A cure for the itch
Idag har jag stått i skolköket
och gjort 120
grönsaksbiffar.
Jag hatar att stå i köket av många anledningar. Det gör mig stressad panikslagen och orolig. Jag kan inte ta initiativ och jag kan inte improvisera, jag kan inte förhålla mig till nya situationen, dessutom var jag i köket med Camilo, med vem jag absolut inte kan kommunicera och det blev väldigt jobbigt när han skulle försöka förstå varför jag inte varit på krogen än.
Jag är också helt inkompetent på området matlagning.
Jag skulle ha kunnat hantera det hela bättre, ifall det var så att det verkligen var min tur att stå i köket idag, men det var det inte. Jag vet verkligen inte varför de fick för sig att ringa mig, jag var inte en av reserverna, men det räckte tydligen med att förstereserv påstod sig ha en dålig dag för att denne skulle slippa undan. Jag har ofta dåliga dagar.
Det där var förstås bara en parantes av ren princip, jag hade kunnat slåss för saken, det gjorde jag inte. Och egentligen var dagen inte så plågsam som jag vill få den att framstå som.
Bara nästan.
Men Jonas var också i köket med mig och på eftermiddagen delade vi på en morotskaka, och hade autism tillsammans och det är små saker som räddar dagar,
till exempel att det är en stor bild på Lukas på förstasidan till Dagens nyheters kulturdel.