I'm talking to the ceiling

Det är hundra procent Adam Duritz med sitt Counting crows som håller mig vid liv.
What everybody really knows for sure is that you're gonna come down.
Hans ord får mig att hoppas, lika mycket som de får mig att vilja ge upp, lägga mig ner, bryta ihop.
Recovering the satellite, tillsammans med Amy hit the atmosphere och I wish I was a girl, utgör just nu mina absoluta favoriter, men jag skulle helst vilja göra listan lång, genom att fylla på med Anna begins, Holiday in Spain, All my friends, Mrs. Potters lullaby och Mr. Jones.
Ja, Counting crows är den bästa medicinen för det mesta nuförtiden, a cure for the itch som det heter. Någon dag ska jag bli så där, och använda allt det dåliga till något bra, skriva om rampljuset som limelight.
Amy hit the atmosphere and caught herself a rocketride out of this gutter, and she's never coming back, I fear, Any time it rains she just feel a lot better, and that's all that really matters to me.
Ylva Eggerhorn tycker att man ska vara besatt, och jag håller med henne, kanske just därför att jag har så lätt för att bli det, besatt av saker. Som musik till exempel, av någon speciell grupp, jag håller alltid fast för länge vid banden, och Cc har varit hjältar i närmare ett år nu, men jag tror att jag skulle ha mycket svårare att ta mig igenom dagarna utan dem, och det känns ju jättejobbigt, med tanke på min rädsla av att bli beroende av någonting, men å andra sidan kan Counting crows inte försvinna, om jag inte väljer det. Det är över när man märker att man inte saknar det när det är borta, eller att man inte känner någonting när man tar upp det igen. Som med Blink, jag hade en intensiv Blink-period, och lyssnade vidare på dem för att göra det enkelt för mig, men när jag bestämde mig för att sluta, märkte jag ingen skillnad, jag saknade det inte ens. Nu får jag för mig att lyssna på enskilda låtar ibland, det är bättre, men det kommer nog dröja innan jag känner så inför Cc.
If dreams are like movies, then memories are films about ghosts.
Jag har hittat någon slags länk mellan de flesta jag tycker om, beundrar. Ironin. Både självironin, och bara ironin, Adam Duritz har den, Fredrik och Filip har den, Daniel Boyacioglu har den, Tomas Larsson har den, Inger Lundgren har den, Julia Nilsson har den. Men Johanna Nilsson har den inte, och det är märkligt. Många saker har hon, hon är en enastående författare, en av de bästa, men ironi använder hon inte. Kanske inte Lukas Moodysson heller, egentligen, om jag tänker efter. Eller,, det är inte det mest framstående hos honom. Och ändå är Lukas den jag beundrar mest av alla människor i hela världen. Ja, han är nog den jag helst av allt skulle vilja ta en te med på Edenborg.
Jag klarade alla delstater på lunchen idag, och snart börjar jag gråta för att Adam sjunger så hemsk om sig själv och de människor som står honom nära.
Förresten kom det in en kvinna idag och frågade om böcker för unga om unga, som förlorat någon närstående, och då fick jag jätteångest, bara för att jag fick bevis för att Ruth inte har rätt i det hon sa om det som håller för evigt.
YOU CAN SEE A MILLION MILES TONIGHT, BUT YOU CAN'T GET VERY FAR
Filip/Fredrik Lukas Moodysson  Johanna Nilsson   Daniel Boyacioglu

Adam Duritz            Julia Nilsson

[...]
att söka utan vingar nå en ängel
är som att stå på klippan,
kasta ord i vinden,
lämna allt förstånd till gud.

Michelangelo i översättning av Sverker Åström

Jag hade trevligt igår, på mötet med Nynäshamns litterära sällskap, blev bra mottagen, hittade fram, hamnade bredvid Ylva Eggehorn, som blev väldigt intresserad av att prata med mig, och gärna vill träffas och läsa vad jag skrivit. Hon sa en massa bra saker, men var samtidigt lite konstig, och när jag kom hem undrade mamma om inte Ylva är kristen, och det skulle egentligen förklara hennes beteende, hon uppträdde.. kristet. Jag läste inte min dikt. Magnus tjatade på mig, Petra tjatade på mig, Ylva tjatade på mig, men det är något med mig och den där uppmärksamheten, jag klarar inte av den. Men visst, jag ångrar mig lite, samtidigt som Julia, och pappa (och Olivia) säger att man inte kan ångra saker, eftersom man gjorde så bra man kunde i den situation var befann sig i.
Jag var den enda under trettio som var där, men Christian var där, han som vann poesitävlingen på biblioteket, och han är bra, jag har en av hans dikter, vinnarbidraget, här, men han läste en som var ännu bättre på den öppna scenen, som han skrev förra året i november, efter en svår olycka, i en djup depression. Det är det jag säger, man ska vara deprimerad för att lyckas med något. Den handlade om det tillstånd han befann sig i då, hur han behövde en nattöppen spritbutik med hemkörning, och en kaktusdräkt för att passa in med dem nere på stan. Jag vill få tag på den dikten, den kändes väldigt mycket Julia, och jag tyckte att den var väldigt bra. Den kanske hänger nere i konsthallen, jag får gå ner och kolla imorgon, om utställningen är kvar.
När han läste den dikten var det många som skrattade. Ja, den var fyndig, han är smart, Christian. Men han inledde med att berätta om den där svåra olyckan, och i varje mening, kunde man välja om man ville tolka det 'negativt' eller 'positivt', dvs, man kunde välja att skratta istället för att ta den riktigt betydelsen. Som vanligt är det jag som gråter när alla andra skrattar. Jag är medveten om att det är ett val jag har gjort, men det är väl lite Matrix över det hela. Jag upptäckte under kvällen att de vuxna, det var bara vuxna där, jag vet, utom jag, använde skrattet som ett försvar. Det var så tydligt, först skrattade de bort Christians dikt, eller, det var inte som att de inte lyssnade, men de ville inte förstå den. Sedan, använde de skrattet när de inte hade något att säga, det blir ofta så, och jag gör väl så själv ibland, men inte...när någon läste en dikt, Henrik till exempel, som var otroligt märklig, skrattade dem efteråt istället för att säga något, det var kanske för att hålla distans. Nej, Henrik var konstig redan från början, men Ylva tyckte att hans dikt var jättebra, förstås, förstås kunde hon inte säga något annat.
Mannen från Norrland, Kurt tror jag att han hette, förklarade sina dikter, sa han att när man står ute där utanför Gällivare eller var det var någonstans de hade sin stuga, och ser på landskapet, vågar man inte blinka i rädsla av att det ska försvinna när man öppnar ögonen igen, och den meningen var bättre än någon av hans dikter, samtidigt som han var lite charmig på något sätt..
Jag är absolut glad att jag gick dit.

Mygg.
Jag har sett det lilla
bli en mängd
Återvända och övervinna
Jag har sett förvirringen uppstå
som det enda de har skapat,
som något betydelsefullt
Allt existerande behöver inte fylla mening,
det som syns i ögonvrån,
syns i ögonvrån.
Som en påminnelse.

Det har varit en otroligt tråkig dag idag, jag menar, inget nytt, inget roligt folk, nästan inget folk alls. Inger och jag i disken, iofs, och det är alltid trevligt när hon är där, men aldrig mer Tomas. Jag åt lite av hans tårta idag, igår kunde jag inte, jag vet inte varför, det kändes så konstigt. Jag pratade länge med Julia i telefon, hon höll sitt löfte om att vi skulle höras idag, och jag trodde inte annat, jag trodde inte att hon skulle våga annat, även om hon inte riskerade någonting. Hon bjöd in mig till julbasar på lördag, och jag vill gärna komma, fast jag måste prata med mamma först, hon fyller ju år på lördag, och jag måste köpa en bok åt henne imorgon.

