Markus kyrkogård
Idag kunde jag lyssna på Markusevangeliet utan att må grymt dåligt.
Tvärtom faktiskt.
"Jag skulle till Prag men hamnade i Polen
och träffade Ted och nu ska vi ha barn
och jag skattar mig lycklig som körde fel när jag vet hur rätt det blev"
Han är lite av ett geni faktiskt.
Tvärtom faktiskt.
"Jag skulle till Prag men hamnade i Polen
och träffade Ted och nu ska vi ha barn
och jag skattar mig lycklig som körde fel när jag vet hur rätt det blev"
Han är lite av ett geni faktiskt.
...
Man får en kick av Johan Widerberg,
av att piggna till efter en veckas sjukdom,
av att ta en dusch.
Jag har sett årets första maskrosor, jag plockade ett par, men Lilla hunden åt upp dem.
Jag undrar om min mamma har ett par avklippta jeans, för jag har inga, men jag är så otroligt sugen på nittiotalet, och det är bara för att jag har tittat på fyra timmar Ebba och Didrik.
Idag har jag nästan fått tillbaka rösten, och Julia har fyllt på sin mobil, så jag har inte känt mig lika ensam idag. Imorgon ska vi kanske fika bort hela dagen, men det beror på om hon känner sig duktig eller inte. Hoppas inte.
Egentligen har jag lust att gå till skolan, för jag saknar Jonas. Och egentligen tycker jag om att vara i skolan, fast jag tycker om att ligga hemma och titta på House också.
Jag längtar till havet.
Det beror också på Ebba och Didrik.
Didrik träffar Yrla på stranden. Och Kaj Husell. Jag önskar att jag var lite mer som Didrik.
- Får jag sätta mig här?
- Nej, jag är bara tolv.
Men jag får väl nöja mig med skogen än så länge. Jag tror att jag tar Lilla hunden på en promenad fast att jag egentligen bara ska vila fortfarande.
av att piggna till efter en veckas sjukdom,
av att ta en dusch.
Jag har sett årets första maskrosor, jag plockade ett par, men Lilla hunden åt upp dem.
Jag undrar om min mamma har ett par avklippta jeans, för jag har inga, men jag är så otroligt sugen på nittiotalet, och det är bara för att jag har tittat på fyra timmar Ebba och Didrik.
Idag har jag nästan fått tillbaka rösten, och Julia har fyllt på sin mobil, så jag har inte känt mig lika ensam idag. Imorgon ska vi kanske fika bort hela dagen, men det beror på om hon känner sig duktig eller inte. Hoppas inte.
Egentligen har jag lust att gå till skolan, för jag saknar Jonas. Och egentligen tycker jag om att vara i skolan, fast jag tycker om att ligga hemma och titta på House också.
Jag längtar till havet.
Det beror också på Ebba och Didrik.
Didrik träffar Yrla på stranden. Och Kaj Husell. Jag önskar att jag var lite mer som Didrik.
- Får jag sätta mig här?
- Nej, jag är bara tolv.
Men jag får väl nöja mig med skogen än så länge. Jag tror att jag tar Lilla hunden på en promenad fast att jag egentligen bara ska vila fortfarande.
Allt är rosa i Japan
Men hallå, det är svårt att låta bli att massproducera blogginlägg när man är sjuk och precis genom vissa åtgärder fått ta del av ny indiepop.
Jag lyssnar på Markus Krunegård.
Jag vet genom flitigt lyssnande på Laakso att han är en underbar textförfattare, men engelska är endast poesi för mig. När det skiftar till det svenska språket blir allting mycket ärligare, mycket mer på riktigt, och mycket svårare att hantera. När jag är sjuk blir jag trött och när jag är trött känns allting dåligt och extremt meningslöst och jag faller i de enklaste av tankefällor och det är det tillstånd jag hatar mest av alla tillstånd jag någonsin befunnit mig i. Jag behöver ett klart sinne, ingen dimma.
Jag börjar önska mig ett annat liv. Ta mig till ett creddigt Stockholmsliv. Jag önskar att jag var ett storstadsbarn. Jag ösnkar att jag hade något slags oavbrutet självförtroende, jag önskar att jag var extremt självcentrerad. Eller bara väldigt begåvad. Jag önskar att någonting var annorlunda.
Hur som helst, jag tror att Markus är det bästa jag vet.
