. För det är ju totalt omöjligt att människor är olika. Dum tanke.
Folk säger alltid att jag måste jobba med mig själv. Jobba på att bli mer social, kunna prata med folk, ta kontakt, inte alltid sitta tyst, räcka upp handen i klassrummet. Jag tycker att de behöver jobba med sig själva, kunna förstå att jag inte är så. En sån som pratar. Det är inte mig det är fel på, det är dem, tänker jag och får upp Thåström-titeln "Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal". Inoriginellt - jag vet! Men det är så det känns. Me against the world, typ. Den kampen kommer nog aldrig stanna. Eller kommer jag också att bli tråkig och oengagerad när jag blir äldre. Antagligen. Jag kan nog inte hoppas på annat. Då får jag väl se till att vara extra engagerad när jag är ung då. Det känns bara lite svårt med den här känslan i mig, ständigt, som gör att jag inte orkar göra någonting. Jag får nog anlita Julia snart, till något grovt som syns. En Rädda barnen, fast i feministvariant. Vi får se. Jag vill sätta Trångsund-planen i verket så snart det börjar bli lite varmare ute.

Skitdag.
Därför sitter jag nu och lyssnar på Motion city soundtrack's låt Welcome to the new year - jag känner mig som Justin i den låten, alltid. "I am often interrupted or completley ignored. But most of all I'm bored. I'm trying to find out if my words have any meaning. [...] I'd rather be home feeling violent and lonely "
Ja.
Han berättar om en nyårsfest, men den beskriver den mesta av min tid. Julia bad mig förklara konsten att vara helt tyst när folk frågar saker, typ som när matteläraren frågade oss var vi varit under hennes lektion, och jag bara stod tyst och Julia kände sig tvungen att svara.
Jag hade gärnat svara, om jag bara hade hittat några ord överhuvudtaget. Men oftast kommer de inte. Jag kan helt enkelt inte prata med folk.
Jag vaknade klockan sju, som alltid, jag kände efter, men jag orkade inte gå upp. Inte trötthet, det var något annat, en jobbig huvudvärk och något ytterligare, något oförklarligt, en känsla. Jag låg kvar. Tänkte över alternativen. Antingen går jag upp nu, tar en dusch, skyndar iväg till tåget, till plikterna, till sysslolösheten, rastlösheten, kylan, artiga svar och frammanade leenden. Eller, så ligger jag kvar.
Jag låg kvar till långt in på förmiddagen och inte ens då orkade jag gå upp, men jag tvingade mig själv, gjorde ordning lite chokladpudding och satte mig framför en repris av Handbolls-VM från igår. Chokladpuddningen fick mig att tycka synd om mig själv. Det kändes bra. Efter att Spanien förlorat matchen blev jag deprimerad och satte igång en film istället, en lagom spännande matiné med Demi Moore.
Jag ringde Julia för ett tag sedan, pratade i tio minuter, kände mig inte ett dugg bättre efteråt. Ingenting är bra idag. Jag borde titta på Fotbollsfruar, men jag orkar inte, jag borde läsa en bok, men jag orkar inte. Jag borde ta min medicin och gå och lägga mig.

Det var länge sen jag skrev, nästan en vecka.
Jag har inte riktigt varit hemma.
Julia hade friluftsdag i torsdags, och studiedag på fredagen, så jag tog ledigt torsdag fredag (inte riktigt därför egentligen, men det blev ju lämpligt), så åkte jag hem till Julia på torsdagseftermiddagen, vi lagade lite mat till Anton som kom en timme senare, och det var riktigt kallt inne i huset. Senare fick vi reda på att värmepannan gått sönder.
Vi såg på Eternal sunshine of the spotless mind, andra gången jag ser den, den är fortfarande jättebra, fortfarande en av favoriterna.
Efter det kröp alla ner i Julias säng, under duntäcket, för att inte frysa ihjäl. Benita berättade för mig att det vara var åtta grader i hennes rum. Det var inte ens sent, men alla var trötta, och Julia blev helt flummig, och jag tycker att det är skönt ibland, att bara kunna slappna av, skratta åt allt. Det blev så på Gotland en kväll, när Julia drog igång en totalt meningslös diskussion om sengångare, och det var helt underbart, likaså nu, hon låg skavfötters med mig och Anton och blåste såpbubblor åt vårat håll. Vi lyssnade på Joy division och musiken stämde inte in i situationen, men jag tycker om dem, jag kanske ska köpa Unknown pleasures. Julia har blivit besatt av Ian Curtis.
Julia och Anton sov på madrass på golvet, jag sov i Julias säng, i sovsäck. Det jobbiga med sovsäck är att de inte riktigt följer med när man vänder sig. Det blev en kall natt, men helt okej. Anton skulle åka till skolan klockan sex, jag vaknade av alarmet på hans mobiltelefon. Jag och Julia låg kvar, lyssnade på Antons steg på övervåningen, och när han hade gått bestämde vi oss för att sova ett par timmar till.
Det blev en dag inne i stan, vi fikade först, det gör vi alltid, fiket i Gamla stan är alltid våran utgångspunkt. Det är bra. Jag tycker om att fika med Julia, men mest gillar jag diskussionerna som alltid föda då. Plötsligt fick Julia ett ryck och undrade om vi inte skulle ta hål i örat. Det är bestämt, att vi ska göra det tillsammans, hon gav mig det i födelsedagspresent, men ingen frisör i hela Gamla stan, eller på Götgatan, ville ta emot oss. Det var lite jobbigt. Sedan fick jag bråttom till tåget, för det var faktiskt fredag, den dag jag skulle åka upp till Falun, och Sarah.
Helgen fortskred allt för fort, utan att vi hann göra någonting alls. Fast jag tycker om konsten att göra ingenting och samtidigt njuta av tiden. Jag och Sarah är experter. Jag åt min första semla för året, jag älskar semlor, och det var inte det enda onyttiga vi åt den helgen, jag antar att vi är experter även på det, att sätta i oss fel saker.
Vi såg Timmarna, himla mysig film som gav mig en enorm lust att läsa Virginia Woolf. Jag anser att det är en plikt för en bibliotekariepraktikant. Så nu har jag lånat hem Mrs. Dalloway. Sedan såg vi The squid and the whale, också otroligt bra film, med en touch av Wes Anderson (min stora idol inom filmkonsten, skapare till bland annat favoritfilmen The Royal Tenenbaums), som producerat filmen. Skruvad och bra.
Vi lyssnade på The Knife och åt pizza tills vi svämmade över, satt i soffan och diskuterade skolfrågan. Kanske löste vi skolfrågan. Jag var hos SYO:n igår, och det verkar som om jag ska börja på folkhögskola.
Idag skolkade jag biblioteket ett par timmar för att hinna ta en fika med Julia i stan. Men staden kvävde mig idag, det var en dålig dag, folket på fiket fick mig att må dåligt, så vi gick till Netto och köpte godis för sju kronor var för att muntra upp oss lite, och sedan åkte Julia till cirkusträningen, och jag sitter ensam i mitt hus och försöker få min bror att se en film med mig. Vi får se hur det går.

Jag ringde till Julia i ren desperation som alltid.
Hon svarade. Tack Gud.
Jag mår dåligt, sa jag.
Åk in till stan, sa Julia, jag kan hoppa över idrotten.
Så jag gjorde det. Tog nästa tåg till stan, gick in på Edenborgs, köpte mig en kaffe latte, ringde till Julia, hon kom bara en stund senare. Allting blir så mycket lättare med henne. Vi fikade en stund, pratade. Sedan gick vi och köpte cd-skivor, fast jag köpte ingen, även om jag hittade Counting crows för 65 spänn. Jag kanske ångrar mig. Lite.
Vi åkte ut till Alvik bara för att det är så mysigt att åka tunnelbana när man inte har bråttom. Sedan tog vi Tvärbanan till slutstationen, och missade det tåg tillbaka som skulle gjort så att Julia hann med sista bussen, så nu är hennes mamma inte så glad. Det är inte min mamma heller. Jag vet inte vad hon tror, det känns som hon tror att jag fejkar mitt dåliga sinne för att få vara med Julia. Så är det inte. Hon vet ju inte att jag har tagit ledigt de här dagarna. Jag tänker nog inte säga det heller, hon skulle nog bli ännu mindre glad.
Jag tittade på P3 guld, bra vinnare måste jag tycka, bra programledare måste jag också tycka. Bra att Anna Ternheim vann, för Girl laying down, den enda låt jag hört från nya skivan, är verkligen, verkligen bra. Synd att Marit inte vann något. Julia är nog glad för The Knifes två priser. Jag är glad för I'm from Barcelona.
Imorgon ska jag vara med Julia ännu mer. Det har jag inte sagt till mamma. Det blir nog bra, till slut. Sedan ska jag träffa Sarah!

