I'm talking to the ceiling

Kom att tänka på den underbara Werner Aspenström dikten som hänger på min vägg:



Jag fick den känslan. Jag tycker om den. Jag tycker om Werner.

Jag hatar:
- MTV reklam.
- Gamla alt. snart uppanvända nagellack. Helt omöjliga att komma överens med
- Att laga mat på egen hand. Går hellre hungrig.

Jag älskar:
- De tunga molnen som smyger hitåt
- Lilla hunden som håller mig sällskap
- Grannar som tar allt med ro

Jag behöver intensiv indierock och sömn.


My baby has got a black heart
they says she's got a black heart
she knows that it's my favourite colour

Jag får inte längre känslan av att komma hem när jag åker hit.
Jag vet inte om det är en vinst eller en förlust,
men jag har spenderat alldeles för många år härifrån för att min och stadens relation någonsin ska tillbakagå till det normala, det den var förut. (Åh, Uppsala, vi kan väl va du med varann, efter allt)

Jag drömde märkliga saker i natt.
Jag hade tappat bort min bror, jag skickade desperata meddelanden till Marcus och jag var väldigt arg på Julia.
Och jag längtar hem. Jag brukar göra det när jag åker bort.
När jag satt i Sarahs kök och åt frukost, fick jag plötsligt för mig att min lilla hund låg på golvet under mig. Vilket han så klart inte gjorde. Jag kände mig knäpp. Jag vill hem till honom.
Men mest vill jag nog hem och träffa Magnus och Julia och Jonas. För Jonas har ringt till mig, och det gör mig glad, för han är en sådan där människa som alltid gör mig glad.
Först ska jag dock vara hos min farmor en dag till, äta rabarberpaj och få pengatillskott. (Jag har en krona på mitt konto, för jag fikade upp alla mina pengar tidigare i veckan tillsammans med Andie och Julia, men jag tänkte att det alltid löser sig på något sätt, och det verkar göra det även den här gången.)

Förresten, natten till dagen då jag åkte upp hit, till Dalarna, så drömde jag mitt livs första sanndröm. Eller, åtminstone nästan sanndröm. Jag drömde att jag var i en bokhandel med skolan, och att vi fick plocka på oss fyra böcker var som vi skulle få.
Jag fick fyra böcker den dagen.
En av min idol Anders på biblioteket, som också är en sådan där människa som alltid gör mig glad,
och tre stycken av Sarah (visserligen böcker hon gärna ville bli av med, men i alla fall..)

Det var nog allt för tillfället. Jag ska nu gå och lösa fler korsord, äta mer sötsaker och lyssna på fler berättelser hämtade ur verkliga livet.

Jag saknar Pär, också, förresten. Pär är mitt liv.

Jag läser en bok av Stor-Jonas, någon slags samlingsvolym.
"En anna sida av Jonas Hassen Khemiri" har någon skrivit om boken,
och kanske,
men det var för länge sedan jag läste något annat han skrivit,
för att jag ska kunna jämföra.
Och det är svårt att veta vad man tycker om hans noveller, när man inte vet om man ens gillar novell som skrivform,
jag tänker på den novell min kompis skrev och gav till mig att läsa, men som jag inte förstod något av, och jag sa det, att jag inte förstod slutet, och han sa, att det var slutet han var mest nöjd med.
Jonas skriver om Harley, och jag tänker på David Bowie, Juha, mig som fjortonåring, mig nu, och den oväsentliga skillnaden mellan oss. På hur träklossar sprejas med silverfärg och fästs under skorna.
Jag tänker på hur skönt det är att jag har bokat in så många möten med olika människor,
så att de kan hålla i gång samtalen, så att jag slipper fundera
och Magnus frågar om inte jag och Julia är organiserade människor egentligen, och jag tvekar med svaret (hesitate är ett komplicerat ord för något så enkelt), och säger att kanske, men inte utan ansträngning,
och han säger, att så är det nog för alla människor,
och jag förstår inte längre varför han ens frågade.
Jag känner mig trygg i att Julia ska med till vårat möte (nu lät det som om hon var någon sidekick, men det var inte meningen, vi är nog båda huvudpersoner), för jag tror att hon vet hur man pratar med honom, och grejen med Magnus är att min strategi inte fungerar på honom,
min strategi som går ut på att jag ser..jag vet inte hur jag ser ut, på ett sätt som får folk att inte förvänta sig svar av mig, utan vänder sig till någon annan, som ofta brukar bli Julia, som känner sig skyldig att ge ett svar. Men när jag tror att Magnus ska ge upp tanken på att få ett svar av mig, så fortsätter han bara titta på mig,
som när Will och Marcus (ur Om en pojke), samtalar, och Marcus för första gången inte fyller i luckorna åt Will, och Will vet inte vad han ska säga.
Jag skulle egentligen bara skriva om en bok jag läser.

