I'm talking to the ceiling

Men hallå, det är svårt att låta bli att massproducera blogginlägg när man är sjuk och precis genom vissa åtgärder fått ta del av ny indiepop.
Jag lyssnar på Markus Krunegård.
Jag vet genom flitigt lyssnande på Laakso att han är en underbar textförfattare, men engelska är endast poesi för mig. När det skiftar till det svenska språket blir allting mycket ärligare, mycket mer på riktigt, och mycket svårare att hantera. När jag är sjuk blir jag trött och när jag är trött känns allting dåligt och extremt meningslöst och jag faller i de enklaste av tankefällor och det är det tillstånd jag hatar mest av alla tillstånd jag någonsin befunnit mig i. Jag behöver ett klart sinne, ingen dimma.
Jag börjar önska mig ett annat liv. Ta mig till ett creddigt Stockholmsliv. Jag önskar att jag var ett storstadsbarn. Jag ösnkar att jag hade något slags oavbrutet självförtroende, jag önskar att jag var extremt självcentrerad. Eller bara väldigt begåvad. Jag önskar att någonting var annorlunda.
Hur som helst, jag tror att Markus är det bästa jag vet.
Jag läser mig till att det blir en popinvasion på Hultsfred; Markus, Säkert, Håkan, Billie the vision, Hästpojken, Timo, Sugarplum, och jag önskar att det var popinvasion i min trädgård istället.
Eller att jag var kapabel till att råna en bank.
Det kostar att ha kul jämt..

Jag tycker om mig själv för att jag har köpt en ipod och för att det är mindre än en månad kvar till sommarlovet och för att jag ska nattåget till pappa. Så. Inte bara negativt.