Konfliktlösning
I skolan där jag går läser vi genusvetenskap fram till nästa lov. Det är ett ämne som intresserar, engagerar och inspirerar mig, och kanske det enda som gör det. Resten av min klass är inte lika fascinerade; killarna sitter längst bak i klassrummet och suckar och häver ur sig kommentarer som Jag tror att tjejer har sämre lokalsinne än killar för när vi hade orientering i skolan (för femton år sedan) så kom tjejerna typ aldrig fram.
Bredvid sitter tjejerna och fnittrar.
I min klass är folk mellan arton och tjugoåtta år, jag är yngst men har aldrig känt mig så gammal.
På kafferasten försöker jag säga till min klasskamrat att han är korkad utan att vara övertydlig, men han verkar inte förstå vad jag säger. Nästa lektion pratar vi sexualdrift och tar djuren som exempel och jag nämner att schimpanser visst använder sex som konfliktlösning, och en av tjejerna säger Som typ i krig, när man använder våldtäkt som vapen, det är en typ av konfliktlösning.
Det är ändå intressant att hon nämner detta, eftersom det är precis vad föreläsningen på eftermiddagen ska handla om - katastrofen i Kongo där kvinnor systematiskt våldtas för att sätta samhället ur spel (1500 våldtäkter per vecka plus ett stort mörkertal). En kongolesisk gynekolog, engagerad i att hjälpa kvinnorna i Kongo är på Sverigebesök. Hans namn är Denis Mukwege, han står i stålkastarljus med en kvinna på varje sida, kvinnan till höger ställer frågor på svenska, som kvinnan till vänster snabbt översätter till franska, och översätter sedan Mukweges svar tillbaka från franska till svenska. Det blir en omständig föreläsning, men jag är glad att vår lärare tagit med oss dit, så slipper jag kanske höra fler ogenomtänkta kommentarer på ämnet.
Kvinnan till höger om dr. Denis Mukwege ställer den relevanta frågan om varför männen till kvinnorna som blivit våldtagna förskjuter sina fruar efter att de utsatts för övergreppet, och om han ser någon positiv förändring i detta. Dr. Mukwege ger då det inte fullt så relevanta svaret att man måste komma ihåg att männen också är offer.
Jag tror honom. Jag tror att männen upplever trauma när de under vapenhot tvingas se på när deras fruar blir våldtagna och misshandlade. Jag tror att männen behöver vård. Jag tror däremot inte på, att en kvinna som först blivit våldtagen, sedan fått könsorgan och livmoder sönderskjutna, möjligtvis blivit gravida med barn som de inte är tillåtna att ta bort och som ständigt kommer påminna dem om vad som skett och därpå blir förvisade från sina hem och sina familjer, bryr sig ett dugg om att männen faktiskt också är offer.
Jag tror inte på att det finns en ursäkt.
Men doktor Denis Mukwege får i alla fall en guldstjärna, eftersom han åtminstone bryr sig.
Längst bak i klassrummet sitter killarna och har slut på argument, brister sedan ut i ett Men då kan lika gärna alla män ta livet av sig så blir det en bättre värld, i något försök till ironi, men jag tänker, att varför inte.
Bredvid sitter tjejerna och fnittrar.
I min klass är folk mellan arton och tjugoåtta år, jag är yngst men har aldrig känt mig så gammal.
På kafferasten försöker jag säga till min klasskamrat att han är korkad utan att vara övertydlig, men han verkar inte förstå vad jag säger. Nästa lektion pratar vi sexualdrift och tar djuren som exempel och jag nämner att schimpanser visst använder sex som konfliktlösning, och en av tjejerna säger Som typ i krig, när man använder våldtäkt som vapen, det är en typ av konfliktlösning.
Det är ändå intressant att hon nämner detta, eftersom det är precis vad föreläsningen på eftermiddagen ska handla om - katastrofen i Kongo där kvinnor systematiskt våldtas för att sätta samhället ur spel (1500 våldtäkter per vecka plus ett stort mörkertal). En kongolesisk gynekolog, engagerad i att hjälpa kvinnorna i Kongo är på Sverigebesök. Hans namn är Denis Mukwege, han står i stålkastarljus med en kvinna på varje sida, kvinnan till höger ställer frågor på svenska, som kvinnan till vänster snabbt översätter till franska, och översätter sedan Mukweges svar tillbaka från franska till svenska. Det blir en omständig föreläsning, men jag är glad att vår lärare tagit med oss dit, så slipper jag kanske höra fler ogenomtänkta kommentarer på ämnet.
Kvinnan till höger om dr. Denis Mukwege ställer den relevanta frågan om varför männen till kvinnorna som blivit våldtagna förskjuter sina fruar efter att de utsatts för övergreppet, och om han ser någon positiv förändring i detta. Dr. Mukwege ger då det inte fullt så relevanta svaret att man måste komma ihåg att männen också är offer.