Den här dagen har känts lång, trots att den inte borde det.
Jag har inte gjort något idag, kanppt satt upp några böcker, bara en Barnvagn innan fikat. Jag ställer alltid upp Barn innan fikat.
Tomas sista dag. Det känns jättejobbigt. Jag vet att jag tjatar mycket om honom, men alltså, äntligen träffar man en människa som är så där som alla borde vara, så där som jag vill vara, och så ska man inte få träffa den människan mer i hela sitt liv efter knappt tre veckor. Det känns lite bitter på något sätt. På fikat fick Tomas sina presenter, och det var så självklart att han agerade på det sätt han gjorde, så jag hoppas att de andra inte hade förväntat sig mer. Jag är också så där dålig på att visa tacksamhet, eller kanske är jag dålig på att känna den, jag vet inte. Han fick vin och choklad iaf, och de andra fick åtminstone ett tack.
Efter fikat kom det en kille från BTJ och gick igenom några nya funktioner. BTJ är företaget varifrån bibliotek beställer sina böcker, om de inte gör det via Adlibris. Jag satt med på mötet även om jag inte behöver lära mig något av det där systemet, men Jenny tyckte att det kunde vara bra för mig att vara med, för att få en större inblick. På så sätt slapp jag bokuppsättningen, men fick sitta ensam i disken en halvtimme medan Dorota fixade lite i Fack, och jag tycker om att sitta i disken, men det kom inte så många, förstås, det gör det aldrig.
Jag klarade nästan alla delstaterna idag.
Jag drar nästan alltid ut på min lunch lite, det är aldrig någon som saknar mig, och det är så skönt att sitta ensam, jag sitter nästan alltid ensam, för att jag alltid sätter mig i personalrummet medan de andra vill sitta i köket. Men det är bara bra, jag hatar att ha folk omkring mig när jag äter.
Det är fortfarande mycket arbete med att lära låntagarna de nya maskinerna, och nästan alla har lika svårt att förstå, och tänk vad mycket det skulle underlätta för alla parter, om de bara kunde läsa instruktionerna. Å andra sidan har man alltid något att göra.
Nu ska jag bara vara hemma i två timmar, sedan ska jag iväg igen, til Nynäashmans litterära sällskap, hoppas att Julia följer med mig, men jag har en känsla av att hon inte gör det, och jag kommer vara jättenervös, men det löser sig säkert.

Tomas + Mariekex = sant

Jag kanske inte ska göra någonting åt det här som bor inuti mig och tydligen kallas för depression.
Adam Duritz har ångest, han är ofta dyster och tycker att allting känns omöjligt, och att alla förtjänar bättre än honom, och han kan inte sova, han sover nästan aldrig. Han skriver underbara texter. Kanske är det här som krävs för att man någonsin ska kunna beröra någon.


[Adam my love <3]

På tavlan stod det att imorgon är Tomas sista dag. Under hade någon skrivit "Vad synd, han som är så bra", och under det hade ytterligare någon skrivit "Ja, det är sant". Under dagen var nästan alla Tomas kollegor där och skrev till något, informationen kantades av många hjärtan och ord som antydde att de vill att han ska stanna. Under alla kommentarer och komplimanger har Tomas själv textat "Tomas <3 alla på biblioteket"
Jag saknar honom redan.

Imorgon ska jag iväg och läsa något högt för de övriga i Nynäshamns litterära sällskap, och jag letar efter dugliga texter, men jag vill inte läsa något av alla de där ångestfyllda tonårsskrifterna, det bästa jag hittar är Mygg, den dikt jag skrev på begäran av Julia i somras, när hon ville att jag skulle skriva något om myggor som kunde komplettera hennes asfaltsbilder på myggor hon gjorde där borta vid korna.
Jag kommer aldrig våga gå upp och läsa, kanske jag ska lämna över den till någon annan, om det finns någon som vill läsa den. Kanske Julia kommer, om hon struntar i att spela volleyboll, jag vill att hon kommer, jag är alltid så orolig när jag hamnar i en ny situation. Jag är iofs bra på att hantera det, jag är inte rädd för att vara ensam, inte rädd för att komma ensam, det är bara...jag vet inte. Jag tänker på allt det där som kan gå fel, lite som Tomas igår med de nya utlånsapparaterna [Tomas var först på bubbelplasten <3]

Jag tänker inte skriva något om Esmeralda, ifall Micke har tänkt att förstöra mitt liv, men kanske, kanske...

Jag börjar alltid gråta när jag tittar på Filip och Fredrik.
Det är väl jag i hela världen som har en vinkeln på deras relation, till varandra, men också till alla de träffar, och till alla situationer de försätter sig i.
På något sätt har de blivit några av de personer jag ser upp till,
men jag har inte argument för det, till skillnad från min beundran av Lukas till exempel, som svämmar över av anledningar.
Lukas,
Johanna,
Fredrik,
Filip.
Jag ska försöka lista ut vad de har gemensamt.

Jag vill ha ett sjuttiotalsrum. Det är så synd att jag absolut inte har något att utgå ifrån.
Jag har en golvlampa, och en David Bowie-LP.
Jag undrar om Julia skulle kunna använda sin kreativitet till något sådant, jag menar, mina tapeter är vita och jag får inte måla väggarna bruna eller orange, och jag har de möbler jag har, men typ orangea tyger, lampor, tavlor, sjuttiotalsaffischer från Stanley Kubrick-filmer, LP-skivor, sjuttiotalsmönstrade kuddfodral, ut med datorn, ut med tv:n, in med gammal teknik.
Och så en massa sådana där kläder som Eva, Fredrik och Stefan har i Tillsammans, och bara David Bowie knastrande i bakgrunden.

En av de absolut bästa födelsedagarna någonsin.
Dels för kalaset jag och Julia hade igår,
dels för idag, förstås.
Jag fick inte alls många presenter, och det känns jättebra,
mamma brukar alltid stressa ihop en skara paket utan att riktigt...mena dem, för att öka på mängden.
Ett halsband, tre tröjor, en filt, lite godis och ett skrivbord.
Jag och lillasyster trängdes i sängen, och jag fick Prinsesstårta, och marsipanen på den var mycket godare än marsipanen igår.
Micke var inte med och firade, han skulle till jobbet, men Joakim hade sovmorgon, och mamma är fortfarande sjukskriven.
Ingen på biblioteket vet om att jag fyller år idag, och det spelar ingen roll. Skönt, mest.
Idag fick vi de nya utlåns- och återlämningsapparaterna installerade, så det blev mycket jobb med att lära låntagarna det nya systemet, lära sig själv det nya systemet. Det verkar som om folk har förlorat sin läsförmåga på senare tid, hur svårt är det att följa instruktionerna? de ville alltid stoppa ner kortet i kvittoskrivaren, fast att skärmen visade att det var fel. Det kanske är så att man blir lite stressad där med en ny maskin och så ska dessutom bibliotekarien se på när man trevar sig fram. Jag vet inte.
Jag hade lust att skriva på lunchen, men samtidigt en spärr, så jag visste att det aldrig skulle bli bra, så jag tränade på Amerikas stater istället, det är min nya nisch, jag ska lära mig allihopa, och när jag kan det ska jag plugga in deras huvudstäder. Pappa kan säkert hjälpa mig.
Måndagar på biblioteket är roligast. Då sköts disken av Inger och Tomas på eftermiddagarna. De är en oslagbar kombination. Jag och Inger hade faktiskt väldigt roligt i slutet, och Tomas gjorde sitt bästa för att ta fram alla dåliga saker med allt det nya (vi har flyttat om lite vid ingången också..)
Tomas slutar om två dagar, Inger om sju arbetsdagar, måndagarna kommer att bli så tråkiga.
Mamma var och handlade i Nynäs, så jag slapp ta tåget hem, vilket var skönt, och jag hade fått tre kort, ett från farmor, ett från Britta, ett från Emmas farmor Gunborg, av någon anledning jag inte kan förstå. Pappas kort kom redan i fredags, och Sarah's kommer förhoppningsvis imorgon. Under dagen har också Malin, Sarah, Andie, Jennie och Anton hört av sig, vilket var fler än vad jag räknade med.
Glad blir man sådana här dagar när allting går bra.
Mamma och jag åt tårta och pratade lite nere i köket, Joakim ville inte ha, och Emma ville hellre ha välling. Mamma berättade att hon skrivit till en tjej som vill sälja sin Berner sennen, och fått svar, och nu gäller det bara att övertala Micke, för det är inte säkert att han vill. Jag hatar att han känns som en spärr exakt hela tiden utan att ha några argument för det. Jag vill ha en hund.
Jag fick otrolig ångest idag, när jag tänkte på skolan, en slags meningslöshetskänsla, så jag försöker att låta bli att tänka på tiden som väntar efter sommarlovet. Jag måste söka skola i februari.