Längta: verb ofta med prep.
Känna starkt inre behov (av) kontakt, tillstånd, verksamhet e.d som man en tid varit utan (el. aldrig haft)

Sakna: verb 1 inte vara i besittning av ngt som man kunde förväntas ha tillgång till äv. om företeelse
2 märka (och beklaga) att man inte har ngt som man borde ha, önskar att man hade etc. även försvagat märka brist på
äv. lida av att man inte har

Källa: Nordstedts svenska ordbok Första upplagan första tryckningen 2003

Jag tror att jag ska bygga en egen mur mellan begreppen saknad och längtan.
Detta innebär påbörjan av nytt projekt.
En så länge består mitt nya projekt av ca. fyra meningar med en luddig idé i botten.
Det är kanske så här det ska gå till.

Det regnade när jag var i Haninge.
Folk fällde upp sina huvor,
sina paraplyn,
sprang för att slippa undan.

Det regnar inte längre.
Det gör ingenting.
Nu kan jag sitta ute och läsa böcker hela eftermiddagen.
Det är bra.

Jag vaknade till Counting crows.
De är bra.

I waited for an hour last Friday night, she never came around
She took almost everything from me
I'm goin' through my closets, tryin' on her clothes almost everyday

I could've been anyone you see
I wish it was anyone but me
There's nothin but pills and ashes under my skin

Ursäkta mig,
men det här är den första panikattacken jag har fått på ganska länge.
Jag är på jobbet nu, men det är inga besökare här, och det är nog tur,
för mer press på mig skulle nog bara göra att jag ger vika helt och hållet.
Jag behöver de personer jag har skapat åt mig själv.
Eller kanske de personer som faktiskt finns på riktigt. Jag önskar att jag var hemma. Så att jag skulle kunna ringa. Till de som kan svara. Ge svar.
Jag tänker på Dimma i antikvariatet med besöksklockan som ringer, och hennes ångest och jag vet att när jag claimar att det inte är en självbiografi kommer ingen att tro på mig, så som jag inte tror på Linda Skugge, och vissa inte tror på Johanna Thydell.
Jag behöver någon som känner som jag.
Fast nu kom jag att tänka på Marcus i Om en pojke, när han åker tåg med Ellie, som är full och hotar med att dra i nödbromsen när folk stirrar på henne, och Marcus tänker att Ellie inte alls behöver nån som är som henne, som gillar att dra i nödbromsar, för då skulle det bara bli värre.
Så jag kanske behöver någon som är tvärtemot mig.
Just nu skulle jag nöja mig med vem som helst.
Fast jag hör Saija i mitt huvud, som berättar för mig att jag behöver leva igenom en attack helt och hållet, inte avbryta dem, som jag brukar göra. Jag tänker på när jag praktiserade på biblioteket och jag mådde väldigt dåligt väldigt ofta, och brukade krypa upp vid elskåpet som inte får blockeras och läsa dikter, och jag skulle behöva det nu.
Ett eget hörn och en massa dikter.
Inte eget ansvar.
Jag klarar inte av att ta ansvar. Det är sant.
Men jag vet att Pär står i Magasin-skåpet. Jag ska befria honom. Och mig själv.