Jag läser mig till att det blir en popinvasion på Hultsfred; Markus, Säkert, Håkan, Billie the vision, Hästpojken, Timo, Sugarplum, och jag önskar att det var popinvasion i min trädgård istället.
Eller att jag var kapabel till att råna en bank.
Det kostar att ha kul jämt..
Jag tycker om mig själv för att jag har köpt en ipod och för att det är mindre än en månad kvar till sommarlovet och för att jag ska nattåget till pappa. Så. Inte bara negativt.
Jag lyssnar på Markus Krunegård.
Jag vet genom flitigt lyssnande på Laakso att han är en underbar textförfattare, men engelska är endast poesi för mig. När det skiftar till det svenska språket blir allting mycket ärligare, mycket mer på riktigt, och mycket svårare att hantera. När jag är sjuk blir jag trött och när jag är trött känns allting dåligt och extremt meningslöst och jag faller i de enklaste av tankefällor och det är det tillstånd jag hatar mest av alla tillstånd jag någonsin befunnit mig i. Jag behöver ett klart sinne, ingen dimma.
Jag börjar önska mig ett annat liv. Ta mig till ett creddigt Stockholmsliv. Jag önskar att jag var ett storstadsbarn. Jag ösnkar att jag hade något slags oavbrutet självförtroende, jag önskar att jag var extremt självcentrerad. Eller bara väldigt begåvad. Jag önskar att någonting var annorlunda.
Hur som helst, jag tror att Markus är det bästa jag vet.
Jag läser mig till att det blir en popinvasion på Hultsfred; Markus, Säkert, Håkan, Billie the vision, Hästpojken, Timo, Sugarplum, och jag önskar att det var popinvasion i min trädgård istället.
Eller att jag var kapabel till att råna en bank.
Det kostar att ha kul jämt..
Jag tycker om mig själv för att jag har köpt en ipod och för att det är mindre än en månad kvar till sommarlovet och för att jag ska nattåget till pappa. Så. Inte bara negativt.
Låneord.
Förresten, när vi ändå är inne på Håkan Hellström,
så gick jag hem från tåget för några veckor sedan och lyssnade på Counting crows, vilket inte är så ovanligt, och kom fram till låten Recovering the satellite och Adam sjunger
"Maybe you were shot down in pieces, maybe I slipped in between",
och jag har lyssnat på den låten ett par hundratusen gånger tidigare, men det har aldrig slagit mig, att det är just den frasen Håkan sjunger, fast på svenska, i låten Hurricane Gilbert från skivan Ett kolikbarns bekännelse.
Du sköts i bitar, jag kanske gled emellan.
Jag vet att det blev uppståndelse kring hans första singel från den skivan, när han sjunger att Johnny satte honom i baksätet och radion var på och Kan du digga det är Locomotion, för mycket revolution, för det var tydligen stulet från någon annan låt, jag minns inte vilken.
Att Håkan snor en rad från Adam Duritz visar bara att han har mycket god smak.
Fact check:
"Put me in the backseat, and they took me for a ride.
Yeah, the radio was on, can"t you dig the locomotion.
Kingdoms of the radio, 45 RPM. Too much revolution then"
är tydligen originaltexten och sjungs av Blue Öyster cults.
Det står att Håkan har gjort sig skyldig till fler stölder, han kommenterar det hela genom att säga:
"Jag vet inte om man ska kalla det stöld. Det är väl lite passningar kan man säga"
så gick jag hem från tåget för några veckor sedan och lyssnade på Counting crows, vilket inte är så ovanligt, och kom fram till låten Recovering the satellite och Adam sjunger
"Maybe you were shot down in pieces, maybe I slipped in between",
och jag har lyssnat på den låten ett par hundratusen gånger tidigare, men det har aldrig slagit mig, att det är just den frasen Håkan sjunger, fast på svenska, i låten Hurricane Gilbert från skivan Ett kolikbarns bekännelse.
Du sköts i bitar, jag kanske gled emellan.
Jag vet att det blev uppståndelse kring hans första singel från den skivan, när han sjunger att Johnny satte honom i baksätet och radion var på och Kan du digga det är Locomotion, för mycket revolution, för det var tydligen stulet från någon annan låt, jag minns inte vilken.
Att Håkan snor en rad från Adam Duritz visar bara att han har mycket god smak.
Fact check:
"Put me in the backseat, and they took me for a ride.
Yeah, the radio was on, can"t you dig the locomotion.