"Jag tycker så synd om James Bond, han är en sådan sorglig karaktär" Tomas

Dagens Daniel-citat:

tillit
Tillit är ett ord
som går att läsa från båda hållen,
det är alltså ett ord
man kan stirra sig blind på.
<3

Jag tror att jag ska köpa mig ett par Daniel Boyacioglu-böcker, jag blir alltid lika glad.

Jag och Julia var inte verksamma så värst länge, men vi var effektiva, och vi hade roligt.
Först gick vi och handlade alla ingredienserna, Julia stod för alla utgifter, men vi struntade i Tomteblossen, det var synd, men det kostade för mycket, för vi hade ingen tändare med oss.
Grädde, bananer, marängbotten, marsipan.
Det första som mötte oss var synen av en massa bilar. Shit. Vår plan gick åt fan, när vi inte fick vara ensamma. Vad gör en massa bilar där en söndag? Det är nog första gången på de här sextio åren skolan funnits, som det varit folk där en söndag. Vi satte oss i utkanten, på en förträfflig sten, och började vispa grädde och skiva banan och ställa frågor som varför man aldrig firar födelsedagar i skogen för, det gick ju hur bra som helst.
Det blev en ganska bra tårta, förutom att den föll i en massa bitar, men den smakade bra. Den smakade maräng och banan och grädde och marsipan, fast marsipanen var inte så god, den smakade diskmedel.
Vi satt där ganska länge, drog ut på tiden, väntade på att de skulle ge sig av, det gjorde de också, en efter en, men det fanns alltid någon bil kvar, och det funkade inte, men vi satte oss vid en bänk ändå, och försökte fullända schablonen, men bordet var för fuktigt och papperet blev inte samarbetsvilligt. Och sen kom Lasse.
"Hej"
"Hej"
"Jaså, ni sitter bara och snackar"
"Ja"
Vad som fick honom att vända om i tron om att vi bara snackade, har jag ingen aning om. [Jaså, en plastbunke och en pappersrulle, de snackar nog bara]
Det fick bli något mindre, något som fick plats på sista sidan i mitt kollegieblock. "Kan vi inte göra små ankor?" "Det blir bara gulligt" "Å, då kan vi väl göra kaniner" "Men det blir bara gulligt!" "Då gör vi väl monster då"
Julia gjorde ett grodmonster, han blev jättesöt, och jag hoppas att det kan förgylla någons dag, nu när vi inte kunde trycka i dem en massa kloka ord som vi tänkt från början. Det får bli någon annan gång. Och den gången, nästa gång, ska vi ringa till Jennie innan, för inside information.
Vi köpte batterier på Konsum, och kollade i skyltfönstren nere i centrum, och satte oss på en kall bänk på stationen och söndagen började ta slut, och det känns långt till nästa helg, och vi får se hur jag gör på onsdag, för Julia vill inte följa med mig eftersom hon ska spela volleyboll, och det är trååkigt.
Maybe someday she will listen.

Dagens Daniel-citat:
Hate train.
I.
[...]
Det finns ingen mening
och ingen bryr sig
när fan började jag,
av vilken anledning

såg jag ner på andra
såg jag ner på mig
skyllde på den jag var
och blev en annan:
kall, apatisk
och bättre på att skriva

Man blir glad av Daniel, som sagt. Men av dikten han skrivit den tjugofjärde december vill jag bara gråta, för att den är fin, för att den är ärlig.


Jag har fått ett brev på posten. Bara en helg mellan mig och min födelsedag.

Det hänger en fåordig dikt på väggen i konsthallen precis bredvid bildarkivet.
Första gången jag läste den blev jag alldeles glad.
Experimental ung man, tänkte jag.
När jag läste den en andra gång, blev jag besviken.
Kvinna.
Det är en kvinna som har skrivit den.
Dikten förlorade sin glans och jag gick därifrån.

Den här världen är en hemsk plats att leva.

I wanna be a plane
I am a red balloon
I'll never be the same.
And I'm gone, gone, gone on the wind.

You'll never get away
you need a red balloon
you need a better day.
This time, you're headed home this time.