Idag är det måndag.
Det kändes i morse i mitt huvud, men det var ändå ganska lätt att ta sig upp, det var ändå en ganska bra morgon. Jag hann inte äta något förstås, det var synd, för jag var hungrig. Men jag glömde snart bort det. När jag kom till stationen och jag var några minuter tidig, och jag ställde mig vid den första kuren och såg ut över landskapet. Snön har legat några dagar nu, men jag blir fortfarande lika lycklig när jag ser den. Som Narnia, kändes det, som det gnistrande snölandskapet i sagolandet Narnia. Jag kände mig upprymd och nästan lycklig.
Jag smet undan mina plikter. Inte fullt, jag drog fram en stol och började städa på ungdomsfaktan, men samtidigt läste jag en bok jag hittade där, en väldigt tunn bok, en kvinna som skrev om några minnen hon hade från sin barndom, sin skolgång, när hon blivit mobbad. Hon skrev om ensamheten som något hemskt. Låter det känslokallt om jag säger att jag aldrig förstått mig på de som blivit mobbade. Jag vet att mobbarna väljer svaga offer, men jag är också svag, och jag skulle aldrig låta det hända. Okej, när jag var sju kanske. Inte nu, inte för några år sedan heller. Inte sedan...sedan femman kanske, fyran. Låter det dumt när jag säger att jag aldrig skulle låta dem göra så? Jag skulle inte sätta emot, det är inte det jag menar. Det skulle inte hjälpa antar jag, och jag skulle aldrig våga. Eller blir behovet av att vara en av dem, större när man inser att det är totalt omöjligt. Lite som att man inte saknar det innan det är borta. Kvinnan som skrivit boken, skrev att hon hatade att hon inte fick vara med. Jag valde bort att vara med när jag var liten. Jag ville alltid vara för mig själv. Inte för att jag inte fick, för att de inte tyckte om mig. Jag skulle alltid få vara med Tessan och Filippa, om jag ville. Jag ville inte. Inte förrän Sarah kom. Henne ville jag vara med. Fast det fanns saker i boken jag kände igen mig i. Inte för att jag blivit mobbad. Det har jag inte. Inte för att jag kan säga motsatsen heller. Finns det förresten en motsats till mobbad? Kanske inte. Men jag känner igen det där...med osäkerheten. Den kom av sig själv för mig, jag behövde inga andra ungar som var på mig varje rast. Osäkerheten kom av sig själv, och den lever kvar, min största fiende, jag hatar den, den lever i mig, som ett djur, äter av mig, äter mina döda förhoppningar och drömmar. En asätare, är osäkerheten och snart kommer den ha ätit upp hela mitt innanmäte. Ja. Det är så det känns. Ibland. Fast andra gånger känns det helt tvärtom. Som om ingen någonsin kommer att kunna göra mig illa. Men är det det jag är rädd för? Att såras? [Jag minns den frågan på "Pratsvenskan" i sjuan "Vad är ni mest rädda för", Emma sa att hon var rädd för att bli sårad, jag sa att jag var rädd för att bli kvar där. Jag är itne kvar, men Emma kommer med all säkerhet bli sårad igen.] Nej. Jag ska nog klara det också. Jag vet inte vad jag är rädd för. Faktiskt. Mer än den där listan jag gjort upp. Med femton punkter, än.
Jag började nästan gråta när jag läste Klassresan. Fan. Den är skriven för tolvåringar. Om tolvåringar. Barnen i boken är så deprimerande att läsa om att jag inte vet var jag ska ta vägen. Kanske hade jag varit så där om jag växt upp i Stockholm? Har det med det att göra, att vi bodde för långt bort från ställen där allt händer. Snälla och oskyldiga var vi. Tjejerna året under mig blev kära jämt, mest i Emil och Henrik, alla har varit kär i Emil eller Henrik. Inte jag. Helena var kär i Andreas förstås, han var väl andra pris. Sarah var ju ihop med honom i typ en vecka. Inte ens då visste hon varför. Lisen var väl mest kompis med killarna. Jag tyckte alltid att Lisen var så cool. Det tycker jag nog fortfarande. Nej. Vi höll inte på med sånt, i våran årskurs. Linda, Tessan, Filippa, Annika, Michaela, Sara, alla de tjejerna höll på med sådana saker. Vi hade gått i samma klass i fyra år, några av oss, men ändå hade vi blivit så olika. Jag vet inte varför. Jag vet varför. Det är ungefär som i min gamla klass i Nynäs. Jag, Julia och Carro var de enda i klassen som inte bodde i Nynäs. Carro och Julia var de enda jag tyckte om. Vi skrev en uppsats om perspektiv. En flummig uppsats. Jag har kvar den.
På eftermiddagen fortsatte jag att plugga in avdelningarna. Jag har kommit till L. Det är en lång väg kvar. Jag måste nog skriva lite varje dag, så att det tar slut någon gång.
Jag pratade med Julia för ett tag sedan, ett desperat samtal efter att både Sarah, som jag ska till på fredag, jag längtar som fan, och Sofie, som vill bjuda mig på en skogsfika, loggade ur. Julia har börjat planera hur mycket som helst inför sommaren och festivalerna. Jag vet inte om jag vill till Arvika, men när Julia berättade om sina planer, om att vi ska äta sådana där vegetariska pitabröd som vi åt på Gotland, om hur vi ska sitta uppe hela nätterna...jag vill allt det där hon berättar om. Allt det där, men inte festivalen. Nej, jag är nog livrädd. Peace and love vill jag till iaf. Jag har nog tillräckligt med pengar. Jag har nog så mycket att jag kan slösa bort lite på torsdag. Jag tänker skolka då. Eller ta ledigt kanske. Så ska jag gå på myrornas och köpa sjuttiotalssaker, gå på skivbutiker eller filmbutiker och hitta Forward Russia kanske, köpa den till Julia. Fast hon skulle ju få en bok av mig. Vi får se. Jag vill inte åka till Kastellholmen när det är snö, det kommer inte att gå att sitta där, bakom kastellet på den underbara stensluttningen. Museerna är inte gratis längre, så jag kan inte åka till Östasiatiska. Jag kanske hamnar inne på Edenborgs med mitt kollegieblock. Det är väl inte den sämsta lösningen. Klockan två ska jag ringa Julia och se om hon är fri från friluftsdagen, så att hon kan göra mig sällskap. På fredag har hon iaf studiedag, så då ska vi fika från jättetidigt ända tills mitt tåg går. Jag hoppas att det blir så, det kommer bli en bra dag. Jag har så mycket att prata med henne om.
Jag har skrivit långt nu. Det känns bra. Det liksom...släpper. Det är Per Nilsson, jag lovar, som gör att det blir så. Jag måste läsa Jonas Gardell sen, jag fick sådan lust att läsa En komikers uppväxt efter att jag läst mobbningsboken idag. Jag älskar Jonas, jag har bara glömt bort det.

Jag och Emma var ute och gjorde snöänglar i den djupa snön idag.
Jag drabbades av en insikt när jag låg i trädgården och sprattlade.
Eller insikt...för det första kom jag att minnas mig och Sarah, en vinterkväll för länge sedan (undrar undrar om hon minns det här), vi gick väl i femman eller sexan, vi var ute och gick längs Östanforsån, den där turen förbi Preemmacken, och vi när vi kom till gångtunneln där i Herrhagen, vid parkeringen, närmare fotbollsplanen, började vi prata om att växa upp. Jag tror att vi båda växte upp väldigt fort, eller hur jag ska uttrycka mig. Det var inte för att vi har fått olämplig mängd ansvar redan som små, vi bara var sådana. Det var väl därför vi hittade varandra, kanske. Iaf, jag minns att vi båda önskade att vi var barn, jag menar, vi var ju bara elva-tolv då, men..ja. Vi lade oss i snön iaf. Kanske gjorde vi änglar, kanske kaste vi snöbollar, jag minns inte. Jag minns bara att vi ville prova på att vara små igen. Vi var elva år.
Sedan kom jag att tänka på hur jag alltid har hatat att gå upp på söndagsmornarna och tvingas ut i täckbyxor och skidjacka för att rulla ihop någon snögubbe. Jag minns en dag i Stennäset, jag var väl åtta, när mamma och Joakim gick ut och byggde snölyktor och snögubbar, och jag absolut vägrade följa med. Med undantag på den kvällen med Sarah, tror jag att jag inte gjort snöänglar sedan jag var liten. Innan jag var åtta. Det var en märklig känsla. Med snön så tätt intill mig, och den gråtonade (vackra) himlen som enda utsikt, kände jag mig otroligt upprymd, liksom fri, det var helt underbart, jag ville aldrig resa mig igen. Men det gjorde jag. Reste mig. Lämnade efter mig en ängel på marken.
Jag har bokat biljetter idag, till nästa helg. Jag ska få träffa Sarah. Det var inte så länge sen, men det känns som månader, år. Jag måste träffa henne nu! Jag kanske ska bjuda henne på bio? Jag har inte varit på bio sedan Oktober, när jag och mamma såg Lady in the water (mys!). Jag tänkte att jag skulle skriva till Andie också, kanske träffa henne någon dag, kanske åka till MG på fredag. Kanske ta ledigt på torsdag, ge mig ut i staden och se allmänt konstig ut. Vi får se. Nu ska jag gå och se film med Joakim.