Kingdoms of the radio, 45 RPM. Too much revolution then"
är tydligen originaltexten och sjungs av Blue Öyster cults.
Det står att Håkan har gjort sig skyldig till fler stölder, han kommenterar det hela genom att säga:
"Jag vet inte om man ska kalla det stöld. Det är väl lite passningar kan man säga"
Har du tändstickor så att det räcker?
"Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din", sjunger Håkan,
och jag önskar att jag visste åtminstone någonting helt säkert.
och jag önskar att jag visste åtminstone någonting helt säkert.
It takes a fool to remain sane.
Jag antar att alla som någonsin varit sjuka i någon slags förkylning vet hur det känns när ens hjärna kopplas bort från verkligheten och man verkligen inte orkar göra någonting, även om man i övrigt känner sig ganska fysiskt frisk.
Idag har jag suttit hemma och läst.
Jag tycker inte om när man läser ut böcker som tidigare varit något slags projekt, något som man hållt på med länge av någon anledning, och alltid kunnat fly till. Nu är det slut med det.
Så jag läser om Will och Marcus, men i mitt tillstånd kan jag inte riktigt uppskatta dem, jag bara räknar sidorna till kapitlets slut.
Jag hade tänkt se på film idag, men eftersom jag har någon slags spärr som gör att jag inte kan titta på film när det är ljust ute, så har det inte blivit av. I helgen ska jag utnyttja nätterna.
Imorgon ska jag iväg till skolan. Det kommer inte att lagas någon mat, så aktiviteten i köket kommer kunna ligga ganska lågt (hoppas och misstänker jag). Det var inte så farligt igår. Visst, mycket att göra, men det jobbigaste var ju att jag befann mig i en helt ny situation, tillsammans med Erik och Elsa som redan visste alltings position, och jag fick stappla mig fram på egen hand och jag hatar att inte veta vad jag ska göra, för jag har ingen initiativförmåga.
"Sätt dig ner och ta det lugnt", sa Staffan, som jag faktiskt tidigt igår lärde mig tycka om.
Jag satte mig ner och tog det lugnt, men jag kunde inte slappna av, jag mår otroligt dåligt i sådana situationer. Jag vet inte exakt vilken sorts situationer, men nya situationer med nya människor och krav på att få fram ett resultat. Det blev lite för mycket.
Ett glas vatten och en chokladkaka och en Staffan, räddade mig dock från att bryta ihop ytterligare, mer än jag gjort under lunchen, men jag kände mig ändå ganska destruktiv när jag begav mig av hemåt.
Indiepop och Will höll mig kvar i sanity.
Indiepop och Will är det som ska fortsätta att hålla mig vid det sunda förnuftet.
Imorgon är det fredag och jag har planer.
För inte alls länge sedan skulle jag jublat över vilka planer som helst.
Det känns mer tvetydigt nu. Visst, jag tycker om tanken på att jag ska göra trevliga grejer, träffa trevliga människor, allt det där, men att tiden är upplanerad ger mig också några av alla de stressymptomen vi gick igenom i tisdags.
Jag känner mig märklig.
Så fort jag blivit frisk ska jag sätta mig ner och skriva.
Idag har jag suttit hemma och läst.
Jag tycker inte om när man läser ut böcker som tidigare varit något slags projekt, något som man hållt på med länge av någon anledning, och alltid kunnat fly till. Nu är det slut med det.
Så jag läser om Will och Marcus, men i mitt tillstånd kan jag inte riktigt uppskatta dem, jag bara räknar sidorna till kapitlets slut.
Jag hade tänkt se på film idag, men eftersom jag har någon slags spärr som gör att jag inte kan titta på film när det är ljust ute, så har det inte blivit av. I helgen ska jag utnyttja nätterna.
Imorgon ska jag iväg till skolan. Det kommer inte att lagas någon mat, så aktiviteten i köket kommer kunna ligga ganska lågt (hoppas och misstänker jag). Det var inte så farligt igår. Visst, mycket att göra, men det jobbigaste var ju att jag befann mig i en helt ny situation, tillsammans med Erik och Elsa som redan visste alltings position, och jag fick stappla mig fram på egen hand och jag hatar att inte veta vad jag ska göra, för jag har ingen initiativförmåga.
"Sätt dig ner och ta det lugnt", sa Staffan, som jag faktiskt tidigt igår lärde mig tycka om.