The Himalayans <3

I morse berättade Dorota för mig att en kvinna, Anna, sökt mig på arbetet igår efter att jag gått hem. Hon lämnade sitt telefonnummer och jag skulle ringa idag. Efter att jag satt upp en massa böcker på Barn, Hcf-kapitel och Hcf-bild, ringde jag till Anna.
Hon hade pratat med Magnus Bjerner förra veckan. Det finns tydligen ett Litterärt sällskap i Nynäshamn, och de ska ha möte på onsdag, och då hade Magnus sagt till Anna att hon skulle ringa mig, för att Magnus tycker att jag är så duktig på skrivandet.
Mötet är för alla som vill komma, det är inte direkt någon VIP-inbjudan. Men det är inte vad det handlar om heller, grejen är att Magnus sa åt Anna att ringa mig. Jag kan få gå upp på scenen och läsa något av det jag skrivit. Jag kommer inte våga. Absolut inte. Men, ja, jag ska ta med mig något, något värdigt. Jag ska prata med Julia imorgon, i helgen ska hon och jag baka tårta till min födelsedagsfest, en fest med bara två bjudna.
Jag lyssnar på Det fattas en tärning. Den är riktigt dålig, men jag hade den på mp3, lyssnade på den på väg till biblioteket, och jag fick värsta lusten att skriva, det blir så när man läser, och tydligen när man lyssnar på böcker också, att man...får ett språk. Det är inte så svårt att skriva bättre än Johanna Thydell, jag vet inte vilken utbildning hon har gått, jag vet inte vilket hjärnsläpp Augustprisjuryn fick när de valde hennes tidigare bok som vinnare 200...4?
Puck blir stressad av att hon inte har något att hålla i handen. Öl-cigg-kille. Öl och cigg...visst, jag hamnar väl där någon gång också antagligen, antagligen. Men kille (eller tjej, whatsoever), dit kommer jag aldrig. [Both fingers crossed, yeah <3]
Jag tog ut en lite längre lunch idag och satt mig i personalrummet och skrev flera sidor. Jag kände mig som...en Johanna Nilsson-figur. Fanny. Det är då själva --- att någon låntagare snott Filckan som uppfann livet, och att den inte går att köpa in längre, jag vill läsa den igen. Jag saknar den. Jag saknar Fanny. Jag vet hur den ska sluta, berättelsen om 'Miranda' (jag vet inte vad hon ska heta, Miranda får hon heta så länge efter den söta tjejen i Resan till Melonia), den ska sluta i decembermörkret. Den kommer aldrig att bli färdig.
Det jag ville göra helst idag, om jag fick välja fritt, var att sitta i Sorunda hos Anton, med Anton, med Julia, och titta på Agnes Cecilia och doppa morötter i dipp och värja sig för Umbra. Jag minns mitt första besök där, det var inte särskilt länge sen, det känns som flera månader sen. Jag var där ensam, jag kom först, det var öppet. Umbra var hemma. Jag kröp ner i soffan, jag skrev. Känns som om jag kommer minnas det länge. Besöket fortsatte med att Molly och Anton kom, och till slut även Julia, och vi tittade på Jonas Gardell och kollade igenom inspelade mystiska band och till slut såg jag och Molly på Robin Hood medan alla andra gick och la sig. På morgonen åkte systrarna tidigt, de skulle spela handboll, och jag och Anton såg The Woodsman och åt frukost, och sedan lagade vi vegetariska hamburgare, och så bestämde Anton att vi skulle ut på utflykt, så vi köpte fikabröd - Lyxmuffin och äppelkaka - och åkte ut till ett berg och satt där i flera timmar. Det var sommar. Det var så otroligt länge sedan. Det kommer aldrig bli så mer. Det kommer bli något annat.
Jag har lånat en bok av Daniel Boyacioglu, Fint som snus. Man blir glad av Daniel. Tur att jag fick städa poesi idag, så att man får bli lite glad. Det har varit en bra dag, jag har bara glömt bort det, det är lätt att glömma bort. Dessutom är bror borta, det blir alltid...en annan stämning.

Garip-länken - Daniel Boyacioglu.
Jag har en sån bra kniv
mamma köpt mig
av en dörrförsäljare
efter att hon prutat som fan.
Den hackar jag lök med,
skivar tomat
och sprättar diktsamlingar.
Diktsamlingar sprättar jag
omsorgsfullt,
skulle nån sida förbli
osprättad
kan det mycket väl vara så,
vid det tillfälle
då detta uppmärksammas,
att kniven inte är diskad.

I should be crying, but I just can't let it show.
I should be hoping, but I can't stop thinking:
All the things I should have said, but I never said.
All the things we should have done, but we never did.
All the things I should have given, but I didn't.
Oh, darling, make it go,
Make it go away!

Julia har precis åkt.
Jag har gått upp en timme tidigare än jag brukar och egentligen borde jag använda den timmen till allt det där jag aldrig hinner eller orkar annars. Jag har faktiskt redan ätit frukost. Det var länge sedan jag gjorde det på en vardag.
Så, nu lyssnar jag på Kate Bush, bra att lyssna på när man är trött, för det är bra utan att man behöver lägga ner så mycket energi på att förstå eller uppskatta det.
Egentligen skulle jag vilja sätta mig med en bok nu, jag förstår inte varför det steget ska kännas så högt, så omöjligt att komma över. Men det kan hända att jag tvingar mig själv lite senare. Först ska jag göra mig iordning.

Jag vaknade tre i morse. Sedan dess har jag inte sovit. Jag gick till jobbet iaf, det hade inte tjänat något att vara hemma. Först led jag mig igenom lite städning på K och Q med Dorota, och tog tidigare lunch än vad jag egentligen vill, men ibland har man inte så mycket att välja på.
Jag återhämtade mig en aning efter maten, och sedan fick jag sitta vid Johannas dator och göra skyltarna till barnavdelningen. Jag satt där inne i två timmar, men jag är fortfarande inte färdig. Jag orkade inte mer bara. Det blir inte så bra heller, ser inte så proffsigt ut, men det kanske inte begärs, jag känner mig inte särskilt proffessionell inom ämnet.
Jag borde städa rummet nu. Egentligen. Men de flesta kanske vet hur det känns att ha en hel natt osoven i huvudet, och samtidigt ha krav på sig att prestera något. Det är jobbigt. Men Julia kommer ikväll. Tror jag. Antar jag. Det var så vi sa igår, men man vet ju aldrig, man vet aldrig vad Julia bestämmer sig för över natten. Å andra sidan finns det inte så många andra lösningar.
Jag kom hem en halvtimme tidigare än vanligt, det var så otroligt lugnt i disken idag så de hade ingen användning för mig. Sedan jag kom har jag suttit framför tv:n, dels för att kolla på någon deckare, dels för att ta hand om min lillasyster, som inte ville att jag skulle gå upp hit, men jag måste ju städa. Måste.
Fem dagar till min födelsedag.

"En öl - en cigg - en kille"

Tisdag. Varför känns det alltid som om det är onsdag på tisdagarna? Jag vet inte.
Det var en bra dag på biblioteket idag.
Jag hade saker att göra hela tiden, det fanns mycket böcker att sätta tillbaka, och efter lunch gav mig Johanna en hel del uppgifter inne på hennes kontor så att jag fick vara för mig själv. Det är det bästa. Imorgon ska jag göra en massa skyltar till barnavdelningen, ska bli skönt, fast jag är inte så bra på layout. Efter mina månader på Mediagymnasiet kanske jag lärde mig något, men inte mycket. Undrar om barnen som kommer för att låna böcker bryr sig mycket..?
Jag åkte till Ruth sen. Jag träffade Jennie i Haninge, men hade ingen större lust att berätta allt för henne, det är konstigt egentligen, att jag inte kan..fast varför skulle jag det egentligen? Jag vet inte. Det kanske skulle kännas bättre. Hon såg glad ut, efter omständigheterna. Hon vill åka till stan med mig och Julia någon gång, det tycker jag låter bra.
Mötet med Ruth var en katastrof. Jag känner inte att jag skulle ha någon glädje av att gå tillbaka dit, men jag måste väl. För att kunna säga att jag har försökt.

Natten till idag, drömde jag att Julia ringde till mig. Jag satt i min säng och höll mobilen i handen, och Julia ringde. Men jag svarade inte. Jag bara satt där, och kände vibrationerna ifrån telefonen. Om och om ringde hon, men jag svarade inte.

Idag ringde Julia på riktigt, och jag svarade. Jag hatar när folk inte svarar i telefon, det gör mig stressad och ångestfull, jag vet inte varför, men det är så. Samma sak när folk låter micron stå och pipa ett tag innan de klickar på Stop.
Iaf kommer Julia hit imorgon, och sover över. Bara för att hon inte kommer hem, eftersom sista bussen går halv sju, och hon kommer till Nynäs sju, och Benita är bortrest. Jag tyckte det kändes jätteskönt,, för jag har väl liksom samlat på mig saker att berätta, sådant jag inte kan säga i telefonen utan att hon tappar intresset.
Idag har mamma beställt biljetter till Stockholm international horseshow, bara för att hon tycker så mycket om hästar, och för att jag egentligen också gör det. Eller jag vet inte riktigt hur mitt förhållande till djuren är. Malin håller väl det vid liv, undrar om familjen Boberg ska dit i år?

