I'm talking to the ceiling

Jag är dödligt trött, mycket tröttare än jag brukar vara under liknande omständigheter. Omständigheterna är alltså rubbad dygnsrytm, fyra-fem timmars sömn och förmiddagspasset på jobbet som börjar åtta och slutar ett.
Det är illa när man längtar hem innan man hunnit hemifrån. Jag brukar tycka att det känns helt okej att jobba så fort jag kommer fram, för jag tycker om lokalerna, jag tycker om att ha ett ställe som under tiden jag är här är bara mitt och sköts bara av mig. Idag känner jag inte så, idag räknar jag ner minuter tills jag kan åka härifrån. Fast man får ju göra det bästa av situationen förstås, och det är inte så svårt här. Just nu stjäl jag skorpor ur skafferiet och läser boken med världens mest underbar titel: Gunillas man försvann. Jag plockade den random från biografihyllan eftersom jag inte kan låta bli att skratta så fort jag upprepar titeln i mitt huvud, den känns både urkorkad och genial på samma gång.
När man inte är på topp är det ändå skönast att jobba förmiddag istället för eftermiddag, efter som det bara är skolbarn/ungdomar som är här på förmiddagarna, och de sköter sig själva väldigt mycket, även om det förstås finns sådana som inte kan föra sig - men de behöver jag ju inte heller vara trevlig mot. Det som jag har mest problem med när jag är trött är att vara trevlig, jag får anstränga mig för att inte bara snäsa åt folk. Det är svårt att ha ett socialt jobb när man inte orkar bemöta människor. Det här gäller alltså bara de dåliga dagarna. De bra dagarna, och de är trots allt flest, älskar jag att få besökare.
Det är också ett plus förstås att jobba ensam, vilket jag gör nästan alltid. Då blir det ännu mindre trevlig fasad att försöka upprätthålla.
Slutligen ska det ju också framhävas att jag så klart är hur glad som helst över alla jobbtimmar jag får. De får gärna ringa mig hela tiden. Fast nästa vecka är det sportlov för de som går i skola här så vi behöver inte hålla öppet mer än halvtid. Då lär mina insatser inte behövas och jag kan passa på att åka härifrån, bege mig till mina hemtrakter. Det ser jag fram emot också.

...upptäcker jag indierockbandet Bloc party.
Bloc party är ett band som mina kompisar brukade lyssna på när vi var femton men de spelade det aldrig för mig och jag har alltså under alla de här åren mycket väl känt till att det finns ett band som heter Bloc party men inte haft en aning om hur de låter.
Sen råkade jag se en film häromdagen där låten The Pioneers spelades och jag tänkte Oj vilken bra låt! så jag letade i eftertexterna och fann att bandet som framförde låten heter Tunng. Så youtubade jag Tunng men läste i kommentarerna till videon att det tydligen är en Bloc party-cover.
På den vägen är det.
När jag sedan lyssnade in på mig på albumet där The Pioneers ligger, Silent alarm, upptäckte jag snabbt att det här är precis vad jag behöver just nu. Då spelar det inte så stor roll att alla mina kompisar kom över den här perioden för fem år sedan. Det känns skönt att ha en ny musikperiod eftersom det var ett tag sedan den förra stagnerade och lämnade bara tystnad efter sig. Nu är det Bloc party för hela slanten. Tills jag tröttnar även på det.