Jag satte mig ner och tog det lugnt, men jag kunde inte slappna av, jag mår otroligt dåligt i sådana situationer. Jag vet inte exakt vilken sorts situationer, men nya situationer med nya människor och krav på att få fram ett resultat. Det blev lite för mycket.
Ett glas vatten och en chokladkaka och en Staffan, räddade mig dock från att bryta ihop ytterligare, mer än jag gjort under lunchen, men jag kände mig ändå ganska destruktiv när jag begav mig av hemåt.
Indiepop och Will höll mig kvar i sanity.
Indiepop och Will är det som ska fortsätta att hålla mig vid det sunda förnuftet.
Imorgon är det fredag och jag har planer.
För inte alls länge sedan skulle jag jublat över vilka planer som helst.
Det känns mer tvetydigt nu. Visst, jag tycker om tanken på att jag ska göra trevliga grejer, träffa trevliga människor, allt det där, men att tiden är upplanerad ger mig också några av alla de stressymptomen vi gick igenom i tisdags.
Jag känner mig märklig.
Så fort jag blivit frisk ska jag sätta mig ner och skriva.
Dear dear diary, I wanna tell my secret
Kära dagbok.
Jag känner mig allmänt kass på grund av något förkylningsliknande som har tagit min kropp i besittning. Detta kommer föga förvånande då ungefär hela min familj plus övrigt umgänge lider av sjukdom just nu.
Detta ställer till stora problem för mig.
Till exempel kan jag inte stanna hemma imorgon för återhämtning för jag har kökstjänst och har inte tagit reda på vem som är reserv för mig. Eller, rättare sagt har jag tagit reda på det, för att sedan glömma det igen, bara för att de har gjort systemet så krångligt. Jag trodde att det var Gabriella, men hon nekar.
De andra ansvariga har inte heller någon koll. Livet känns jobbigt. Detta innebär alltså att jag måste till skolan imorgon, sjuk eller inte.
Det enda som känns lite bra är att det är House nu. Thank Lord. Or whoever.
Jag känner mig allmänt kass på grund av något förkylningsliknande som har tagit min kropp i besittning. Detta kommer föga förvånande då ungefär hela min familj plus övrigt umgänge lider av sjukdom just nu.
Detta ställer till stora problem för mig.
Till exempel kan jag inte stanna hemma imorgon för återhämtning för jag har kökstjänst och har inte tagit reda på vem som är reserv för mig. Eller, rättare sagt har jag tagit reda på det, för att sedan glömma det igen, bara för att de har gjort systemet så krångligt. Jag trodde att det var Gabriella, men hon nekar.
De andra ansvariga har inte heller någon koll. Livet känns jobbigt. Detta innebär alltså att jag måste till skolan imorgon, sjuk eller inte.
Det enda som känns lite bra är att det är House nu. Thank Lord. Or whoever.
Flykt.
Jag behöver:
- Ett eget hörn
- Indiepop
Det borde inte vara så svårt att fixa. Jag har tjugo minuter på mig att fly från verkligheten. Sedan blir det mat och hälsa igen.
Idag har vi i alla fall fått sitta ute och lyssna på fiskmåsarna, och Jonas är det bästa jag vet.
Det var ungefär det jag hade att rapportera om, nu ska jag stänga in mig i mig själv ett tag.
- Ett eget hörn
- Indiepop
Det borde inte vara så svårt att fixa. Jag har tjugo minuter på mig att fly från verkligheten. Sedan blir det mat och hälsa igen.
Idag har vi i alla fall fått sitta ute och lyssna på fiskmåsarna, och Jonas är det bästa jag vet.
Det var ungefär det jag hade att rapportera om, nu ska jag stänga in mig i mig själv ett tag.
Don't give up 'cause there's good times ahead
Vi lyssnade på musik i en och en halv timme.
Vi lyssnade på American pie.
"..can music save your mortal soul?" frågar Don McLean.
Jag lyssnade på Laakso idag. Jah jar gjort det en gång tidigare den här veckan, men annars var det flera månader sedan. Och jag förstår inte varför. Ingenting kan få mig att må så dåligt, men samtidigt kan ingenting få mig att må så bra.
Jag tror att det är det här jag behöver för att återhämta mig. Något att fokusera tankarna på. Låttexter till exempel.