Jag tror honom. Jag tror att männen upplever trauma när de under vapenhot tvingas se på när deras fruar blir våldtagna och misshandlade. Jag tror att männen behöver vård. Jag tror däremot inte på, att en kvinna som först blivit våldtagen, sedan fått könsorgan och livmoder sönderskjutna, möjligtvis blivit gravida med barn som de inte är tillåtna att ta bort och som ständigt kommer påminna dem om vad som skett och därpå blir förvisade från sina hem och sina familjer, bryr sig ett dugg om att männen faktiskt också är offer.
Jag tror inte på att det finns en ursäkt.
Men doktor Denis Mukwege får i alla fall en guldstjärna, eftersom han åtminstone bryr sig.
Längst bak i klassrummet sitter killarna och har slut på argument, brister sedan ut i ett Men då kan lika gärna alla män ta livet av sig så blir det en bättre värld, i något försök till ironi, men jag tänker, att varför inte.
I'll be scared like I am
Imorgon tar jag sovmorgon,
åker in till stan och sitter på Mineur hela dagen
med mina böcker och mina kollegieblock.
åker in till stan och sitter på Mineur hela dagen
med mina böcker och mina kollegieblock.
A cure for the itch
Idag har jag stått i skolköket
och gjort 120
grönsaksbiffar.
Jag hatar att stå i köket av många anledningar. Det gör mig stressad panikslagen och orolig. Jag kan inte ta initiativ och jag kan inte improvisera, jag kan inte förhålla mig till nya situationen, dessutom var jag i köket med Camilo, med vem jag absolut inte kan kommunicera och det blev väldigt jobbigt när han skulle försöka förstå varför jag inte varit på krogen än.
Jag är också helt inkompetent på området matlagning.
Jag skulle ha kunnat hantera det hela bättre, ifall det var så att det verkligen var min tur att stå i köket idag, men det var det inte. Jag vet verkligen inte varför de fick för sig att ringa mig, jag var inte en av reserverna, men det räckte tydligen med att förstereserv påstod sig ha en dålig dag för att denne skulle slippa undan. Jag har ofta dåliga dagar.
Det där var förstås bara en parantes av ren princip, jag hade kunnat slåss för saken, det gjorde jag inte. Och egentligen var dagen inte så plågsam som jag vill få den att framstå som.
Bara nästan.
Men Jonas var också i köket med mig och på eftermiddagen delade vi på en morotskaka, och hade autism tillsammans och det är små saker som räddar dagar,
till exempel att det är en stor bild på Lukas på förstasidan till Dagens nyheters kulturdel.
Men vi måste få luft
"
Du tittar i din atlas, bläddrar och gråter, "vad är det med dig?" Säg det,
alla kartor och städer, vatten och platser som vi aldrig ska få se.
"
Markus-period igen.
Du tittar i din atlas, bläddrar och gråter, "vad är det med dig?" Säg det,
alla kartor och städer, vatten och platser som vi aldrig ska få se.
"
Markus-period igen.
But then again, no
Det finns saker som är bra i livet. Faktiskt.
Att spendera kvällen med Anton i min säng och äta toffifee och prata om Arkiv X,
eller att fika på Mineur för första gången på tre veckor.
Det är bra att jag och Sot antagligen ska åka till Prag, att jag och Sot ska gå på Nationalmuseum och dricka absint, att jag kan briljera med mina Valerie-kunskaper i skolan och att det numer är möjligt att titta på Rickard igen.
Det finns som sagt saker som är bra med livet, och jag tror att jag ska sluta klaga så mycket, jag tror att jag ska försöka se det fina i små vardagliga saker, och förresten har det skett ett mirakel i mitt liv för Anton har lämnat tillbaka mina filmer. Så nu kan Ricky inspirera mig igen.
Att spendera kvällen med Anton i min säng och äta toffifee och prata om Arkiv X,
eller att fika på Mineur för första gången på tre veckor.
Det är bra att jag och Sot antagligen ska åka till Prag, att jag och Sot ska gå på Nationalmuseum och dricka absint, att jag kan briljera med mina Valerie-kunskaper i skolan och att det numer är möjligt att titta på Rickard igen.
Det finns som sagt saker som är bra med livet, och jag tror att jag ska sluta klaga så mycket, jag tror att jag ska försöka se det fina i små vardagliga saker, och förresten har det skett ett mirakel i mitt liv för Anton har lämnat tillbaka mina filmer. Så nu kan Ricky inspirera mig igen.
First day of school.
Den här dagen skulle bli min återkomst till rutinerna, strukturen och organisationen.
Den första skoldagen efter lovet.
Det blev inte riktigt som jag tänkte, och det beror på flera saker.
1. Jag var inte förberedd på att det skulle vara en seriös skoldag.
Efter sommarlovet ägnar vi flera dagar, nästan veckor, åt att komma in i banan igen, samarbetsövningar och friluftsdagar och annat som inte kräver särskilt mycket tankeverksamhet, och sådana saker är väldigt typiskt min skola, så det kändes långt bort att jag skulle tvingas ta till matteboken idag. Men så blev det.