Klockan är 02.11,
så här länge har jag inte varit uppe sedan.... jag minns inte.
Jag brukar alltid vara så trött om kvällarna att jaggår och lägger mig elva,
Joakim brukar tycka att jag är jättetråkig.
Det är synd. Jag tycker ju så mycket om nätterna.
Idag satt jag och Joakim uppe och tittade på två dåliga "oförklariga-mutationer-tar-över-världen-filmer", jag älskar när vi två stannar uppe sent och ser dåliga filmer, det är liksom..."Det är skönt att få vara så dum som man vill", på något sätt.
Ja. Det har ju inte varit någon ansträngande dag direkt. Jag har inte mått så bra, därför har jag tillåtit mig att ligga i soffan i sju timmar och tjugo minuter för att titta på hela andra säsongen med Scrubs. Nu har Joakim inga fler DVD-boxar med den tv-serien, deprimerande, jag får väl helt enkelt gå över till Will & Grace. Det duger det också.
Snön har fortsatt komma. Underbart. Förutom att det stör parabolen så att jag inte kan se på Ed, Edd och Eddy, även fast att det var precis det jag ville göra halv två i natten.
Aja. Jag är för trött nu för att kunna skriva mer.
Ska bara avsluta med en lista:
Människor jag vill vara som:
1. Will Freeman
2. Dina (från Jag är Dina, minns inget efternamn)
3. Fredrik Wikingsson
4. Dr. Perry Cox

"Och jag undrade för mig själv om världen får vara så här vacker.
Snöflingorna som fallit sedan tidigt på morgonen, hade bildat ett halvdecimeter tjockt lager på marken. Vinden kastade flingorna i mitt ansikte, nysnön gav vika under mina kängor med ett mildt knarrande. Ett ljud jag saknat sedan tidigt i höstas.
Jag ville skrika. Snön kom som en befriare och jag ville visa min min lycka genom ett rop, men behärskade mig. Istället tog upphetsningen form som ett stort leende på mina läppar, och jag kände att ingenting skulle kunna förstöra den här dagen.
Ulljackan drog åt sig mängder av snö, och jag fick skaka av den med kalla fingrar, samtidigt bildade kängorna pölar på golvet och jag kunde bara hoppas att detta skulle vara förlåtet, den första snödagen.
Det var som om snön förändrat allt. Även i fikarummet rådde en dämpad stämning.Inget obehagligt, tvärtom, det var bara som om alla fått något att tänka på.
Välbehövligt, anser jag.
På lunchen ger jag mig ut igen, snöandet har avbrutits, men marken är fortfarande bländande vit, det tar ett tag att vänja ögonen. Backen upp mot parkeringen ter sig livsfarlig, men jag låter kängorna få fäste i nysnös så att jag kan ta mig upp.
Ju närmare butiken jag kommer, desto tydligare hör jag dragspelsmusiken. Det är en mörk man som står utanför entrén och spelar i kapp med sitt leende. Jag älskar honom.
I butiken hmanar jag i kö med en trevlig tant, jag känner mig storsint och överlycklig. På tillbakavägen ger jag dragspelsmusikanten en femkrona och han tackar så mycket.
Detta är den mest perfekta dag på evigheter."
Detta var den rapport jag skrev på lunchen, en kort sammanfattning om dagen då den första riktiga snön föll. Helt underbart. I morse när jag gick till tåget kunde jag verkligen inte se någonting, snöflingorna låg för tätt i luften, samtidigt som de hela tiden blåstes in i mitt ansikte och tvingade mig att blunda. De smälte mot mina tighta byxor och trängde sig in genom tyget, lade sig mot huden, en kall filt, bitande som nålar, men det är sådant man inte känner i lyckorus. Det var verkligen ett sådant jag var utsatt för.
Jag gjorde lite andra anteckningar under dagen. Ett par listor:
Saker som förstör mitt liv:
1. Ösmo
2. Tonårspojkar
3. Snöbollar
Särskilt i kombination.
Saker som räddar mitt liv:
1. Snön! (som äntligen kommer med tystnaden)
2. Det faktum att det är fredag
Bara två punkter. Oroväckande.
Människor (biblioteksbesökare) som gör mig glad:
1. Raymond
2. Han i cykelhjälmen som tydligen heter Anders
3. Ludvig

Stödanteckningar jag gjorde under eftermiddagen i expeditionen:
"Dorota var på bra humör,
hon kan vara riktigt söt ibland,
fast att hon är lite konstig"
"Jag blir alltid deprimerad när jag går förbi medicinavdelningen
på ungdom. Det blev värre idag än det brukar.
En bok och världen rasar"
"Det pinsammaste som hände var när en utländsk man ville att jag skulle skriva hans CV.
Vad tänker han?"
Haha,, jaa...han med CV:t  var riktigt jobbig, jag trodde han menade jag skulle hjälpa honom skriva ut det, inte skriva det. Hur ska jag kunna veta varför han vill ha det där jobbet? Han sa att han aldrig gjort sånt förut, vad tror han att jag har gjort? Jag har väl aldrig haft ett jobb heller. Nej, jag bara slingrade och stack, sedan fick Anders honom på halsen istället, jag tror det slutade på ungefär samma sätt. Annars blir jag mest glad av människorna där.

Jag vaknade vanlig tid i morse.
Men det gick inte. Ingenting fungerade som det brukar.
Mitt huvud värkte, och jag kunde inte tänka klart.
Jag kunde inte gå upp. Det gick inte.
Det var inte en sådan där vanlig trötthet; man är väl alltid trött sju på en onsdagsmorgon.
Det var något annat. Det satt kvar sedan igår.
Igår var en av de värsta dagarna på länge. Ångesten har aldrig gjort sig påmind på samma sätt på...hur länge som helst. Sedan i våras säkert.
Jag bestämde redan igår att jag skulle skolka biblioteket idag och måla ögonen svarta och sitta på Kastellholmen och skriva hela dagen.
Men det gick inte. Jag låg kvar i sängen i flera timmar utan att somna om, jag låg och blundade, vägrade öppna ögonen. Klockan tio mötte jag Joakim och Per, som tydligen sovit över, i köket. Då hade jag iaf hunnit duscha av mig.
Jag åt frukost och tittade på Americas funniest homevideos. Inte förrän killarna gått kunde jag slappna av.
Jag kände mig fortfarande som ett vrak, nästan bakfull, utan att ha några vidare erfarenheter. Jag värmde på lite mat, bläddare fram till MTV i kanallistan och tog fram en bok. En sådan där typisk ungdomsbok med rosa framsida. Jag behövde lite avkoppling. Och jag har inte läst en bok på flera veckor.
Inte för att dämpade ångesten direkt.
"Den finns överallt. Kärleken. Eller lusten. Den äcklar mig så att jag tvingas slå igen boken.  Akon på MTV får mig att vilja gråta. Jag måste prata med någon. För säkerhets skull ringer jag Julia. Avstängd. Klockan är bara halv tre. En timme till minst.
Ingenting känns bättre idag. Tårarna helt bokstavligt bränner under ögonlocken.
En sida till i boken och jag börjar gråta. Det är femte gången Snow ((Hey Oh))-videon spelas idag och det är skönt med något välbekant mitt i allt det jobbiga.
The more I see the less I know
The more I like to let it go
Då och då måste jag stänga boken för att ta några djupa andetag och tänka på något annat en stund för att övervinna impulsen att tömma maginnehållet. Illamåendet går över, men irritationen ligger kvar, och Rihanna gör ingenting bättre"
Jag satt som en svart fläck i soffan hela dagen, utan kraft, utan ens en tanke på att flytta mig, göra något annat, göra något nyttigt.
Jag och mamma ska iväg och prata med Ola. Det kommer säkert inte hjälpa. Jag måste verkligen prata med Sarah, men över telefon är det inte samma sak. Kanske jag ska fråga om jag får komma nästa helg?
Jag ska tänka på saken.

Jag vill skriva något vackert om regnet som får folk att förstå, vad de går miste om. Skriva om känslan att ligga vaken och lyssna till vinden utan rädsla.
Ja. Jag vill skriva. Men jag kan inte.
Jag träffade Magnus idag. Vi pratade om gymnasievalet. Jag vill inte gå i skolan. Jag klarar inte av det. Ingenting kommer att bli bättre efter sommaren. Jag är helt säker.
Magnus tycket att jag skulle söka författarskolan i Göteborg efter gymnasiet. Det känns så långt borta, jag kan inte tänka på det nu. Men det finns ju ingenting jag hellre vill än att nå så långt. Om det här inte går över snart kommer jag aldrig att komma längre.
Jag träffade Petra också, från Nynäshamns litterära sällskap. Hon fick min mailadress, och ska skicka inbjudan till lyrikaftnar senare i år. Jag kanske ska gå någon gång. Jag kanske får träffa Ylva igen. Hon skulle bli en väldigt bra kontakt.
Jag kom att tänka på Tomas i morse. Det är konstigt hur mycket jag tänker på honom i förhållande till hur lite jag faktiskt vet om honom. Jag vet ingenting. Förutom att han är precis så som jag vill att alla människor ska vara. Tomas är medelpunkten. Förebilden. Tomas får jag aldrig se igen.
Jag vill vara så. Som Tomas. Eller som Dina. Eller Will. Jag vill inte vara så här.
Jag såg Filip och Fredrik igår, påtal om förebilder. Intervju med Bert Karlsson. Det är svårt att tycka om Bert. Det spelade ingen roll igår. Började jag gråta? Rutinenligt. Ja. Eller nära på, åtminstone. I första inslaget när Bert och Felix lurade Filip och Fredrik, och sedan i den avslutande låten, som alltid. Det är någonting hos mig som saknas.
Jag fick hämta Emma, och jag somnade nästan framför Askungen, jag är så trött idag. Jag tycker att den känslan har varit kännetecknande för varje dag det senaste året. Minst.
Jag vill prata med Julia, men jag kan inte.
Vid matbordet berättar Micke att media inte var ett dugg nöjda med att Susanna vann Jerringpriset. Jag blir knäpp. Jag tänker på Jan Guillous tv-serie Häxornas tid, som jag såg en snutt av med Joakim, när de intervjuade en professor om anledningen till häxhysterin, och han hade svårt att svara på det, men den feministiska aspekten stämde inte, absolut inte, vad vi än tror, tro inte på det. Okej, tänker jag. Kan hända det ligger något annat bakom. Men jag behöver ett skäl till att tro honom. Det fick jag inte. Jag tror vad jag vill.
"Vi är inte rebelliska, vi är feminister" <3
Jag tror inte att medierna inte tyckte om Susannas vinst bara för att hon är tjej, men att de ville att hockeylandslaget skulle vinna är det som stör mig. Fjortonåriga pojkar som inte har hittat sig själva (AND BOYS WHO CAN'T TELL ONE GIRL FROM ANOTHER), och medelålders män med en öl framför tv:n, som bara blir tjockare och tjockare med åren, är sådana som tycker det. "Här har vi inga förutfattade meningar", säger Micke. Kanske han kände sig träffad av det sista.
Jag, jag ska åldras med stolthet. Jag skulle behöva träffa Sarah. Varför känns två veckor som en evighet?