I'm so tired of shame,
of the pain that I've spread,
of the "don't give up 'cause there's good times ahead"
Nu kom Jonas fram till mig. Han är så otroligt bra. Han har bränt två filmer till mig (och lagt på lite Papphammar som extramaterial) plus lånat ut sin Black adder box. Han kanske får mig att stå ut den här dagen.
Jag orkar inte riktigt gå in på vad jag känner. Eller tänker. Men jag ska hem och skriva idag. Säger jag. Säger jag alltid, genomför jag aldrig. Men jag ska försöka. Jag behöver rannsaka mig själv.
Vi lyssnade på American pie.
"..can music save your mortal soul?" frågar Don McLean.
Jag lyssnade på Laakso idag. Jah jar gjort det en gång tidigare den här veckan, men annars var det flera månader sedan. Och jag förstår inte varför. Ingenting kan få mig att må så dåligt, men samtidigt kan ingenting få mig att må så bra.
Jag tror att det är det här jag behöver för att återhämta mig. Något att fokusera tankarna på. Låttexter till exempel.
I'm so tired of shame,
of the pain that I've spread,
of the "don't give up 'cause there's good times ahead"
Nu kom Jonas fram till mig. Han är så otroligt bra. Han har bränt två filmer till mig (och lagt på lite Papphammar som extramaterial) plus lånat ut sin Black adder box. Han kanske får mig att stå ut den här dagen.
Jag orkar inte riktigt gå in på vad jag känner. Eller tänker. Men jag ska hem och skriva idag. Säger jag. Säger jag alltid, genomför jag aldrig. Men jag ska försöka. Jag behöver rannsaka mig själv.
Minnen av aprilhimlen.
Jag har lyssnat på på gammal pop idag. Gammal i den definition att det var sådant jag lyssnade på i mitt popintresses början.
Jag minns när jag hatade det.
Jag minns när jag älskade det.
Jag känner hur jag någonstans nu känner mig likgiltig inför det.
Jag kan alla låtarna på Känn ingen sorg Göteborg.
Jag minns allt Joakim sjunger på Vapen och ammunition.
Och jag vet vad jag brukade känna.
Tänka.
Jag kan bara inte göra det längre.
Det är inte det som känns jobbigt.
Just det känns bara bra, jag menar, jag är inte tretton år längre, och jag är som vanligt otroligt tacksam för att tiden förflyter. (Typ som Annika i Jag grät mig till sömns efter alla dar).
Men jag känner ingen som helst koppling mellan mig och den person jag var då. Om det fortsätter så här så kommer jag snart ha glömt bort hela min barndom, och så småningom kanske hela min ungdom.
Sweet oblivion, open your arms! Wednesday's (Christina Ricci's) ord gör sig påminda.
Visst, jag skulle kanske kunna vara tacksam för det också, ungdom suger. Eller?
Ceasar's palace första album heter Youth are wasted on the young. Så otroligt klockrent. Jag önskar att jag kunde vara ung när jag blev lite äldre.
Hur som helst.
Jag hoppas att jag har hamnat i en tillfällig denial-period och om ett tag kanske kan förstå mig själv som yngre, när jag kunde ta till mig fraser som En dag, kanske världen förstår oss.
Jag älskar listor
VEM
är i rummet med dig? - Zumay och Jonas2
fick du senast sms av? - Julia, självklart
tänker du på just nu? - Öhm, ingen speciell.
pratade du senast i telefon med? - Pappa
hus var du senast i? - Jag minns inte. Jag säger farmor.
önskar du var med dig nu? - Vem som helst. Jonas
VAR
går du i skola? - Skeppsholmen
är din telefon? - I väskan i soffan
är din mamma? - På jobbet
sover du? - Där det finns möjlighet
handlar du mest? - Ingen aning..
fick du tag i tröjan du har på dig? - H&M. Rea, faktiskt
åkte du senast bil? - Öhm.. mellan stationen och hem
i ditt rum är du? - När?