2. Jag har ingen att krama
Efter tre veckor utan varandra blir folk glada att träffas igen, det är kramar och leenden och vinkningar och andra yttringar på att det är kära återseenden. Och visst finns det människor här som jag har saknat, åtminstone nästan, åtminstone tycker jag om att träffa dem igen. Men jag vill inte kramas, le eller vinka. De andras sociala färdigheter blir destruktivitet för mig.
Den första skoldagen efter lovet.
Det blev inte riktigt som jag tänkte, och det beror på flera saker.
1. Jag var inte förberedd på att det skulle vara en seriös skoldag.
Efter sommarlovet ägnar vi flera dagar, nästan veckor, åt att komma in i banan igen, samarbetsövningar och friluftsdagar och annat som inte kräver särskilt mycket tankeverksamhet, och sådana saker är väldigt typiskt min skola, så det kändes långt bort att jag skulle tvingas ta till matteboken idag. Men så blev det.
2. Jag har ingen att krama
Efter tre veckor utan varandra blir folk glada att träffas igen, det är kramar och leenden och vinkningar och andra yttringar på att det är kära återseenden. Och visst finns det människor här som jag har saknat, åtminstone nästan, åtminstone tycker jag om att träffa dem igen. Men jag vill inte kramas, le eller vinka. De andras sociala färdigheter blir destruktivitet för mig.
Varför män?
Varför gör jag så här mot mig själv,
som jag lovat att aldrig göra mer,
att slösa tid på de
som inte betyder någonting för mig.
Jag ångrar mig redan innan det börjat,
eftersom jag vet att det kommer att få mig att må dåligt,
lika dåligt som Magnus fick mig att må
i åttonde klass
när han citerade Thomas di Leva och The Smiths för mig.
In my life
Why do I give valuable time
To people who don't care if I live or die
Fast tvärtom.
som jag lovat att aldrig göra mer,
att slösa tid på de
som inte betyder någonting för mig.
Jag ångrar mig redan innan det börjat,
eftersom jag vet att det kommer att få mig att må dåligt,
lika dåligt som Magnus fick mig att må
i åttonde klass
när han citerade Thomas di Leva och The Smiths för mig.
In my life
Why do I give valuable time
To people who don't care if I live or die
Fast tvärtom.
My life just lost all meaning
Cut the skin to the bone
Fall asleep all alone
Hear your voice in the dark
Lose myself in your eyes
Choke my voice Say goodnight
as the world falls apart
Fuck I can't let this kill me, let go
I need some more time to fix this
Do one thing for me tonight
Sometimes I wanna take my toaster in a bath
Saker som fått mig att gråta de två senaste dygnen:
- ett bilrace på frusen sjö
- Markus Krunegård
- att tänka på min pappa
- att läsa flera år gamla sms från Sot
- bildsök på Diane Arbus
- amerikanska tv-program
- Jonas Gardell
Imorgon ska Sot rädda mig från diverse hemskheter och ta en fika med mig, och jag har jättemycket pengar och jag har massor av planer inför framtiden.
- ett bilrace på frusen sjö
- Markus Krunegård
- att tänka på min pappa
- att läsa flera år gamla sms från Sot
- bildsök på Diane Arbus
- amerikanska tv-program
- Jonas Gardell
Imorgon ska Sot rädda mig från diverse hemskheter och ta en fika med mig, och jag har jättemycket pengar och jag har massor av planer inför framtiden.
Fiktion
Idag såg jag min första film för året, och den satte sig i blodet likt de tjugo minusgraderna som tagit över inte bara utomhusklimatet, utan även inkräktat på det källarrum jag besitter under min nyårssemester i Dalarna.
Lika påfallande som fotoarbetet i filmen högg tag i mig, grep mig också känslan, vid middagsbordet i strömavbrott och stress, att jag inte kan stanna kvar här. Jag kan inte dröja en dag till med att komma hem, det måste ske senast imorgon. Det är inte hemlängtan, det är bara en känsla av att det räcker nu.
Nu.
En man har klivit av sin cykel och inte setts till mer. Han hittas några dagar senare. Vid liv.
På nätterna är jag ensam med värmefläkten och lysrör som låter som cikador, långt ifrån verkligheten.
En kvinna kliver på sitt flyg. Hon ska resa ensam i femton timmar och jag önskar att jag fick följa med.
Nu.
Lika påfallande som fotoarbetet i filmen högg tag i mig, grep mig också känslan, vid middagsbordet i strömavbrott och stress, att jag inte kan stanna kvar här. Jag kan inte dröja en dag till med att komma hem, det måste ske senast imorgon. Det är inte hemlängtan, det är bara en känsla av att det räcker nu.
Nu.
En man har klivit av sin cykel och inte setts till mer. Han hittas några dagar senare. Vid liv.
På nätterna är jag ensam med värmefläkten och lysrör som låter som cikador, långt ifrån verkligheten.
En kvinna kliver på sitt flyg. Hon ska resa ensam i femton timmar och jag önskar att jag fick följa med.
Nu.