Truly, it has been a good day.
Det började med strömavbrottet igår kväll.
Egentligen älskar jag strömavbrott, men igår lät jag inte riktigt mig själv utnyttja det till fullo.
Jag gick och la mig tidigt, men jag somnade inte förrän efter ett bra tag, kanske mest för att jag inte kunde ha radion igång. Det gjorde ingenting, jag lyssnade på vinden istället. Jag lyssnade på den, och kände empati med dem som känner rädsla istället för inspiration när de hör huset värja sig mot blåsten. De vet inte vad de missar. Jag älskar vinden. Jag älskar regnet.
Två minuter över tolv slogs min taklampa på. Strömmen kom tillbaka. Jag satte på radion och somnade snart om igen.
Jag vaknade klockan sex, låg kvar i sängen och lyssnade på radion i en timme, innan jag gick upp, tidigare än jag brukar, tidigare än jag behöver. Jag hann äta frukost, bläddra igenom kulturdelen sedan dagen innan, borsta tänderna två gånger och byta skosnören i mina skor. Det är iaf fyra saker fler än jag brukar hinna med.
Jag visste att det inte gick några tåg, men när jag kom till stationen stod Kerstin och väntade på mig, och jag fick skjuts ut till stora vägen. Bussen kom bara en liten stund senare. Jag älskar att åka buss, mycket härligare än att åka tåg. Mer avskilt, tystare. Som när jag åkte till Arlanda strax efter jul. Det var kolsvart ute, gatlyktorna var det enda man såg från fönstret, jag lutade pannan mot fönstret och lyssnade på Counting crows. Efter fyrtiofem minuter var vi framme, men jag ville bara fortsätta.
Tiden på jobbet fortskred som vanligt. Jag tycker om det. Jag lånade lite filmer, även om jag vill komma ur min filmperiod och tillbaka till böckerna. Jag har så många böcker att läsa.
Hela dagen var jag på bra humör, det kändes som om ingenting skulle kunna förstöra det, och hur ofta känner jag så? Jag minns inte senaste gången. Därför tyckte jag inte att det gjorde någonting att tågen inte gick hem heller, jag fick ta bussen, men Kerstin väntade inte vid Preem, så jag fick gå de tre kilometrarna längs vägen in till det nya området. Jag hade inget problem med att promenera, jag trivdes med det. När jag stod ensam på vägen precis mellan de två åkrarna, med skogen framför mig och Round here i mp3-spelaren, kunde jag ha befunnit mig var som helst. Men så dog min mp3-spelare, och då ville jag bara skynda mig hem. Jag hade tyckt mycket mera om det, om det inte hade kommit så många bilar. Jag har trafikpanik, och vill alltid kasta mig av vägen så fort jag hör motorljud. Jag vet inte var det kommer ifrån.
Bredbandet funkade inte när jag kom hem, så jag satte mig med en bok istället. Det är det som är felet, jag vet ju det. Sedan vi fick bredband har jag fått mycket färre saker gjorda. Det är ett beroende, och jag vill bli av med det, men jag kan inte riktigt. Jag får verkligen försöka. Jag får nog träffa Julia oftare.
Ikväll är det Ett herrans liv, gästat av Bert Karlsson, jag hoppas på mycket utrymme för mina tv-hjältar. I love them.

Jag har precis sett Jag är Dina och jag är helt tom.
Jag förstår att folk hatar den.
Jag förstår inte varför jag älskar den.
Men det gör jag.
Första scenen fick mig att inse att jag skulle tycka om filmen, likadant som första scenen i Om Sara fick mig att inse att jag skulle ha svårt att klara mig igenom den. Om Sara var ett exempel på film om olycka. Jag är Dina ett annat. Skillnaden är så stor att jämförelse borde bara förbjuden, men jag gör det ändå, jämför. Det känns som när jag läser födelseannonserna för namnens skull, och någon har barn som heter Moa och Stina, medan andra precis har fått tvillingar som heter... jag tappade exemplet. Motsatsen till Moa och Stina. Min motsats. Det är ett slöseri. Precis som Ethel sa att hon tyckte att det var synd att den vackra killen i den engelska tv-serien var bög, eftersom det vackra, och hans intelligens, aldrig skulle föras vidare. Jag hatar verkligen att hon sa så. Det liksom gnager i mig, det blev en påminnelse om hur världen tänker. Jag är Dina blev samma påminnelse, mycket starkare, mycket värre, och jag vet att det var för länge sedan historien utspelades, medan man fortfarande hängde folk till publik, men jag är säker på att ingenting har ändrats sedan dess. Jag är säker på att ingenting någonsin ändras. Jag är säker på att vi är fast i allt det vi har skapat och växhuseffekten förtjänar oss, så som vi förtjänar vetskapen om att våran tid snart är över, vi föder våra barn till ingen nytta, det finns ingenting kvar att ta hand om.
När man väl har fått tag i den här känslan, gör man vad som helst för att behålla den. Känslan av Jag är Dina, känslan av död, känslan som bara kan leva vidare genom Innan allting tar slut, den får aldrig överge mig. Det är ur detta man skapar. Det är detta de aldrig får uppleva, och jag kommer aldrig avundas deras enkla undkomst från verkligheten.
Under filmens gång gick min tidigare feministiska inställning över i manshat. Jag kan inte rå för det. Världen är en motbjudande plats, där det ryms motbjudande människor, jag vill inte vara en del av något av det, men ingenting kommer någonsin bli bättre, mitt liv blir aldrig bättre än så här, ingens liv kommer någonsin utvecklas. Jag tror på Per Nilsson. Jag tror på Lukas Moodysson. Mina patetiska förhoppningar om att Emil och Julius ska rädda världen är det enda som riktigt får mig att lugna ner mig. Lika så att jag visste att Dina alltid skulle vara där och reda ut situationen. Jag vill vara sådan. Sinnessjuk, må vara, men självsäker och utan fruktan, totalt utan fruktan.
Senast igår sa jag att jag inte tycker om Maria Bonnevie. Idag är allting förlåtet.
Det jag hatar mest är att jag vet att inte ens Julia kommer att förstå vad jag menar. Att Anton aldrig förstår vad jag menar. Att folk aldrig förstår vad jag menar. Om de ens hör vad jag säger. Är det därför jag håller mig till skriften? När skrev jag någonting senast? När läste jag ut en bok? Det jag kanske hatar allra mest är att det är omöjligt att behålla sig själv i den här världen.