Jag skrev idag! Wow, jag har inte skrivit på jättelänge, men på lunchen, som jag tog ut alldeles för tidigt, kände jag mig tillräckligt deppad för att få ner något på papper. Jag har så svårt att få ner känslor i mina noveller,, kanske jag ska skriva dagbok i ett par år och häfta ihop och skicka till ett bokförlag, lite som med Linda Skugge. Fast då kanske jag måste bli känd först. Provokation är inte en av mina svagaste sidor, inte diskussion heller. Det kanske är så jag ska börja. Det är kanske så jag har börjat. Jag undrar hur bänken mår idag, eller om regnet har förstört konsten.

It's been a fucking hard day.
Ja, det är måndag. Alla borde vara lediga på måndagarna.
Tycker Tomas. Det hade inte hjälpt.
Tycker jag.
Men idag hade jag gärna varit ledig.
Jag hade jättemånga böcker att ställa tillbaka på Barn, och när jag är där, sitter det en pappa med sin kanske tvååriga son, och snart lämnar pappan platsen och sätter sig vid en dator istället, men sonen får vara kvar, och han ger mig en hard time, först springer han runt och skriker 'bil bil bil' oavbrutet, sedan byter han ord och springer runt och skriker 'doa doa doa' oavbrutet, och sedan river han ner en massa böcker, och jag vill bara strypa honom. Sedan kommer pappan tillbaka, efter kanske en halvtimme, och försöker ursäkta sig, "Han sitter aldrig stilla, han är så här från morgon till kväll", och ursäkten godtas inte. Jag begär inte att han ska binda fast ungen, jag begär att han ska vara där och ta ansvar för den.
Inte nog med det. Jag menar, tvååringar är jobbiga, men tonårspojkar, eller pre-tonårspojkar, är värre. Definitivt. Och de ska alltid vara exakt där jag försöker fylla upp lite plats. Den stöddigaste av dem tyckte att jag var jättekonstig, han såg in genom fönstret till personalrummet när jag satt och åt lunch, det han inte riktigt fattade var att man hör exakt allting genom den rutan.
Pengarna räckte bara till en fralla idag, jag som trodde att lunchen skulle bli lite mer stabil den här veckan, men det ser inte så ut. Om jag ska ha råd att köpa prinsesstårta på söndag måste jag ta med mat hemifrån resten av veckan.
Jag kunde inte riktigt tycka att det var roligt att sitta i kassan idag, så när Johanna erbjöd mig att lämna tillbaka boklådor istället, tackade jag ja, absolut, gärna. Jag vet inte vad som är fel, och det jobbiga är att Ruth inte heller vet vad som är fel. Kanske Julia vet vad som är fel. Kanske jag ska ringa henne, kanske hon svarar.
Jag vill upp till Dalarna. Jag saknar det jättemycket, allting där, till och med Malin, jag har inte träffat henne sedan i somras, och det är förklarligt, men samtidigt tycker jag ju om att vara där. På något sätt. En trygghet kanske. Känns som om det var nyss jag åkte till Sarah, samtidigt som att det känns att det var länge sedan jag träffade henne, hoppas ni noterar skillnaden. Jag mailade lite med Marianne igår, och allting får mig att vilja att det blir jullov.
Jag fyller år om exakt en vecka. Jag vill att det ska bli lördag.
Jag fryser. Jag fryser oavbrutet på hösten och vintern, mina händer är alltid kalla, oavsett om jag är inne eller ute eller under en filt eller i en varm dusch, det spelar ingen roll. Och ingenting hjälper mot sömnproblemen, jag har provat allt. Jag har inte skrivit mycket på min hemuppgift, men jag tror att jag vet ändå, vad som skulle kunna stå där, men som är för stort för att få plats i en tabell. Det mesta jag tänker är för stort för att få plats i en tabell.
Jag har absolut noll bra musik, musik för den här känslan, den här känslan som blivit den jag upplever oftast.

Take the stairs.

Inger: Ska jag dricka upp det sista av kaffet, eller ska jag hälla det över dig, Tomas?
Tomas: Va..?
Inger: Det måste vara skönt att vara så där frånvarande

Inger: Tomas, kan du förlåta mig?
Tomas: Mmm
Inger: Det var tur, annars hade jag blivit hysterisk. Också.

Kom att tänka på när vi skulle göra upp listor på samlevnadskunskapen, om hur man ville att drömkillen/tjejen skulle vara, eller kanske mer vilka som är de viktigaste egenskaperna. Man skulle jobba i grupp, och självklart var jag med Julia, men även med Jennie, Amra och Nakhshin. Jag tyckte att det var ganska jobbigt då, men när jag tänker tillbaka på det var det ganska roligt. Inte uppgiften (fast jag och Julia hade rätt roligt, jag minns iaf att vi skrattade en del), men situationen.
Varje grupp skulle göra en varsin lista och sedan sätta upp den på tavlan och sedan skulle vi gå igenom dem i klassen. Alla listor såg likadana ut. Exakt likadana. Iaf från tjejernas håll.
1. Snäll
2. Rolig
3. Söt
Jag minns ju inte precis vad som stod, men ni fattar. Snäll söt rolig kan stämma in på vem som helst. Det är skrämmande vad fantasilösa folk är. Ja, jag blir rädd när jag tänker på det.
Våran lista var inte direkt något undantag. Inte direkt.
Ärlig förresten, alla skrev ärlig, och vem fan vill ha en kille som ljuger? Vi skrev självinsikt på våran lista, Julia och jag petade ner den punkten efter en diskussion jag nästan kan höra inom mig om jag bara koncentrerar mig ordentligt, och Peter (Peter! Honom måste jag hälsa på någon gång) blev positivt överraskad (eller kanske inte överraskad, han kände oss vid det laget) av att någon kom upp med något som inte var självklart, och när jag tänker på det nu...självinsikt är självklart för mig, alla i No-gruppen visste inte ens vad det är för något.
Julia sa, att det var på balen man verkligen, så där påtagligt, kunde se gränserna mellan 'vi' och 'dem', och det är sant, det var så jävla tydligt, jag önskar att jag hade haft en videokamera, men det är långt ifrån den enda situationen, bara den tydligaste. Varför allting alltid ska framgå så tydligt kommer jag aldrig att förstå. Men folk är tydligen sådana. Jag blir aldrig sådan.
[Jag lyssnar på Good Charlotte's andra skiva för gamla minnens skull och insåg precis hur många gånger jag grät till den här musiken för tre år sedan. Tre år! Det låter så sjukt länge, men känns som alldeles nyligen.]
Nej. Det enda jag någonsin kommer att sakna från Gröndal är Magnus och Peter, och roligast var när jag satt inne i Charlottes väntrum och jag hörde Åsa beskriva Peter som "en ond man". Ännu en tydlig situation. Jag har en massa Peter-minnen, som när hela klassen var upprörd för att han sagt till Yvanna att man inte kan vara bra på allt. Oh no, hur kunde han! Eller, när han kastade en penna i huvudet på Julia för att kolla hennes reflexer, och alla tjejerna tyckte att han var jättekonstig, men han har alltid vetat var han har Julia. Därför kunde han också klaga på att hon alltid såg ut att vara nära att tappa byxorna, utan att hon skulle ta illa upp, men alla andra runt omkring tog alltid illa upp i hennes ställe.
Jag är tillbaka i Nynäs nu, jag som aldrig trodde det, men jag måste påstå att folket på biblioteket är mycket roligare än folket i skolan, kanske kan det bero på att de inte bor i Nynäs, eller inte kommer från Nynäs. Tomas bor i Alvik. Det är hur långt som helst, och det är därför han slutar, han slutar nästa vecka, jag hatar det, Anita bor inte heller här, hon är riktigt rolig ihop med Inger, som är min favorit hos tanterna. Jag måste lära mig dricka kaffe.
[The young and the hopeless, själva låten, är hemsk att lyssna på, jag känner mig som när jag gick i sjuan och hatade mitt liv, even more then I do now, och jag hade andra, kanske bättre, anledningar att göra det. Trots allt ser allting lite ljusare ut nu, och det är som med Marcus (<3), det beror på vilken sorts människor man känner.]