Like eating glass - Bloc party

Är på jobbet igen.
Det är jobbigt att gå upp klockan sex på morgonen när man brukar gå upp klockan tolv på förmiddagen. Man kan ju tycka att jag borde gå och lägga mig i tid men det är svårt att somna klockan elva på kvällen när man brukar somna klockan tre på morgonen.
Jag har alltså vänt på dygnet, sov tre timmar i natt och orkade inte äta frukost, eftersom jag hatar att äta frukost även om jag vet att det är livsnödvändigt och ni vet dagens viktigaste mål. Därför är jag lite grinig idag men försöker att inte ta ut det på barnen som hänger här (just nu är det bara barn och så kallade ungdomar som hänger här för biblioteket fungerar som skolbibliotek på förmiddagarna). Istället försöker jag göra det lite trevligt för mig själv, jag spelar Säkert! högt i cd-spelaren på kontoret och försöker att inte sjunga med eftersom jag tänker att det skulle uppfattas som lite konstigt. Jag letar också efter fina böcker jag kan läsa i den händelse att det skulle bli lugnt, det vill säga att alla barnen har lektion och inte hänger här längre. Det händer ibland att det inte finns någonting att göra. Då kan man läsa Människor helt utan betydelse eller 365 saker du kan göra. Så även om jag är grinig för att jag inte sovit och inte ätit och även om jag klagar jättemycket så är det inte ett dugg synd om mig.
Ändå räknar jag ner timmarna lite tills det blir lunch, jag jobbar längre än jag trodde att jag skulle göra så jag hade inte med mig någon lunch, även om det för en gång skull fanns mat hemma som jag hade kunnat ta med mig. Istället måste jag gå till butiken som ligger i krokarna där utbudet är väldigt begränsat och slösa bort dyrbara pengar (pengar blir ju extra dyrbara när man inte har så många av dem) på mat. Det är ju också något man kan bli sur över, men jag väljer att låta bli.
Det var min status för tillfället.
För övrigt har jag brutit av två naglar så jag har ont i två fingrar, vilket också är extremt irriterande, men idag är det Antikrundan på tv så det gör ingenting.

(För övrigt är det bästa med jobbet att det står så himla många koppar i köket med namn på, kvinnornamn som var populära på femtiotalet och inte har någon som helst förankring i vilka som jobbar här, typ Birgitta och Yvonne)

Jag vet inte vad som är viktigast.
Räcker det med en bra berättelse eller krävs någon typ av kunnande inom skrivkonsten om man ska författa en bok?
Människor som har varit med om hemska saker vill ibland skriva en bok om det. Det behöver nödvändigtvis inte vara självbiografier, även om det är otroligt trendigt (och oändligt tjatigt) just nu, det kan också vara självhjälpsböcker eller helt enkelt romaner med verklighetsförankring.
Ibland kan jag bli så trött på att alla som någonsin varit med om något jobbigt - vad som helst! - vill dela med sig av sina erfarenheter. Alltid för att skydda och hjälpa andra, enligt dem själva. Jag misstänker att det ligger en del annat bakom också. Min irration över detta kan mycket väl ha att göra med att jag själv aldrig varit med om allt det där som de drabbade berättar om, det är de med föräldrar som är alkholiserade eller har psykiska problem, de som blivit utsatta för våld eller övergrepp, de är de som hamnat i dåligt sällskap, som umgåtts i kriminella kretsar. Eller så är det någon som har varit gift med någon som har varit med om något av det.
Det blir ju onekligen en bra berättelse. Det är ju alltid de hemska händelserna som lockar läsare. Jag vet inte om det handlar om att gotta sig i andras problem, att vara glad över att det inte är en själv som är drabbad, eller om det ligger något annat bakom intresset. Och var går gränsen egentligen för det som man gottar sig i och det som man medvetet undviker att läsa om för att det kommer för nära och blir för jobbigt?
Kanske är det så att enskilda människors problem går bra att ta till sig (yes! det är inte jag som drabbas), och när man inser att det är ett utbrett världsproblem blir det jobbigt, för man förstår att man har skuld i det och ett ansvar över det.
Anledning till mitt val av ämne är att jag snubblade över en av alla dessa böcker på jobbet, dvs biblioteket. Och eftersom jag hade en stund över började jag läsa i den. Den handlar om en pojke som växte upp under extremt dåliga förhållanden. Berättelsen kanske kan vara till hjälp för någon, någon som är i samma situation, ni vet du-är-inte-ensam-snacket. Men det är en riktigt dålig bok. Texten känns totalt obearbetad, författarens minnen dyker upp i en enda osorterad röra, det blir ingen berättelse och meningarna känns plumpa (skulle kunna skyllas delvis på översättningen, det vet jag ju inte). Så rent litterärt blir det en plåga att ta sig igenom texten, men jag antar att alla inte har samma krav på en bok, och det är uppenbart att bokförlaget prioriterade annorlunda än vad jag skulle ha gjort.
Men, det är klart. Kan boken hjälpa en enda person till ett bättre liv så är det värt att jag plågas lite.