Helgen hittills har varit helt sjukt underbar.
Det är inte många gånger ni hör det från mig.
Det höll på att gå i kras, jag satt på tåget mot Stockholm och ringde till Julia för en lägesrapport, och hon lät helt förtvivlad och sa att det inte skulle funka, och hon bad mig ringa Anton. Det första Anton säger när jag förklarat läget, är "Det ordnar vi", och jag älskar att det finns människor i min omgivning som kan säga så och verkligen mena det. Han ljög inte. Jag ringde till Julia en gång till och allting ordnade upp sig. Så, tillsammans med min DVD-spelare fortsatte jag min resa mot Odengatan.
Det första Julia sa när jag kom in i köket var "Jag har längtat efter att få träffa en vettig människa", och jag visste att det skulle bli en bra kväll.
Jag hade med mig fyra filmer, tre skulle vi se på kvällen, en på morgonen. Anton började koppla in min DVD-spelare, när jag kom på att den är barnlåst. Och jag hade inte med mig fjärrkontrollen. En kris utbröt sig i lägret och Anton började fundera på att gå ner och hyra VHS-filmer istället och allting kändes...misslyckat. Men så frågade Julia om man inte kunde se på DVD i Antons dator, och det gick ju, så vi påbörjade en ommöblering av Benkes dubbelsäng, och sedan låg vi i den och tittade på Sleepy Hollow och Kalle och Chokladfabriken (den sistnämnda mycket bättre andra gången än första, även om jag hatar moralen och slutet).
Det roligaste som hände då var när Anton ställde sig upp i sängen för att hälla upp vatten från vattenflaskan i sitt glas, och Julia inte förstod det, så att hon tog tag i Antons ben, vilket ledde till att han spille hela glaset över Julia.
Det som var meningen från början var att jag och Julia skulle sitta uppe på taket och blåsa såpbubblor,, men det blev inte så, Anton var inte så förtjust i idén, så vi gjorde ordning såpbubblor och gick ut i Vasaparken istället. Julia blåste genom en sax, jag genom en sån där man sticker ner i saker för att kolla om de stått inne i ugnen tillräckligt länge. Det gick helt okej, men vi ville ha bättre. Klockan var halv elva då, men vi gav oss ändå ut på en såpbubblejakt. Om jag någonsin öppnar en butik, oavsett vad den säljer, ska jag ha dygnsöppet och ha ett ställ med såpbubblor alldeles vid ingången.
När vi kom till Hötorget, hade vi varit in i alla 7-eleven i hela stan, och lyckats köpa: batterier, tuggummi och tändare, men inga såpbubblor. Hötorget var helt tomt, jag har aldrig sett det så förut, det var helt underbart, och regnet tilltog, och vi började hoppa i vattenpölarna som bildadts. Det var väl någon slags adrenalinkick, eller någon slags känsla av oåtkomlighet som fick mig att göra det. Vi fortsatte till Drottninggatan, den var lika tom som resten av staden, och vi spang längs den och hoppade i vattnet så att inte en enda del av mig var torr. Det var helt underbart i stan, och vi fortsatte att upprepa norska repliker ur Kalle och chokladfabriken ["inte vilket som helst ekorrn, jeg vil ha et trenet ekorrn!"]. Någonstans på Kungsgatan övergick den underbara känslan av att vara blöt, till en kall känsla, en känsla av att vattnet bet mig genom tyget på mina tighta byxor, och jag ville bara så hem, och mina skor sa "sqwish sqwish" hela vägen tillbaka till Odengatan. Jag fick låna mjukisbyxor och en t-shirt av Anton, och resten av kvällen satt jag väl inlindad i hans täcke, i Benkes dubbelsäng, och höll på att somna till Dag och natt, som både Anton och Julia tyckte om, i lägre eller högre grad. I knew they would.
Jag sov i Antons säng som vanligt, men vi gick inte och la oss förrän halv tre, när filmen äntligen var slut (Anton berättade för mig att jag och Julia varit ute mer än en timme, och det kändes verkligen inte så, tiden går fort när man har roligt^^), och som vanligt sover jag bättre borta än hemma.
På morgonen vaknade jag av Antons mobiltelefon (Kino - The Knife) någonstans mellan nio och halv tio, och jag kände mig inte så totalt trött som jag hade förväntat mig. Julia gick för att köpa yoghurt och jag och Anton städade upp lite. Vi hade en ny plan för morgondagen. Anton bor granne med en leksaksbutik, och dit skulle vi in för att köpa såpbubblor, sedan skulle vi upp på taket, även fast Anton inte tyckte om att vi skulle upp dit i fullt dagsljus, men jag förstår inte att det kan vara kriminellt att sitta där, jag menar, vad är brottet?
Det blåste mer nu än dagen innan, och i Vasaparken, som vi besökte först, direkt efter vårat inköp av såpbubblor, började vi snart frysa om händerna, men många av barnen, och en del vuxna, blev glada av bubblorna, inte minst vi själva, Julia har verkligen fått mig att inse det bra med såpbubblor.
Sedan åkte vi upp till vinden, hissen orkade knappt med oss alla tre på samma gång, trots att den ska hålla för 300 kilo (så mycket väger vi inte). Det var inte riktigt samma känsla av att sitta på taket nu som första gången, dels för att det var så ljust, dels för att...rädslan hade sinat på något sätt, och då försvann också lite av spänningen. Dessutom var det otroligt kallt i vinden. Julia blåste bubblor oavbrutet och Anton lånade min kamera och dokumenterade visiten.
Det går en annan trappa ner från vinden, en smal, läskig, men charmig trappa, som leder förbi övergivna lägenheter, lägenheter med underbart fina dörrar och skyltar. Jag vill flytta in i en av de lägenheterna.
En tid senare, efter att vi ätit pasta med ädelostsås, tog vi oss ner mot Centralstation för att påbörja resan hemåt. Vi tog med oss såpbubblorna på tåget, Julia var lite rädd att folk skulle ogilla att vi blåste i kupéerna, men de sprack ändå så snart att de inte hann nå fram till de övriga passagerarna, vilket gjorde att vi blåste oavbrutet från Stockholm södra till Tungelsta. Ett par brudar som kom förbi sa sarkastiskt att det var fullt normalt att blåsa såpbubblor på pendeltågen. Jag antar att de har ett otroligt roligt liv ("Då säger jag grattis till Torsten")
Bästa citet i helgen:
Julia: Gåsar!
Anton: Gäss
Julia: Är det?
<3
Nästa gång blir det ett attentat. Mot August och de som håller med honom.

Det är helt sjukt hur glad man kan bli av två människor, som jag blir av Filip och Fredrik.
Journalistiska genier. Förtjänar dem det? Eller är det bara så att de är allt jag aldrig kommer att bli?
Både och, vill jag tro.
För ett ögonblick vill jag vara Amanda, tjejn med "Harri" skrivet i pannan.
Den längtan går snart över till något annat, lika onåbart som att plötsligt förvandlas till Amanda.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Det känns som när jag var på Jonas Gardells Väckelsemöte för två år sen, och jag grät medan alla skrattade. Samma sak hände när Christian Johansson läste upp sin depressionsdikt på litteratursällskapsmötet. Samma sak händer varje gång jag ser Filip och Fredrik på tv.
Varför blir de alltid en klump, som om de satt ihop med varandra, Filip och Fredrik är liksom ett och samma ord. Jag är mer kär i Fredriks personlighet än i Filips, men jag är säker på att utan varandra förlorar de den där lilla extra gnutta självsäkerhet och självdistans som behövs för att dem ska vara dem.
 Det jag menar är...de har på något sätt gjort exakt det där jag försöker hålla mig ifrån med alla medel som går att hitta. Kanske är det därför jag imponeras lika mycket varje gång?
Jag funderar på var går gränsen. När Wille Crawfoord kommer in på scenen vill jag bara stänga av (fast han har ju så klart rätt i "Jaså, ni vill att Ola ska bli årets kvinnliga artist"), ändå skulle jag kunna beskriva honom på samma sätt som Filip och Fredik, känner jag spontant. Fast jag kanske skulle ha använt andra ord. Man kanske sätter sin egen gräns. Wille Crawfoord är för mycket, Filip och Fredrik är precis lagom.
Marit vann inget pris, jag känner mig ganska besviken över det, Marit förtjänar allt, men om inte hon skulle bli årest kvinnliga artist, skulle väl Anna Ternheim ha den goda smaken att bli det istället. Men nej då. Lisa Miskowski. Visserligen är jag glad att det inte blev Agnes eller Linda Sundblad, totalt pinsamt att de två är nominerade i samma kategori som de tre förstnämnda, de ligger inte direkt på samma nivå.
Antal föredetta Idol-deltagare som syntes i bild under sändning: 6 (Darin, Sebastian, Agnes, Felicia, Cissi, Ola), kanske fler, jag minns inte. Pinsamt!
Antal föredetta Idol-deltagare som var nominerade i diverse kategorier: 4, minst
Pinsamt!
Det borde finnas en gala för bra artiser, och en för dåliga. Agnes och Linda skulle figurera i den för dåliga. Någon som vet något om P3 Guld? Den kanske redan gått av stapeln. Det vore synd.
Jag fick extrem lust att lyssna på Lars Winnerbäck efter inslaget med honom. Vinter över ån, en gammal favorit sedan tidig högstadieålder.
Snart ska jag gå och lägga mig, jag har varit så otroligt trött hela dagen, jag ska bara smälta min Filip-och-Fredrik-lycka först.
Förresten vad är det med folk och Mando Diao? Jag förstår inte riktigt.