Those notes you wrote me,
I've kept them all.
I've given alot of thought,
On how to write you back this fall,

With every single letter,
In every single word,
There will be a hidden message
About a boy that loves a girl,

Började tänka på Julia och Anton när jag hörde den här versen.
Allting känns så himla tomt.
Refrängen har inte så mycket med dem att göra, jag tycker bara om den.

Do you care if I, dont know what to say?
Will you sleep tonight?,
Or will you think of me?
Will I shake this off,
Pretend its all okay?
That there's someone out there who feels just like me...
There is.

Märklig dag på något sätt.
Fast underbar, som alla dagar jag och Julia haft inne i stan.
Elvatåget.
Först gick vi till SkoUno för att kolla in ett par gröna kängor till Julia, men det fanns inga i hennes storlek, och de hade slutats tillverkas. Tragiskt, allt hade varit mycket lättare annars. Det är ju sådana där saker man hänger upp sig på. Så vi gick till Gamla stan istället, och köpte te med smak av granatäpple och kanel, och Julia slutar inte säga att jag måste lära mig dricka te, och det måste jag också. Drack ju faktiskt en hel kopp hemma hos Sarah förra gången jag var där! Wow!
Det var någonting som hände ovanför oss på Drottninggatan, något med en helikopter och en polisavspärrning, vi får säkert läsa om det imorgon, hoppas det var något viktigt, ljudet ifrån helikoptern höll på att göra mig panikslagen. Det var en sådan dag, då man inte kan stå ut med helikoptrar eller barnskrik, och jag kände mig som Vilma (Cecilia Frode) i Mäklarna i söndags.
Vi tog tunnelbanan till Observatorielunden. Jag vet inte varför, men det var väl ett bra ställe. Vi hade tänkt Skeppsholmen först, Julia har ju aldrig varit där på riktigt, men sedan ångrade vi oss, det var lite för kallt för att sitta isolerade bakom kastellet, det får bli sedan, i vår. Då ska jag sitta där hela helgerna. Mys hade vi iaf, och Julia hade hittat något hemma hos sig som hon tagit med sig, som vi dekorerade staden med, riktigt nöjd med sjuttiotalsstuket. Så köpte vi kanelsnäckor på Willys (och jag ville bara gråta för att jag tänkte på den dagen när vi bakat bullar hemma hos Anton och allting gick åt helvete, men jag vill att det alltid ska vara så), och tog fyra-tåget hem.
Julia måste skriva sitt periodshäfte imorgon, jag hatar det, men nästa helg:
Lördag: Schablonen, och David Bowie-dag! Elefantmannen och Ziggy Stardust and the spiders from Mars till sent på natten.
Söndag: Firande av min kommande födelsedag, på vårat eget sätt, men utan tält. Med prinsesstårta.
Ja,, det är ju aldrig säkert att det blir som man planerar, men det är en skiss på en plan inför nästa helg iaf.
Det är skönt att känna sig lite olaglig ibland.
Jag sov verkligen ingenting natten till idag, Ruth sa ju att det skulle hjälpa att lyssna på någonting, typ en ljudbok, för att få tankarna på annat, men jag blir ju så intresserad av ljudboken. Hoppas att naturläkemedel hjälper, men Joakim säger att det inte gör det. Jag blir ledsen, jag orkar inte med att inte kunna sova. Det är så jävla dumt att jag inte är deprimerad nog för att få hjälp. Eller hjälp...det beror på i vilken grad man begär den. Jag kanske ställer för stora krav, men jag är inte riktigt känd som en sådan person. Mer..tvärtom.
Jag har inga pengar kvar och jag har fortfarande julklappsångest! Men, böcker åt alla, Tintin-boken åt Emma, och en film till Julia på födelsedagen. Pappa och farmor får inget, de får nöja sig med paketspelet, som jag kanske fixar på Lagerhaus, det brukar funka^^

1. vad heter du? Josefine
2. vad skulle du vilja heta ifall du själv fick välja? Savannah
3. vilka andra namn tänkte dina föräldrar ge dig? Isabelle
4. vilket stjärntecken är du? Skytt
5. vilken årgång är du? 1990
6. var bor du? Segersäng^^
7. bott utomlands? Nej.
8. flyttat antal gånger? 9, om man är noga, vilket jag är
9. vart skulle du vilja bo? Utanför London
10. vilken skolklass? Går inte i skolan
11. vad vill du bli när du blir äldre? Bibliotekarie kanske? :P Eller författare.
FAVORITER
1. Filmer? Lukas Moodysson, American beauty
2. Låtar? Åh! Counting crows? Recovering a satellite är helt underbar
3. Årstider? Höst.
4. Mat/dryck? Intresserar mig inte.
5. Djur? Katt, kanske
6. Färg? Jag och färger funkar inte så bra ihop
7. Parfym? Jag vet inte?
8. Tv-program? Filip och Fredrik! Tycker inte om tv så mycket
9. Ämne i skolan? Går inte i skolan. Svenska
10. Sysselsättning? Skriva

KLÄDER
1. Vad använder du just nu för jacka? Min active-jacka från förra året
2. Vad använder du just nu för skor? Mina höstconverse, jag behöver nya skor
3. Favoritfärg på kläder? Jaa.. nästan allt jag har är svart
4. Favoritmaterial på kläder? Tyg? Inte vet jag.
5. Vilka kläder skulle du vilja ha just nu? Jag behöver ett par nya byxor
6. Favoritaffärer? Myrornas^^
7. För ungefär hur mycket köper du kläder för i månaden? Jag köper inte kläder, oftast
8. Favoritmärke? ?
DITT RUM
1. Stort, litet eller mitt emellan? Det är ganska stort
2. Vilken färg på tapeterna? Vit-spräckliga
3. Vilka färger går rummet i, i övrigt? Mycket vitt
4. Favoritmöbel i rummet och varför? Har ingen favorit direkt^^
5. Vad vill du ändra där inne? Det mesta. Det är Julias fel.
6. Vad har du där inne av följande:
a) Tv? Ja
b) Video/dvd? Ja/Ja
c) Dator? Ja
d) Stereo? Ja
e) Telefon? Ja
7. Vad ser du om du tittar ut genom ditt fönster? Det är mörkt nu, men lyser i grannarnas fönster
8. Vad gör du oftast i ditt rum? Sitter vid datorn? ^^
9. Vem förutom du brukar sova i din säng? Ingen vad jag vet
10. Favoritpryl i rummet? Jag tycker om mina böcker

BLANDAT
1. Vad heter din morfar? Hans. Fast han lever inte.
2. Var har du i din:
a) Jackficka just nu? Min jacka har inga fickor?
b) Skolväska just nu? Ingenting tror jag
c) Handväska eller liknande just nu? En massa saker! Plånbok, kollegieblock, bok osv
3. Vad är du beroende av? Lypsyl!
4. Vilket land kommer du i från? Sverige
5. Vilken sorts lipsyl använder du? Nueva om jag får välja
6. Vad tror du på? Tror på?
7. Vilken religion tillhör du, om du nu tillhör någon? Ingen. Tycker inte om religion.
8. Vad köpte du senast? Två ostfrallor och en drickyoghurt
9. Har du nåt husdjur? Nej.
10. Vad bor du i? Friggebod