VAD
åt du senast? - Lasagne
drack du senast? - Juice
är det för färg på dina byxor? - Jag har strumps, de är orangea
gillar du mest med skolan? - Mysiga människor
har du på fötterna? - Blå-glittriga knästrumpor, och skor
är din favoritfärg? - Orange
för film såg du senast? - Kalifornia
hör du just nu? - En massa tryckande på tangentbord
HAR DU NÅGONSIN
sovit i en annan säng? - Än vilken?
hånglat på en bio? - Näe
kört över hastighetsgränsen? - Inte personligen
målat om ditt rum? - Öhm.. nej
dansat framför en spegel? - Vet inte. Det är möjligt, men jag har svårt att se det framför mig
fått hicka? - Jag har alltid hicka. Nästan.
stuligt pengar från en kompis? - Oh! Nej, men jag har låtit bli att påminna om mina skulder till kompisar..
hoppat in i en bil med folk du just träffat? - Känns inte som det, nej
varit i slagsmål? - Nope
hånglat med en främling? - Nej
älskar eller saknar någon nu? - Yes
är i rummet med dig? - Zumay och Jonas2
fick du senast sms av? - Julia, självklart
tänker du på just nu? - Öhm, ingen speciell.
pratade du senast i telefon med? - Pappa
hus var du senast i? - Jag minns inte. Jag säger farmor.
önskar du var med dig nu? - Vem som helst. Jonas
VAR
går du i skola? - Skeppsholmen
är din telefon? - I väskan i soffan
är din mamma? - På jobbet
sover du? - Där det finns möjlighet
handlar du mest? - Ingen aning..
fick du tag i tröjan du har på dig? - H&M. Rea, faktiskt
åkte du senast bil? - Öhm.. mellan stationen och hem
i ditt rum är du? - När?
VAD
åt du senast? - Lasagne
drack du senast? - Juice
är det för färg på dina byxor? - Jag har strumps, de är orangea
gillar du mest med skolan? - Mysiga människor
har du på fötterna? - Blå-glittriga knästrumpor, och skor
är din favoritfärg? - Orange
för film såg du senast? - Kalifornia
hör du just nu? - En massa tryckande på tangentbord
HAR DU NÅGONSIN
sovit i en annan säng? - Än vilken?
hånglat på en bio? - Näe
kört över hastighetsgränsen? - Inte personligen
målat om ditt rum? - Öhm.. nej
dansat framför en spegel? - Vet inte. Det är möjligt, men jag har svårt att se det framför mig
fått hicka? - Jag har alltid hicka. Nästan.
stuligt pengar från en kompis? - Oh! Nej, men jag har låtit bli att påminna om mina skulder till kompisar..
hoppat in i en bil med folk du just träffat? - Känns inte som det, nej
varit i slagsmål? - Nope
hånglat med en främling? - Nej
älskar eller saknar någon nu? - Yes
Jag älskar listor
Har du pojkvän/flickvän? Nej
Är du kär? Nej.
Hur tidigt stiger du upp? På vardagar ska jag gå upp halv sju om jag ska hinna med det viktigaste, mn min lista över de viktigaste sakerna har reducerats de senaste månaderna, och jag kan sova en kvart till
Vem/vilka vet mest om dig? Men alltså, folk vet ingenting om mig. Så är det.
Gillar du att slåss? Öhm.. nej. Tror jag.
Vad ska du göra ikväll? Jag ska..inte göra någonting. Se på film antar jag. Får se om jag får med mig brorsan.
När var du senast full? Hmm. I Berlin.
Har du utländska föräldrar? Nej.
Var har du ont? I huvudet och i nacken och i axlarna och en bit ner i ryggen. Detta beror mest på min whiplash som jag vägrar göra någonting åt.
Är du bra på att måla? NEJ
Vem kramade du senast? Jag minns typ inte. Jag antar att det var Mio men han kanske inte räknas.
Vad längtar du till? Looooov
Favoritalkohol? Näe
Vad heter dina husdjur? Mio
Har du körkort? Nej
Favoritgodis? Choklad. Geléhallon.
Morgon- eller nattmänniska? Kväll...
Sparare eller slösare? Jag är rätt bra på båda. Jag ger mig själv en slösa-budget, och den försvinner fort, men jag har en spara-budget i madrassen
Har du några homosexuella vänner? Ja
Bio eller promenad? Ja..det beror väl på, men jag vet inte på vad. Humöret. Jag gillar båda.
Är du kittlig? Yes
Rädd för insekter? Kan man ens vara det? Att tycka de är äckliga är en sak, men att vara rädd.. Vadå, insekter är ju jättesmå, och få av dem kan göra en illa innan man hinner göra illa dem. Nej, jag är inte rädd för insekter.
Anser du att du är stark? Truly not, inte i något avseende.
Är du kär? Nej.
Hur tidigt stiger du upp? På vardagar ska jag gå upp halv sju om jag ska hinna med det viktigaste, mn min lista över de viktigaste sakerna har reducerats de senaste månaderna, och jag kan sova en kvart till
Vem/vilka vet mest om dig? Men alltså, folk vet ingenting om mig. Så är det.
