Nine.
Det började ganska dåligt, men först var det bara trötthet. Jag gick och lade mig lite för sent igår, det var inget konstigt, det skulle vara så.
Mellan Nynäs gård och Nynäs havsbad börjar Recovering a satellite spela i min mp3-spelare.
Det är inte heller konstigt, jag brukar lyssna på den, det är en av mina favoritlåtar för tillfället.
Fast just idag utlöste den något hos mig som jag helst inte ville kännas vid. En otrolig ångest. I spellistan följs Recovering a satellite av Round here, och ingenting blev bättre av den låten.
"She looks up at the building, she says she's thinking of jumping. She says she's tired of life, she must be tired of something."
Jag kom en halvtimme sent, de andra satt och fikade, jag gick ut, tog en kopp choklad, gick in och satte mig hos dem. Samma glada gäng, samma sammanhållning, samma skämt, jag sträckte mig till att le åt Dorota, men jag kände hela tiden att det inte var sant, att jag inte menade det.
När jag kom ut i biblioteket fann det inget direkt att göra. Jag kände mig handfallen, jag kände mig uttittad, jag kände mig osäker. Jag gick ner till konsthallen för att få lite andrum, bara en trappa ner, såg på tavlorna på väggarna, en del fina, en del otroligt slöseri med tid.
En klump satte sig tillrätta i halsen. En klump som både ville få mig, och hindrade mig, att gråta. Jag sökte mig in i det öppna magasinet, de gamla böcker luktar gott, det är ett litet mörkt rum, jag fick vara för mig själv. Jag kände mig ändå inte trygg.
Jag gick upp igen ganska snabbt, gick in på barnavdelningen. Jag kände att jag bara ville krypa in i tältet, lägga mig där, sluta ögonen, aldrig mer vakna.
Ett alternativ. Jag låste in mig på toaletten. Där fick jag iaf vara ifred, ingen kunde se mig, och jag såg till att ingen kunde höra mig heller. Det tog mig tio minuter där inne, att bestämma mig för att jag skulle åka därifrån. Jag skulle gå ut som jag alltid gör på lunchen, men istället för att gå till Konsum, skulle jag gå direkt till tågstationen och åka hem, utan att säga något.
Joakim var hemma när jag kom. Han undrade förstås, men jag gav honom inget direkt svar, istället tog jag tre tabletter för mycket, och hoppades att de skulle hjälpa.
Allting känns tryggare i hemmiljö.
Jag chansade och ringde till Julia. Hon hade mobilen på. Helt otroligt. Det brukar hon inte ha. Hon vill att jag åker in till stan. Jag tänker åka in till stan. Jag vill bara gråta.