GREJER
Plånbok: Haha, en fejk CK
Tandborste: En svart, från apoteket
Smycken: Grodan från Bolivia
Solglasögon: Nej. Jag tycker inte om solglasögon
Underkläder: Ja
Nagellack: Nej.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där? ?tiden i ljuset. Hundra höjdare ? Filip Hammar, Fredrik Wikingsson
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid? Tiokronan jag fick av den tacksamma tanten på biblioteket
3. Vad var det senaste du såg på tv? Något barnprogram med Emma
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är: Tjugo i sju? [in fact: 18.49]
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu? Ingenting. Verkligen.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då? Gick emellan husen, eller gick ifrån tåget
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen? Kollade igenom mina dokument.
8. Vad har du på dig? Byxor och tröja
9. Drömde du något inatt? I så fall - vad? Det var något om Julia och Anton i Stockholm, eller om det var Visby, jag hittade inte, fast försökte, och vi satt och pratade? Det var nog om Visby.
10. När skrattade du senast? Jag minns inte. Idag, antar jag.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu? Inte mycket. Ett par citat, ett par tavlor, Container-vykort, en almanacka, en hylla, en spegel
12. Har du sett något konstigt på sistone? Så mycket konstigt folk på biblioteket!
14. Vilken var den senaste film du såg? Inside man. Den var rätt bra.
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa? Jag skulle? åka till Danmark med Julia
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till. Folk vet ingenting om mig.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara? Jag vet inte. Jag vet inte, och jag vet att jag är tråkig.
18. Tycker du om att dansa? Nej.
19. George Bush? Kunde väl vara bättre, antar jag?
20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka? Jag kan inte välja! Lucas och Isa, eller Felix och Stella, eller Vera och Elliot, eller---
22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands? Har inte den frågan varit förut? Ja. Jag vill bo i England. Mycket regn, lite sol.

Jobbig dag.
Jag har inte kännt mig särskilt bra idag, nacken gav mig huvudvärk och jag blev trött och kunde inte ta för mig riktigt när jag satt i disken. Det var skönt att sitta inne på Anders kontor och jämföra priser på Internet, sådana uppgifter är bra sådana här dagar, så jag önskar att jag var en riktig bibliotikarie. Chocken från igår har lagt sig, jag ska ringa Julia alldeles snart, men något säger mig att hon inte orkar med mig idag. Kanske imorgon.
Min mp3-spelare tycker inte om mig, när jag satte den på laddning i morse sa den att den redan var fulladdad, vilket inte var sant, så den har varit urladdad hela dagen. Jobbigt. Dåliga dagar är jag beroende av den. Bra dagar också kanske.
Om Julia inte vill träffa mig idag, vill jag bara sitta bort tiden i tv-soffan och äta mig tjock på sådant man inte borde stoppa i sig. Titta på någon dålig amerikansk komedi som jag kan såga på filmtipset.se
Nej, jag känner mig trött och miserabel, jag vill bara sätta mig med en bok, men inte förrän jag har fått tag på den där Julia, men hon svarar ju inte, jag blir galen.
Dorota ville att jag skulle komma och jobba imorgon också, jag var nästan nära att säga ja, bara för att få någonting att göra, men det vill jag ju inte egentligen.
Idag fick jag bränna en skiva åt Siw, det är lite roligt att jag har fått alla datoruppgifter, som hon tanten igår som inte kunde skriva ut sina bilder, som det bara var att klistra in i ett dokument, och hon blev så glad och gav mig en tia i dricks. Hon var rolig, för det satt en engelsk (jag vet inte var han kom ifrån, han pratade engelska, och väldigt lite svenska) kille bredvid henne, och hon började prata med honom, som om de alltid känt varandra, på knagglig engelska. Tanten: "Vad heter kapabel på engelska?" Anders: "Vad heter Internet på engelska?" Den engelska killen bara log och skakade på huvudet emellanåt.
Och sedan har jag ju gjort lite reklamlappar till Siw också, hon skyller på att hon har så mycket att göra, att hon inte hinner lära sig, jag är säker på att det inte handlar om tidsbrist. Hon är så otroligt mycket Nynäshamn att jag blir nervös när vi sitter i fikarummet allihopa. Gunilla var in en sväng idag, jag hade inte fattat att hon var sjukskriven på lång sikt, men hon ska tydligen opereras, och det ska Helen också, och Tomas och Inger slutar,, jag vet inte hur det här ska gå riktigt. Anders blir min handledare istället för Helen, och visst, Anders är trevlig, precis som alla andra där, och han har gått i samma skola som Johanna Nilsson (och min pappa), men han är alltid så nervös när jag är där, ute i disken med honom. Jag skriver exakt samma saker i alla mina inlägg, jag vet, men det är kanske de sakerna jag tänker mest på. Kanske.

Vi åker så sakta, vi stannar, jag vill bara fortsätta, jag vill hem.
Jag vet inte till vad. Jag vet inte till vad. Jag vet inte till vad.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig.
I måndags missade jag tåget, igår fick jag springa för att hinna, och idag missade jag det igen.
Jag har aldrig missat ett morgontåg.
Jag börjar gå tillbaka till det som var förra året. Kanske borde man kunna dra slutsatsen att det har med årstiden att göra, men jag vill inte tro på det, hösten är min, sommaren är alla andras.
Jag var nära att bryta ihop imorse, det var den där skolkänslan, det var den där känslan av att vilja...låsa in mig och stanna där i resten av mitt liv och glömma. När man skulle göra vad som helst för att slippa. Jag slapp inte, jag satt på perrongen en halvtimme och väntade på nästa tåg. På väg upp från tåget fick jag svälja hårt och lyssna på Meet Virginia för att samla ihop mig.
Helen hade inte saknat mig, de hade haft personalmöte, jag fick ta hand om kaffeautomaten. Visst att det är jättetråkigt att göra rent kaffeautomaten, men samtidigt är det mitt jobb, och ingen lägger sig i det, och så länge det är så, så länge jag får mina egna uppgifter, klarar jag av det.
Jag trivs så bra där, på biblioteket, förutom att det är så otroligt kallt där. Lagom stort, tyst, trevlig stämning bland personalen, trevliga uppgifter för det mesta.
Fick sitta med på bokmötet, intressant, men främst slapp jag ställa upp så mycket böcker, Jag slapp faktiskt det över huvudtaget idag, fick bara ställa om lite böcker på vuxen skön. B, Dorota hade fått för sig att ordningen var jättekonstig, men det var bara sex-sju böcker som stod för tidigt. Sedan ville Johanna ha hjälp med att sätta upp dikterna i konsthallen, till prisutdelningen som sker imorgon vid tre. Roligt att läsa alla dikterna som nioåringar skrivit, jag skulle vilja komma över något jag skrev i den åldern, men jag tvivlar på att något sådant material har sparats. Synd. Jag kunde dock lära mig något av Daniel i femman, som talade om för mig att det alltid kommer en ny sommar, och man har hört det förut, men det lät så enkelt när han skrev det att jag nästan blev imponerad.
Fick stå i disken med Inger och Johanna, Inger är mycket roligare än hon ser ut, det är så tragiskt att hon ska flytta ifrån stan. Jag ska bli som hon när jag blir gammal, och som Tomas när jag blir stor. Bibliotikarier kanske är tråkiga, men då är det tråkig jag vill vara.
När jag lyssnade på Train imorse (Meet Virginia), kom jag på att jag verkar befinna mig i en country-rock period. Jag tänkte på Wallflowers-låtarna jag skaffade in igår, de är inte jättebra, förutom I started a joke, som jag hade tidigare, men de är mysiga, och Counting crows har jag lyssnat på i snart ett år, jag kanske ska gräva djupare i den genren. [Jag ser här att det står att Counting crows och Wallflowers har spelat in en av Wallflowers-låtarna akustiskt tillsammans, men de uppgifterna är inte av det säkra slaget]
Jag skulle vilja titta på Kenny Starfighter nu, men det kan jag inte, för den filmen är på Torö, jag borde ha nekat Julia att låna den innan jag kommit ur min Kenny-period.