Mannen läser på min tröja.
"Jag ser att du tycker om Håkan Hellström"
Mannen stannar upp, tänker. Noga.
"Ja.. Han kanske inte är så dum"
Jag skrattar till. Nämner ingenting om våran åldersskillnad.
Han skrattar och går sin väg.

Idag är jag väldigt indiepop. Jag hittade min gamla Håkan-t-shirt i garderoben,
och efter de senaste dagarnas intensiva lyssnande kunde jag inte låta bli att ta den på mig.
Och fortsätta lyssnandet.
Han sjunger mycket om regn i låten Kärlek är ett brev skickat tusen gånger (jag vet inte om jag riktigt håller med honom i hans metafor).

Vad jag bryr mig om nu är att från samma säng,
lyssna till samma regn.

[...]

Vad jag bryr mig om nu,
är att du ligger vaken
i morgontimmen,
när regnet slår mot fönstret.

Igår regnade det. Idag nöjer sig vädret med att vara mulet, kyligt och blåsigt. Det är absolut godkänt.
Men jag skulle hellre vara i Salzburg, med åskregn och lokala blixnedslag. Jag tror att det skulle passa bra till min sinnesstämmning.
Om jag inte skulle komma hem så sent idag,
skulle jag vilja läsa Pär Lagerkvist, kanske Onda sagor, och sedan skulle jag vilja skriva själv. Jag tror att jag vet vad jag ska skriva om.
Men det var som sagt om jag inte skulle komma hem så sent.
Det kanske blir imorgon.

Jag sitter på biblioteket jag har hand om helt själv.
Det är ett par timmar kvar till stängningsdags,
men jag kanske stannar kvar och ställer upp lite böcker.
Det är roligt att vara en nörd.
Jag har varit hos Saija idag.
Hon fick mig att nästan börja gråta, det är första gången. Ganska intressant faktiskt.
Jag hade nästan tänkt hoppa över besöket. Det är skönt att jag lät bli.
Det är mer jobb här än jag hade förväntat mig. Saker att göra hela tiden.
Jag vet att jag borde tycka att det är skönt, utifrån mina egna erfarenheter vet jag att jag borde det,
men jag vet inte vad jag tycker.
Kanske vill jag hellre att alla människor ska försvinna ut härifrån så att jag kan försjunka i mig själv.
Kanske.

Igår pratade jag med Sarah.
Jag har inget att göra, sa jag.
Du får komma hit, sa hon.
Det känns bra. Jag ser fram emot att få åka upp till henne.
Kanske kan jag inte längre säga att det ska bli skönt att komma härifrån, jag har ju bara varit hemma en vecka sedan min förra tripp, en ganska intensiv vecka.
Eller intensiv, det var kanske inte det jag menade egentligen. Bara inte mycket tom tid.
Men jag tycker om att ha planer.
Jag tycker om att vi kanske har bestämt när vi ska åka till Amsterdam.
Och jag tror att jag ska tokjobba det här året så att jag får ihop tiotusen till nästa sommar.
Pengar är bra.

En gnällig syskontrio är på besök i mitt bibliotek. Det tycker jag inte om.
En av flickorna bär mitt namn. Det är hon som gnäller högst.

Jag vill åka till naturkabinettet. Det är stängt. Delar av det ingår i utställningen Livets mångfald.
Ingenting står egentligen klart förrän efter sommaren. Jag blir så trött.
Varför kan inte allt vara som jag vill att det ska vara?

Jag lyssnar på Håkan Hellström.
Jag har inte lyssnat på annat de senaste dagarna.
Jag tror att vi har växt i takt, han och jag.