Jag försov mig i morse.
Det blir så ibland, man vaknar klockan fyra, det är för tidigt att gå upp, för sent att somna om.
Jag somnade inte om förrän klockan sju, då jag absolut senast måste gå upp.
Jag kom en halvtimme sent, lagom till fikat. Det var ingen som sa något. Det hade jag inte förväntat mig heller.
Jag fick leva med huvudvärk idag, på grund av mina sömnproblem, och det blev inte bättre att att peruanen kom och talade livligt med en nyfunnen vän på tidningsavdelningen, eller att två vänninor med varsitt barn kom, och lät barnen springa lite som de ville.
På morgonen sökte jag efter mysterier. Jag hittade inget mer än en hästbok som stod fel. På eftermiddagen, däremot, dök det upp något som jag fick lösa, en hcf som hamnat under helt fel bokstav, och någon som blev jätteglad att den fanns till slut.
Det hände ingenting annat på eftermiddagen. Hela biblioteket stod helt still. Jag hatar när det blir så. Jag ville bara åka hem och gå och lägga mig. Men min reserverade film kom in iallafall, vilket var tur, för imorgon ska jag träffa Julia, och det är helt och hållet bestämt och det känns jättebra. Vi ska vara hemma hos Anton och se på film exakt hela kvällen. Kalle och Chokladfabriken, Dag och natt och Sleepy Hollow. Vi kanske hinner med att sitta på taket och blåsa såpbubblor. Jag hoppas det. Jag ska ta med mig min kamera, och sno ett par laddningsbara batterier av Micke.
På förmiddagen när vi vaknar ska vi se på Rosemarys baby också, jag har bara sett en enda Roman-film i mitt liv, så det ska bli spännande.
Jag fixar alla filmerna, plus DVD-spelare, Anton fixar lokalen, så Julia har lovat att köpa något att tugga på, det var väl det minsta hon kunde komma med, kan man tycka, men å andra sidan är jag glad bara att vi äntligen kommer iväg och gör något av allt det där vi alltid planerar. Fast, iofs, vi är inte där än. Säg inte hej innan du har hoppat över bäcken.
Ikväll ska jag se rockbjörnen, jag vet inte varför, men det känns bra att göra det en tråkig torsdag som denna, dessutom är Fredrik och Filip programledare, jag missar aldrig dem.

Det har varit en underbar dag.
Det startade med att jag upptäckte att jag inte hade några nycklar.
Det betyder att jag inte kommer in i huset,
vilket betyder att jag inte kommer åt min jacka, mina skor, plånboken eller frukosten.
Katastrof.
Jag ringer till Joakim, han sitter på tåget, synd, det fanns en liten chans att han fortfarande låg och sov.
Jag ringer mamma, hon svarar inte,
jag ringer Micke, han lovar att fixa det på något sätt.
Jag ringer till biblioteket och säger att jag inte kan komma.
De tio avsnitt som var kvar på Scrubs season one kändes som det bästa att fortsätta dagen med, jag har verkligen blivit beroende av programet, det känns skönt att Joakim har en säsong till. Det tog några timmar. Tjugo gånger tio är två hundra, delat i sextio är...tre timmar och tjugo minuter, ungefär. Efter det kom Micke. Då var klockan ungefär halv tolv, och jag befann mig i allvarlig hungernöd. Micke släppte in mig, och jag vände på lunch och frukost, jag åt rester först, och senare på dagen gjorde jag iordning lite mackor. Efter maten hämtade jag posten, mina filmer från lovefilm hade kommit. Om Sara och Välkommen till Pleasantville. Jag såg Om Sara först, eftersom jag misstänkte att det ändå inte var något för Joakim. Bara efter anslaget märkte jag att det inte var något för mig heller. Jag tyckte verkligen att den var tråkig och dålig och oengagerande. Lite överranskande, jag hade nog trött att det skulle vara en lättsam hemma-hela-dagen-film. Fel. Absolut inte.
Jag hann inte se något mer innan jag skulle hämta Emma, men tillsammans i vardagsrummet hann vi se både Puh's film om Heffaklumpen och halva Hitta Nemo innan mamma kom hem.
Imorgon ska jag se Cykeltjuven och Quills. Jag har verkligen kommit in i en filmperiod. Det är Sarah's fel. Jag borde läsa mer.
Julia har lovat mig att vi ska se film i helgen, hon har till och med sagt till Benita att hon är upptagen, och hon har pratat med Anton, vilket jag inte har gjort sedan...hans födelsedag för två veckor sedan. Ibland glömmer jag bort honom. Kanske har jag annat att tänka på. Gymnasievalet till exempel. Fast det tror jag att jag skjuter lite på. Tills vidare.
Förresten var Ett herrans liv igår både en besvikelse och inte. Jag hade inga förväntningar på Victoria Silvstedt, jag förstår inte ens att de ville ha med henne, men hon pratade exakt hela tiden, Filip och Fredrik fick aldrig riktigt någon plats. Dessutom var hon usel på "Helium". Däremot älskade jag vad de sa mitt i Reality check, det är de små sakerna som gör de stora skillnaderna.
Filip: Har du haft en trekant någon gång?
Victoria: Nej, men fyrkant
Fredrik: När bakmaskinen blev årets julklapp...
Filip: Jag älskar verkligen den övergången
<3
Jag ska gå och lägga mig snart, imorgon vill jag tillbaka till böckerna, tillbaka till tystnaden.

Min första dag på biblioteket efter lovet.
Jag kommer in, hälsar på dem jag ser i korridoren, kliver in i själva biblioteket, den enda jag ser är Sofia, som håller sig på sin kant, vill inte vara i vägen, och jag fylls med den där välbekanta känslan av välbefinnande. Alla böckerna står där jag lämnade dem, de ser så...lockande ut på något sätt. Lokalen är stor och luftig och jag känner mig helt ensam i världen, trots att jag vet att jag är inom synhåll för Sofia, och att minst en person till rör sig runt bland hyllorna. Det stör inte mig. Jag önskar förstås att jag var ensam, men det stör inte mig.
Jag sätter mig själv i arbete. Först kaffemaskinen. Ett nödvändigt ont vissa dagar, en räddning andra. Sedan går jag runt bland mina hyllor. Jag fixar i pockethyllan, avdelningen jag tagit i beskydd, och i serierna på ungdomsavdelningen, och bland Hc u, Hce u, Hcg, och hittar tre konstiga fall, jag älskar att göra sådana där små utredningar, jag älskar att få det som jag vill ha det, trots att jag inte borde ha något inflytande, trots att jag ännu bara är praktikant.
Jag lyssnar bara under fikat. Jag älskar att lyssna på de andras samtal, särskilt som att det inte är förbjudet, jag är med i samtalet trots att jag inte säger någonting. Det är inte ofta jag säger någonting. Dorota bjöd på spanskt godis, tydligen har hon varit i Spanien över ledigheten. Jag berättar kort om mitt lov om någon frågar. Plötsligt verkar jag inte ha någonting att berätta. Vad har jag gjort under lovet egentligen? Jag minns inte. Träffat pappa. Just det, Sarah var här. Julafton känns så långt borta. Jag vill vidare nu. Nytt år. Även fast att 2006 blev bättre än förväntat. Ett bra år. När jag tänker tillbaka. Fast samtidigt...så dåligt. Med all ångest, stress, oro, panik. Men jag vet vad jag menar när jag tänker på att det var bra.
Jag lånar med mig två filmer. Dag och natt, och Cykeltjuven.
Jag placerar mig själv i disken efter lunch. Jag hade med mig paj till lunch, men plötsligt började jag att må illa, och klarade exakt lika många delstatshuvudstäder som förra gången. Måste börja göra framsteg. Johanna lät mig sitta i disken. Det kom en del folk och jag kunde hjälpa de flesta, och jag älskar att sitta i disken och verkligen ha koll på allt som händer. Jag har ett slags kontrollbehov. När det har med människor att göra. Jag håller på att göra en lista över alla mina rädslor. Jag är på punkt fjorton ännu.
Julia ringer mig precis när jag ska bege mig ner till tåget, hon har varit hemma idag, börjar imorgon, hon gör mig glad, jag lovar att ringa när jag kommer hem.
Jag åker för att träffa Ola. Vägen till gymnasiet känns alltid otroligt lång. Under dagen på biblioteket kom Joakim och hälsade på, och jag bär alla hans böcker i en påse som tynger ner axlarna. Ola är inte där när jag kommer fram. Skolgården jag passerar är tomt, jag ser in i matsalen, men ser bara personalen, det börjar bli sent på dagen. Att vänta på Ola känns som att vänta på ett sjukhus. Jag sätter mig på en stol utanför, och väntar. Mp3-spelaren har jag lagt ifrån mig, istället tar jag upp en tidning som ligger på bordet, jag fäster ingen vidare koncentration vid de skrivna orden, lyssnar mest på skratten jag hör inifrån något av rummen längre fram i korridoren, kanske är det personalen som har tagit en eftermiddagsfika. Jag kommer på mig själv med att bli otroligt störd över ljuden, och vill bara att Ola ska komma nu. Han kommer snart, ger mig ett busskort, ett par uppmaningar och några papper och snart försvinner jag den väg jag kom. Vädret blir bara sämre och sämre ju längre dagen fortsätter. Vägen tillbaka till tågstationen känns lika lång. Jag kommer fram kvart i fyra och bestämmer mig för att inte åka tillbaka till Nynäs för att vända, utan att sitta kvar på perrongen och vänta på tåget åt rätt håll. Bänkarna är blöta, jag sätter mig på väskan. Plötsligt börjar det blåsa kraftigt. Det är riktigt kallt, jag gömmer händerna i ulltröjan. Jag tycker om att sitta där. Det bärjar bli mörkt, jag är näst intill ensam, jag lyssnar på min musik som får mig att känna mig avskild. Allting är så tyst utom vinden. Kanske är det den som håller alla andra ljuden borta. I sådana fall har jag mycket att tacka den för. Tjugo minuter känns som en evighet, en vacker men lidsam evighet, men snart kommer tåget som ska ta mig hem.
Jag ringer Julia en timme efter hemkomsten, vi pratar i en halvtimme, hon lyckas göra mig glad än en gång. Någon dag ska jag ta reda på hemligheten. Hon ger mig en massa löften hon inte kommer att hålla, jag vet ju om det, men jag vet också att de gör mig gladare för stunden. Efter maten ser jag och Joakim på Dag och natt. Den sitter fortfarande kvar i mig, mycket stillsam, mycket vacker, mycket bra, särskilt i början, när han pratar med sin son och sin bästa vän. Man blir aldrig trött på det enkla. Jag älskar det. Något magiskt på något sätt. Magiskt med tragiskt. Jag älskar Michael Nyqvist. Jag har sett fjorton av fyrtiotre filmer med honom. Jag har något att jobba på.
Om en halv timme börjar Ett herrans liv. Jag har missat något avsnitt, tror jag, det känns jobbigt, jag som aldrig missar Filip och Fredrik. Victoria Silvstedt är väl inte världens mest intressanta människa, jag känner på mig att jag kommer kunna hålla tillbaka tårarna idag, men jag älskar fortfarande att se dem. Jag misstänker att det här kommer att klassas som en bra dag. 