Gillar du att slåss? Öhm.. nej. Tror jag.
Vad ska du göra ikväll? Jag ska..inte göra någonting. Se på film antar jag. Får se om jag får med mig brorsan.
När var du senast full? Hmm. I Berlin.
Har du utländska föräldrar? Nej.
Var har du ont? I huvudet och i nacken och i axlarna och en bit ner i ryggen. Detta beror mest på min whiplash som jag vägrar göra någonting åt.
Är du bra på att måla? NEJ
Vem kramade du senast? Jag minns typ inte. Jag antar att det var Mio men han kanske inte räknas.
Vad längtar du till? Looooov
Favoritalkohol? Näe
Vad heter dina husdjur? Mio
Har du körkort? Nej
Favoritgodis? Choklad. Geléhallon.
Morgon- eller nattmänniska? Kväll...
Sparare eller slösare? Jag är rätt bra på båda. Jag ger mig själv en slösa-budget, och den försvinner fort, men jag har en spara-budget i madrassen
Har du några homosexuella vänner? Ja
Bio eller promenad? Ja..det beror väl på, men jag vet inte på vad. Humöret. Jag gillar båda.
Är du kittlig? Yes
Rädd för insekter? Kan man ens vara det? Att tycka de är äckliga är en sak, men att vara rädd.. Vadå, insekter är ju jättesmå, och få av dem kan göra en illa innan man hinner göra illa dem. Nej, jag är inte rädd för insekter.
Anser du att du är stark? Truly not, inte i något avseende.
I saw you on TV
(I don't believe in Jesus Christ,
I don't believe in God)
I don't believe in anything that makes you wanna save me.
I don't believe in God)
I don't believe in anything that makes you wanna save me.
I'm so damn naive, I'll eat your words.
En konversation jag hade med Marcus igår kväll påminde mig osäkt om en strof ur låten You belong med det svenska bandet User, som jag brukade citera för några år sedan, när jag var i min så att säga värsta period.
I tried to be so good so you didn't have to hate me.
Jag kände mycket så då, och faktum är att jag känner så fortfarande, men till en mycket lägre grad.
Hela tiden kämpar människor för att de inte ska bli hatade, men för de flesta är detta bara en tankefälla (Saija har lärt mig allt om tankefällor).
För de flesta, men inte för alla.
Hur ska man veta vilken grupp man tillhör?
Jag har börjat märka det på senare tid, antagligen sedan jag började skolan i början av januari i år.
Jag har så lätt att börja prata med människor. De har så lätt att prata med mig.
Detta faktum kom plötsligt till mig, men jag vet att förmågan inte gjorde det. Det var helt enkelt bara ytterligare en tankefälla som släppte taget om mig, lät mig gå.
Det är ett helt underbart tillstånd.
Idag var Lill-Erik i skolan, han slog sig ner vid mitt bord i matsalen och jag vet att han inte hade gjort det om jag var någon som folk helst undvek.
Jag har alltid varit sådan. Letat efter tecken, bevis. Men för det mesta har det gått ut på att negativisera mig själv. Jag vet inte om det är ett ord.
Typ "Han stirrade ner i backen när jag pratade, han måste tycka att jag är världens mest tråkiga människa".
Hela tiden gjorde jag så.
Jag har inte riktigt lämnat det bakom mig.
Inte riktigt, men i stora drag.
Nu för tiden är det mest jag själv som har problem med mig, och jag kan leva med det, så länge som jag har lyckats att vara duktig nog att de andra inte hatar mig.
I tried to be so good so you didn't have to hate me.
Jag kände mycket så då, och faktum är att jag känner så fortfarande, men till en mycket lägre grad.
Hela tiden kämpar människor för att de inte ska bli hatade, men för de flesta är detta bara en tankefälla (Saija har lärt mig allt om tankefällor).
För de flesta, men inte för alla.
Hur ska man veta vilken grupp man tillhör?
Jag har börjat märka det på senare tid, antagligen sedan jag började skolan i början av januari i år.
Jag har så lätt att börja prata med människor. De har så lätt att prata med mig.
Detta faktum kom plötsligt till mig, men jag vet att förmågan inte gjorde det. Det var helt enkelt bara ytterligare en tankefälla som släppte taget om mig, lät mig gå.