Två vänner stal en bil för att ta sig ut på landet
Dom skulle ta sig lite ledighet, körde runt på LSD
Och småpratade om vädret
Den ene såg Älvsborgsbron fortsätta i evighet
Den andre fyller 33 i Högsbo fängelse
Allt är så enkelt när man börjar
Långa vägar

Brukar du;
röka: Nej
Gnälla: Ja. Men jag är inte värst iaf..
skrika: Nej
sova: Ja.
ha ångest: Ja
skada dig själv med flit: Nej
vilja dö: Näe
ta droger: Nope
klä dig i svart: Ja. Ibland.
gå i kyrkan: Jag tycker om att vara i kyrkor
gå i skolan: Ja
Ljuga: Det händer.
hata folk: Nej

Vem;
saknar du: Jag saknar alltid alla.
Kramade du sist: Emma.
Pratade du med sist: Micke, tror jag
skrek du åt sist: Jag skriker mycket sällan. Om inte Mio räknas.
Sårade du sist: Förhoppnignsvis så har det inte hänt så många gånger
sårade dig sist: Alltså, ingen, tror jag
Vill du bli galet full med: Det vill jag inte alls.
ringde du senast: Jag ringde Helen, men hon svarade inte
Vackraste på jorden: Jag kunde inte komma på något att skriva här

Har du;
för många vänner: Tss
Färgat håret: Ja! I förrgår! Och några gånger innan dess..
Brutit något i kroppen: Nej, det har jag inte
Sagt att jag älskar dig till någon i dag: Nope
varit kär: Typ..nej.
rymt hemifrån: Haha, ja

Tror du;
att du kommer bli något: Självklart. Jag är helt säker
På gud: Nej
På tomten: Nej
På troll: Nej
På ett liv efter detta: Nej

Hur;
svarar du i hemtelefonen: Oftast låter jag bli. Om jag måste, röjer jag sällan min identitet
svarar du i mobiltelefonen: Typ "Hallå?"
Fördriver du tiden: Sådant har jag inget problem med
ofta bäddar du sängen: Typ aldrig.
ofta städar du rummet: Inte alls ofta

Jag blir så extremt trött.
Litteraturen går utför.
All handling har förflyttat sig in i mobiltelefoner och datorer. Något slags desperat försök till att vara modern, ligga rätt i tiden, och framför allt ser man detta på barn- och ungdomshyllorna.
Patetiskt, tycker jag.
Visserligen så går världen framåt. Många förut manuella aktiviteter sköts nu genom datorer, och mobiler har plötsligt blivit..livsnödvändigt. (För mig åtminstone, jag kan inte gå hemifrån utan min mobiltelefon).
Så jag tycker inte att dessa saker är något man borde sträva efter att utesluta ur litteraturen, jag bara blir trött när jag ser att Gunilla Ambjörnssons nya bok har en webbadress som titel.
Jag menar, när man pratar om datorer och ungdomar, kommer man ofta fram till att det är en dålig kombination. Med 'man' menar jag forskare och självutnämda förnuftiga vuxna.
Barn ska inte sitta framför datorerna, i alla fall inte mer än ett par timmar om dagen.
Och även om jag har tyckt att den här Få bort våra ungdomar från datorerna-hypen har varit alldeles för överdriven, så håller jag med. Folk borde syssla med andra saker, som kan tillföra någonting.
Så författarna tänker att de möter upp de unga vid deras intressen, och att det måste vara positivt, men jag är extremt emot det här, kanske av ren princip. Visserligen så vore det konstigt om det inte fanns litteratur för den här gruppen i samhället (nu gav jag mig själv rätt att klassa dem som en egen samhällsgrupp), nästan som att inte ha några böcker om..tja, låt oss säga blyga människor, för att tiga ihjäl dem. Finns det ingen litteratur för blyga, så kanske de kommer på bättre tankar.
Det jag försöker säga är, att jag vill att ungdomsskönlitteratur ska få behålla sin klassiska form. Eller utvecklas (den får gärna utvecklas, hur många ungdomsböcker måste man inte plöja igenom för att hitta en enda som håller måttet?) mer åt människorna. Den nya tekniken är inte viktig i litteraturen.
Jag låter bara bitter.
Det kanske är sant.