NAMN: Josefine
SKOSTORLEK: 39
HÅRFÄRG: Kamp mellan svart och brun
ÄR DU KÄR I NÅGON: Nej
TYCKER ANDRA ATT DU ÄR ATTRAKTIV: Det tror jag inte
DRICKER DU: Inte alkohol, vilket jag antar att frågan går ut på
ANVÄNDER DU DROGER: Nej
RÖKER DU:
VILKA SKOR ANVÄNDER DU: Mina höstconverse (jag behöver nya skor)

HAR DU NÅGONSIN...
GRÅTIT ÖVER EN POJKE: Nej
GRÅTIT ÖVER EN FLICKA: [Beror på vad som menas. Jag har aldrig gråtit över en flicka jag varit kär i]
LJUGIT FÖR NÅGON: Ja
VARIT I SLAGSMÅL: Ja
BLIVIT ARRESTERAD: Nej
VEM...
ÄLSKAR DU?: Jag tänker inte göra en lista
AVSKYR DU?: Det är endast ett fåtal.
DELAR DU MEST MINNEN MED?: Oj. Julia och Sarah
STÖR DU DIG PÅ?: Jag stör mig på alla människor jag inte har någon relation till
LAGAR MAT?: Joakim
DISKAR?: Diskmaskinen^^

KLÄDER...
VAD ANVÄNDER DU JUST NU FÖR JACKA?: Min active-jacka (poparjackan^^)
FAVORITFÄRG PÅ KLÄDER?: Sjuttiotalsmönstrat
FAVORITAFFÄRER?:
HUR MYCKET KÖPER DU KLÄDER FÖR I MÅNADEN?:
FAVORITMÄRKE?:

DITT RUM ...
STORT, LITET ELLER MITTIMELLAN?: Ganska stort
VILKEN FÄRG PÅ TAPETERNA?: Vit/beiga
VILKA FÄRGER GÅR I RUMMET I ÖVRIGT?: Mycket vitt
FAVORITMÖBEL I RUMMET OCH VARFÖR?: Jag vet inte
VAD HAR DU DÄR INNE AV FÖLJANDE:
a) tv? - Ja
b) video/dvd? - Ja/Ja
c) dator? - Ja
d) stereo? - Ja
e) telefon? - Ja
VAD GÖR DU OFTAST I DITT RUM?: Läser, ser på film, sitter vid datorn
VEM FÖRUTOM DU BRUKAR SOVA I DIN SÄNG? Bara jag

SOCIALT...
HUR OFTA FESTAR DU OCH VART BRUKAR DU GÅ?: Aldrig
SENASTE KONSERTEN DU VAR PÅ?: Det var läänge sen. Antar att det var...Poul Krebs
PUB/KROG ELLER DISKOTEK?: Inget
TAR DU DROGER OCH I SÅ FALL VILKA OCH I VILKET SYFTE?: Nej
VAD ÄR SYFTET MED ATT DU GÅR UT?: Jag går inte ut. Det finns inget syfte.
PRIVATA FESTER ELLER ”UT”?: I just can't stand parties
DANSAR DU MYCKET?: Nej.

BLANDAT...
VAD HAR DU I DIN:
a) jackficka just nu? Ingenting
b) skolväska just nu? Jag tror att den är tömd. Den borde vara det
c) handväska eller liknande just nu? Hur mycket som helst. Mp3, plånbok, kollegieblock, tuggummin, osv
VAD ÄR DU BEROENDE AV?: Julia-upptåg, tuggummin, Will Freeman
VILKET LAND KOMMER DU IFRÅN? Sverige
VILKEN RELIGION TILLHÖR DU?: Ingen. (Jag är inte ens medlem i Svenska kyrkan, det känns bra)
HAR DU NÅGOT HUSDJUR? Nej

VS...
SOCIAL VS ANTISOCIAL: Antisocial
KILLAR VS TJEJER: Inget av dem 
SPRIT VS ÖL: Inget av dem
RANDIGT VS RUTIGT: Rutigt
ONE NIGHT STAND VS FÖRHÅLLANDE: Inget av dem
FÄRGAT HÅR VS NATURLIGT: Det spelar ingen större roll.

SISTA PERSONEN SOM
x. sov i din säng: Jag
x. såg dig gråta: ...mamma antagligen
x. fick dig att gråta: Oj. Jag vet inte
x. du spenderade en natt med: Sarah ;)
x. du delade en drink med:
x. du gick på bio med: Mamma?
x. du gick ut på stan med: Pappa
x. skrek på dig: Det händer typ aldrig
x. skickade ett email till dig: Sarah/Jana
x. du pussade:

HAR DU NÅGONSIN
x. sagt ”jag älskar dig” och menat det: Nej (fast jag har drömt om det)
x. varit i N.Y: Nej
x. florida: Nej
x. hawaii: Hej
x. mexico: Nej
x. china: Nej (jag skulle åka dit med Nicke, men jag tror han har ställt in^^)
x. canada: Nej .
x. dansat naken: Nej
x. drömt något skitskumt och sen har drömmen blivit verklighet: Nej, inte vad jag minns
x. haft en påhittad vän: Ja, när jag var mindre. Hon hette Ronja
x. bråkat med dina föräldrar: Ja. Inte så mycket med pappa dock

PERSONLIGA SAKER
x. vilken bok läser du just nu: massvis. Tusen gånger starkare är prioriterad
x. vad är det första du tänker på när du vaknar: Jag vet inte
x. sover du med kramdjur: Nej
x. vad är under din säng: En madrass
x. favorit sport att kolla på: Fotboll, friidrott
x. din ålder: 16
x. syskon: Ja (Joakim och Emma)
x. bor: I min friggebod
x. piercingar/tattueringar: Nej
x. pojkvän/flickvän: Nej

ANNAT
x. vem är din bästa vän:
x. vad är du räddast för: Jag är rädd för exakt allting 
x. vad sover du i: Helt min t-shirt från Falu lasarett
x. var vill du gifta dig: Jag vill inte gifta mig, men om jag måste; Stora Kopparberg
x. vem hatar du verkligen: Hatar... Jag är mer för förakt
x. varit kär: Nej
x. har du ett jobb: Praktik
x. tycker du om att vara bland människor: Nej
x. är du för världsfred: Jag känner mig inte så engagerad, men det är klart
x. är du ett hälsofreak: Nej. Haha,, nästan tvärtom^^

FAVORIT
x. rum i huset: vardagsrummet.
x. musikstil: Hmm... Jag lyssnar på sånt med bra texter
x. färg: Sjuttiotalsfärger <3
x. mat: Tycker inte om mat
x. parfym:
x. månad: september-november
x. dag: Fredag

DOM SENASTE 48 TIMMARNA HAR DU
x. gråtit: Nej
x. köpt något: Ja
x. blivit sjuk: Nej
x. sjungit: Ja (med i Dashboard och Train)
x. sagt att du älskar någon: Nej
x. träffat någon ny: Ja
x. pratat med någon: Ja
x. saknat någon: Ja
x. kramat någon: ...tror inte det