Det är ett helt underbart tillstånd.
Idag var Lill-Erik i skolan, han slog sig ner vid mitt bord i matsalen och jag vet att han inte hade gjort det om jag var någon som folk helst undvek.
Jag har alltid varit sådan. Letat efter tecken, bevis. Men för det mesta har det gått ut på att negativisera mig själv. Jag vet inte om det är ett ord.
Typ "Han stirrade ner i backen när jag pratade, han måste tycka att jag är världens mest tråkiga människa".
Hela tiden gjorde jag så.
Jag har inte riktigt lämnat det bakom mig.
Inte riktigt, men i stora drag.
Nu för tiden är det mest jag själv som har problem med mig, och jag kan leva med det, så länge som jag har lyckats att vara duktig nog att de andra inte hatar mig.
Väntar.
"
Letar,
efter nån som är som jag.
Fattar,
att det föds tusen sånna varje dag.
Jag vill att du ringer,
och säger hej.
Jag vill att du springer,
av längtan till mig.
En dag till - sedan måste något bli som jag vill.
"
Letar,
efter nån som är som jag.
Fattar,
att det föds tusen sånna varje dag.
Jag vill att du ringer,
och säger hej.
Jag vill att du springer,
av längtan till mig.
En dag till - sedan måste något bli som jag vill.
"
Vi hinner bli nåt stort än
Åh, min blogg fungerar.
Då kan jag passa på att skriva om vilken usel dag det här är, jag som trodde att det skulle bli bättre än igår, för jag trodde inte att det kunde bli sämre, inte för att igår var det sämsta jag varit med om, men det var inte bra, och jag var säker på att det skulle bli okej idag.
Det är inte okej.
Det har mest med trötthet att göra.
Jag vill ha USA idag. Jag vill dricka coca cola och se på dåliga komedier. Jag vill inte vara i skolan. Jag vill inte ha sex timmars näringslära. Jag hatar näringslära.
Det är skönt att beklaga sig.
Vi kommer sluta sent under det här temat, runt fyra typ varje dag, jag kommer komma hem vid sex-tiden. Senast igår hade jag ångest över allting som jag aldrig hinner med, precis som det var för ett par år sedan, jag vill inte komma tillbaka i en sådan period. För allt i världen.
Jag tror att jag behöver musik. Jag har köpt en ipod. Den kommer med posten vilken dag som helst. Jag ska ladda den med indiepop och lyssna tills jag blir döv. Typ Damaging this apartment, skulle jag behöva nu. Eller Innan allting tar slut.
Min lektion börjar ungefär nu. Min tröst är att Niki tycker samma sak som jag och att Jonas och jag kan prata om Roman Polanski. Jonas kommer försvinna till köket från och med imorgon och en vecka framåt, jag kommer att oklara mig. Överlevnadsstategi behövs omgående.
Men nu ska jag gå och lära mig om energigivande ämnen.
Då kan jag passa på att skriva om vilken usel dag det här är, jag som trodde att det skulle bli bättre än igår, för jag trodde inte att det kunde bli sämre, inte för att igår var det sämsta jag varit med om, men det var inte bra, och jag var säker på att det skulle bli okej idag.
Det är inte okej.
Det har mest med trötthet att göra.
Jag vill ha USA idag. Jag vill dricka coca cola och se på dåliga komedier. Jag vill inte vara i skolan. Jag vill inte ha sex timmars näringslära. Jag hatar näringslära.
Det är skönt att beklaga sig.
Vi kommer sluta sent under det här temat, runt fyra typ varje dag, jag kommer komma hem vid sex-tiden. Senast igår hade jag ångest över allting som jag aldrig hinner med, precis som det var för ett par år sedan, jag vill inte komma tillbaka i en sådan period. För allt i världen.
Jag tror att jag behöver musik. Jag har köpt en ipod. Den kommer med posten vilken dag som helst. Jag ska ladda den med indiepop och lyssna tills jag blir döv. Typ Damaging this apartment, skulle jag behöva nu. Eller Innan allting tar slut.
Min lektion börjar ungefär nu. Min tröst är att Niki tycker samma sak som jag och att Jonas och jag kan prata om Roman Polanski. Jonas kommer försvinna till köket från och med imorgon och en vecka framåt, jag kommer att oklara mig. Överlevnadsstategi behövs omgående.
Men nu ska jag gå och lära mig om energigivande ämnen.