Jag kan inte ta ansvar.
Det är en sanning.
Det är nog egentligen ingen nyhet, inte direkt, men jag har inte anat att jag är totalt usel på det,
visste bara att det inte var min grej riktigt.
Någonstans i bakhuvudet fick jag för mig att det inte är långt mellan Spångbro och Sunnerbyskolan.
Det är fel.
Det är flera kilometer.
Det fick jag erfara när jag tog den promenaden den här morgonen, istället för att bara gå av bussen där jag skulle.
Jag kom försent.
Inte någon avgörande tid försent, men en stund, min första dag med det tunga ansvaret.
Nu är jag framme.
Jag är hungrig.
Det enda jag har med mig är ett grönt äpple, jag tycker inte ens om gröna äpplen, jag äter bara röda,
jag tycker inte om att det smakar syrligt.
Men jag ska bara vara här till klockan tolv, sen ska jag åka hem, sova, läsa Gunnar, se på min nyinköpta sci-fi thriller.
Imorgon ska jag bli bättre på det här med att komma i tid.

Hej,
jag är på biblioteket.
Jag har varit här länge.
Jag har suttit och pratat med Anders, jag tror att han är bäst i hela världen.
Vi har suttit och gissat dödsår på kända författare, jag gissade bäst på Jean-Paul Sartre,
men mindes inte vilket år Pär Lagerkvist fick Nobelpriset, jag skäms för det. Jag gissade på 1956.
Rätt svar är 1951.
Det ska jag inte glömma igen.
Innan jag kom hit har dagen varit helkass. Allt är mitt eget fel, kanske, men jag skyller allt på bussarna.
Tänk om saker bara kunde bli som man planerar.
Så jag får inget sommarjobb i år, antagligen, även om jag ska ringa lite senare och claima att jag var sjuk, för sjuk för att komma på intervju, för sjuk för att prova ringa flera gånger.
Men jag får jobba nästa vecka på ett bibliotek i en by där det inte bor några människor, där jag aldrig har varit.
Jag ska dit idag, förresten. Det tar fyrtio minuter att ta bussen dit därifrån jag är nu, och jag har förlagt min ipod. Jag förstår inte, om den inte ligger i väskan, inte på skrivbordet, inte på soffbordet, inte på köksbänken och inte på byrån, så finns det liksom inte några fler platser.
Jag har lånat en Bob Hansson bok. Jag har egentligen aldrig läst Bob Hansson, men han tycker och säger bra saker, så jag ska läsa Gunnar, fast att jag egentligen redan håller på att läsa en bok därhemma, som jag har underprioriterat alldeles för länge.
Jaja.
Jag borde äta någonting, jag borde gå till Fulkatten och köpa en macka för 68 spänn, men jag har ingen lust. Det är för varmt för att jag ska ha lust med någonting överhuvudtaget. Jag hatar det här vädret. Jag hatar solen. Anders är också en höstmänniska. Anders är det bästa jag vet.
Så ligger det till.
Jag hoppas att folk hittar tillbaka hit, fast den varit nere ett tag nu.

Hej,
min blogg funkar.
Idag har jag kommit hem från Norge.
Idag har jag i alla fall fått jobb i en vecka.
Imorgon ska jag på jobbintervju.
Sen tar min brorsa studenten och jag ska träffa Julia och vi ska på teater och det var alldeles för länge sedan.
Jag är jättetrött, jag satt uppe hela natten och tittade på film med en kille som heter Erik och var väldigt trevlig, fast inte så intressant egentligen. Men jag kan skriva om det i ett inte lika kritiskt ögonblick.
Jag skulle bara demonstrera för mig själv att min blogg fungerar,
och önska mig själv välkommen hem.
Tack.