Jag slösade bort hela gårdagen. Det gör ingenting. Det känns bra.
Jag sov bra, gick upp sent, mamma påminde mig om att vi skulle ha gäster, jag snodde med mig Monsters Inc och tittade på den fram till lunchen. Mickes kompisar var här. De verkade ganska trevliga. Jag hatade bara att deras son, Emil, hamnade nere vid tv:n med playstation 2 och något fotbollsspel, medan dottern, Moa, satt uppe med Emma och tittade på Pongo och de etthundraen dalmatinerna. Jag måste prata med Julia. Efter maten gick jag upp till Joakim och lånade hans Scrubs säsong 1 och gick upp till mig och såg på den hela resten av kvällen. Det är inte så att man skrattar sig igenom varje avsnitt, inte så där "nu ska vi försöka säga något roligt"-amerikanska repliker, som jag trodde. Mer...jag tycker så mycket om Zach Braff. Han vet vad han gör.
Sedan satt jag och Micke och mamma och tittade på Nyckeln till frihet. Dagens insikt: The shawshank redemption är Nyckeln till frihet. Hur skulle jag kunna veta det, det är ju inte direkt så att namnen liknar varandra. Det är ungefär som Mystic river och Blodrött regn.
Idag har varit ungefär likadan, jag sov dåligt, gick upp sent, satte mig med mamma och Emma och tittade på Shrek, sedan valde jag bland Joakims filmer, ett himla dåligt val, Bad santa, verken jag eller mamma (eller Emma) skrattade en enda gång. Det börjar luta åt att jag inte alls tycker om Billy Bob ThorntonJag har sett fyra filmer med honom, en har fått en etta (Bad santa), två har fått tvåor (The Badge, Armageddon) och en har fått en fyra visserligen, men jag minns inte ens att han är med där (Love actually). Joakim kommer hem idag. Jag har två mål med dagen.
1. Se klart Scrubs säsong ett, så att jag kan börja med tvåan
2. Få tag i Julia, jag tvivlar på att det kommer att hända. Jag skulle ringt igår.
Ska försöka se en till film också. Maffiabröder eller kanske Gosford park. Den sistnämnda har vunnit Oscar för bästa manus. Det låter lovande. Tidigare filmer i den kategorin är
Crash (bra!)
Eternal sunshine of the spotless mind (bra!)
Lost in translation (bra!)
Tala med henne (den enda film jag sett av Pedro Almodóvar, Att återvända, var bra)
Almost famous (bra!)
American beauty (bäst!)
Det var de enda jag har sett. Men det finns ju två manuskategorier; originalmanus (vars vinnare är de jag räknat upp) och "best adapted screenplay", jag kan inte riktigt den svenska översättningen. Jag antar att det har att göra med att man utgått från en bok eller liknande när man skrivit manuset. Vinnare av det priset, som jag har aft tillfälle att se;
Brokeback mountain (bra!)
Sagan om Konungens återkomst (brydde mig inte så mycket om manuset när jag såg den, så; jag vet inte)
Pianisten (bra!)
Ciderhusreglerna (bra!)
Forrest Gump (bra!)
När lammen tystnar (åtminstone helt okej...)
Den siste kejsaren (bra!) 
Gökboet (bra!!)
Exorsisten (ärligt talat var jag inte så vaken när jag såg den^^)
Slutsatsen är alltså att jag litar på Oscars juryn och att jag tror på Gosford park. Det var dit jag ville komma. Fast jag kanske vill se Forrest Gump ikväll istället. Bara för att jag inte har sett den på sjuttio år och för att den är så bra, särskilt när han intervjuas i tv samtidigt som John Lennon.
Fast bäst manus, förutom American beauty, som fick sin välförtjänta Oscar för bästa manus, och också för bästa manliga huvudroll, Kevin Spacey, har The Royal Tenenbaums. Sådana filmer borde det finnas mer av. Ett rent mästerverk. I love it, tough.

Förra nyår bestämde jag mig för att ringa ut hatet. Jag gjorde en del anteckningar. Jag tänkte offentliggöra dem nu, ett år senare.

"Det är svårt att vet vad som egentligen är sant.
Det som först verkar vara ett dumt skämt kan senare uppenbara sig som den allra mörkaste sanning.
Att tänka på det gör mig rädd,
för det måste betyda att man inte kan lita på någon.
Man behöver någon att lita på.
Det bara är så. Jag tror att det är det som är den felande länken i mitt liv.
Vissa saker är det nödvändigt att man delar med sig av."

"Jag vill leva.
När kom jag på det?
Plötsligt har jag fyllts med nyfunnen livslust
och en aning nyfikenhet om vad som ska hända"

"Det är nyårsafton.
Jag är inte säker på att nästa år kommer att bli så mycket bättre än det förra.
Ett år bland alla andra.
Det är lätt att säga att man ska ändra på sitt liv.
Jag ska sluta hata. Gråta mindre.
Skratta oftare.
Bara spendera min tid med de som förtjänar den.
Jag ska bli lycklig.
Det är svårare att verkligen besanna det"

"Jag tror att det handlar om uppmärksamhet.
Hela livet går ut på att få sin uppmärksamhet från önskat håll,
inte alltid, men ofta, i form av kärlek.
Jag förstår inte att det ska vara så svårt att hitta den?"

"Kärlek var aldrig någonting för mig.
Det är ett evigt trånande annars
från tjejer i min ålder.
De tror att de kan spela en viktig
roll i någon annas liv.
Jag vet bättre.
Det finns ingen som inte sätter sig
själv i första hand.
Till slut, visar det sig, betyder du ingenting."

"De trodde att vi var bra vänner.
Vi hade ju så roligt tillsammans.
Eller hur?
Visst. Vi skrattade en del.
Ibland fick jag kramp i magmusklerna
och fick kippa efter andan i fler minuter.
Jag minns det.
Jag skrattar mindre nu.
Det var inte värt det.
Hon var inte värd det."

"Nu står jag här med min frihet.
Bländande vacker är den,
smärtsam att se på.
Ännu har den inte lärt mig flyga.
Men visst värmer den
i ensamheten.
En gåva.
Ett straff.
Något att kämpa för.
Något att ångra."

"Jag lämnar allting bakom mig nu.
Lossar rävsaxen från mina blödande anklar.
Jag ska söka efter en plats att läka såren på.
Jag målar svarta ringar under mina ögon.
Jag vet inte vad det är jag försöker att dölja.
Eller är det något hos mig själv som jag vill frambringa?
Min odödlighet?"

"Jag ritar ett hjärta längst bak i mitt skrivhäfte
eftersom det är det enda jag kan forma.
Inuti textar jag med små bokstäver LOVE"
Jag vet inte varför.
Vad håller jag på med?
Det liknar mig och mina tjejkompisar för några år sedan,
när jag trodde att det var det livet handlade om.
Love."

"Jag är rädd för att göra saker jag kommer att ångra.
Rädd för att säga saker vid fel tillfälle.
Som att gå på nålar.
Ständigt iakttagnade.
Rädlsa är ingenting att hålla fast vid.
Trots det är det få som lägger det åt sidan.
Jag antar att det beror på att den
har varit vår följeslagare så länge."

"Framför mig ser jag ett par vackra ögon.
Samma färg som vinterns klara istappar.
Lika frånstötande.
Lika lockande.
Omgivna av täta ögonfransar.
De får mig att stanna.
Ett leende för mitt plötsliga infall.
Rodnande kinder.
Så fortsätter jag.
Någonting hos mig är sig inte likt."

"Ett stående nej är en bekräftelse
på att man inte duger.
Det är därför jag aldrig frågar.
Hellre ovetande än avvisad."

""Ring ut hatet"
mässar Jan Malmsjö.
Det är precis vad jag ska göra"

"BE STRONG WHEN THINGS FALL APART"

Om man inte har skrivit här på över en vecka är det svårt att veta var man ska börja.
Jag kom hem från Borlänge för ett par dagar sedan.
Jag hade det bra där, jag tycker om att få träffa alla igen, särskilt pappa, och särskilt bra var det att få några dagar ensam där. Alice köpte mig en del nya kläder, och jag fick I think is a rainbow, och jag har bara hört första låten, men det låter lovande! Ibland glömmer jag att Marit finns, men hon är bra när jag väl hittar henne igen.
Vi såg The Wicker man - jättedålig, men jag blev kär i Kate, fast hon är nog inte så snygg på riktigt, och Casino Royale - helt okej fast textad på spanska. ["Har du gjort dig av med Boris?" "Jag satt bredvid en vacker senorita Martinez"]
Nyårsafton var som den brukar vara, förutom att vi glömde hoppa ner från stolarna, vi åt fondue och hade en extra julafton och spelade Pakkespel och skålade i Champagne och fyrade av lite fyrverkerier, sedan satt vi i vardagsrummet och förslöades i nära två timmar.
Jag tog Sarah med mig när jag till slut åkte hem igen. Hon åkte hem idag. Vi har inte gjort någonting, och jag tycker verkligen om det. Vi såg på Djävulen bär prada, som jag fick av Marianne, och den var väl varken från eller till, och sedan såg vi The Others, jag tycker väldigt mycket om den filmen. Jag måste se Gråta med ett leende [Havet innanför], för det är samma människa som har gjort den. Undrar om vi har den på biblioteket. Jag fick btw ett present hos Lovefilm av Sarah, jag ska aktivera det imorgon, det ska bli intressant. Jag kanske ska sitta hemma och knarka Scrubs imorgon. Julia är ironiskt nog i Falun sedan igår, kommer hem imorgon. På lördag har hon lovat att vi ska träffas och klättra upp på taket och blåsa såpbubblor, vi får se vad det slutar i. Kanske kan vi låna Antons stege och besöka August igen. Det var länge sedan.
Efter att Sarah åkt hem satt jag och Emma nerbäddade i varsin ände av soffan och tittade på Filmen om Nalle Puh tre gånger innan jag tröttnade. Det var nog faktiskt det bästa jag kunde göra med resten av dagen, bara för att Emma inte förstår engelska och Monsters Inc är textad. Men jag måste verkligen se den snart. Och Sjöfartsnytt. Och Den enfaldige mördaren.
Jag och mamma såg The Royal Tenenbaums idag. Det var så otroligt länge sedan jag såg hela. Den är så fruktansvärt bra, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Mamma skrattade hur länge som helst när Pagoda stack ner Royal med fickkniven framför en Gypsy cab. Det är av mina basoluta favoritfilmer. Life aquatic är inte i närheten, vilket är synd, och nu måste vi bara se Rushmore.
Det var en kort sammanfattning. Jag ska försöka få in rutinen igen. Om bara några dagar ska jag till biblioteket igen. Det känns bra.