I started a joke
Which started the whole world crying
But I didn't see
That the joke was on me, oh no

I started to cry
Which started the whole world laughing
Oh, if I'd only seen
That the joke was on me

I looked at the skies
Running my hands over my eyes
And I fell out of bed
Hurting my head from things that I said

Till I finally died
Which started the whole world living
Oh, if I'd only seen that the joke was on me
Oh no! that the joke was on me

Wallflowers

Such a day.
Ganska lik de andra dagarna, på förmiddagen plockade jag böcker, på eftermiddagen stod jag i disken. Men det gör mig ingenting. Tvärtom, det är skönt att alltid veta vad jag ska göra, att få vara för mig själv, bara jag och böckerna och bokstavsordningen. I bokhyllorna hemma i vardagsrummet får aldrig min bokstavsordning vara kvar, det är aldrig någon som orkar följa den, men på biblioteket gör de det, det är till och med krav på att allting måste stå perfekt. Jag älskar det.
På fikat. Tomas försöker göra skuggspel på den vita väggen, men man kan inte urskilja något av skuggan.
Anders: Vad föreställer det där?
Tomas: (tänker efter) Det är en..bibliotikarie. En grå fläck.
Tomas slutar om två veckor,, det kommer bli mycket tråkigare då. Inger ska också sluta, det är så tråkigt, varför vill alla härifrån? (jagvetvarförjagvetvarför)
Distansen, är det. Jag ska bli så där när jag blir stor. Jag tänkte på det, när jag hörde Tomas ta emot några besökare, att han inte lät särskilt trevlig, och först störde det mig, han ger helt fel intryck av sig själv genom att göra så, men varför skulle man vilja vara snäll? Då blir man som Helena, eller som AoL-läraren Agneta, eller som vem som helst, man blir bara "snäll", och resten av personligheten drunkar i det ord folk hittar först. VARFÖR ÄR DET ORIGINELL ALLA VILL VARA?
Det är en tillfredsställande tanke, att praktiken ska fortsätta ända till sommaren, och kanske längre om jag får för mig att söka sommarjobb. Det måste jag nästan om vi ska åka på Peace and love, och det vill jag verkligen att vi gör. Dessutom kanske vi åker till Köpenhamn i påsk. Jag vill!
Jag träffade Erica i sju sekunder efter att jag slutat, jag vet inte om det gav mig så mycket, jag har kanske blivit kräsnare på senare tid, det skulle inte förvåna mig, och jag vet ju varför och jag trivs med det. Jag vill inte vara så där godtrogen och tråkig.
Pappa ringde mig igår, och det var ju som Joakim sagt tidigare, att pappa är ju den av dem som skulle ta mitt sabbatsår bäst. Han verkade inte särskilt förfärad, bara nyfiken, och varje gång jag pratar med honom i telefon, börjar jag saknar honom, och nu vill jag bara att det ska bli jullov. Det är faktiskt inte så lång tid kvar. Fem veckor, skulle jag tippa på.
Julia kom med fyra-tåget inifrån stan, jag hann prata med henne uppskattningsvis fyrtiofem sekunder innan hon var tvungen att gå till bussen, och jag hann inte ens tänka på att berätta för henne att jag tagit reda på vilken Tintin som lånats ut flest gången. (Enhörningens hemlighet 1 från 1974, har lånats ut 130 gånger sedan vi köpte in den, vet dock inte vilket år det var.)
Jag lånade fler böcker idag, jag kunde inte låta bli när jag satte alla pocketböcker i bokstavsordning, jag hittade flera stycken jag vill läsa, och nu har jag hur mycket som helst att ta itu med, och jag hatar mig själv när jag kommer med en massa undanflykter, jag har slutat lyssna på dem. Jag ska börja läsa alla mina vakna timmar. Dessutom har jag en massa film att se. Jag och Julia ska jag David Bowie-dag, och Roman Polanski-kväll, och sedan vill jag att hon och Anton ska se Resan till Melonia, och Fågelkriget, och sedan måste vi gå på Folkets bio. Jag tror att vi har sagt det sedan i våras, och enda gången vi kommit iväg till det var i Visby när vi såg Mot södern, som varken jag eller Anton tyckte särskilt bra om.
Jag vill köpa One plus one is one och Born in the UK och kanske I think it's a rainbow, bara för att complete the collection. Nu vet ni det också.

Tisdag morgon.
Jag har haft en hemsk dröm i natt, jag vaknade fem och kände mig... Jag brukar aldrig få obehagliga känslor av mina drömmar, men jag fick det idag. 
Den första delen av drömmen var vi i en liten stad, det kändes lite som Visby. Lee var där, och Popaganda pågick, det var någon sorts festivalvecka. På kvällen, när vi hade missat Popaganda, gick vi 'hem', vi satt i någon slags bastu, och av någon anledning behövde jag gå ut. På gatorna pågick protester, Låt svenskarna styra Sverige, jag antar att det beror på att jag läser Svenne som jag har det i mina tankar. Jag hamnade i tåget iaf, och var livrädd, lyckades kasta ifrån mig plakatet och springa hem. Det var inte den läskiga delen av drömmen, jag tror inte att de hörde ihop.
Det här kommer inte att kunna berättas så att känslan kvarstår i texten, det kommer låta som ett utkast på en ny Vi fem-bok.
Jag vet inte vilka som var där, kanske var det Julia och jag, kanske inte. Vi var ute i skogen, på en sådan där otroligt öde grusväg, absolut mitt ute i skogen. Det var varning för mördare. Eller kanske någon annan typ av grova brottslingar. Jag var livrädd, absolut livrädd, och vi gick längs den öde vägen och varje gång vi hörde röster, eller om det kom en bil, blev vi tvungna att gömma oss, och varje gång gällde det bara tur om de inte såg oss. Vi träffade några killar på cyklar vid en övergiven brandstation. När jag tänker tillbaka på det ser det ut som en brandstation, men det är inte säkert. Iaf, skogen tog slut där och det bredde ut sig ett stort ökenfält, eller mer som Grand canyon, fast lite..plattare. De tog sina cyklar, vi sprang, jag minns inte om de var goda eller onda, och drömmen tog slut ungefär där, och när jag vaknade mådde jag jättedåligt.
Jag har också fragment från en del av drömmen när jag skulle låsa en dörr, som hade badrumsdörrlås, fast jag vet inte om det var en badrumsdörr. Jag vred och vred på det där låset, men varje gång jag provade dörren gick den att öppna, och jag fick panik, jag kunde inte stänga in mig, jag kunde inte få vara i fred.

Den här dagen har verkligen varit lång, och den började dåligt.
Jag ser tåget lämna perrongen innan jag nått fram.
Nej. Det är inte sant. Jag hade hunnit, om jag sprungit, men det gjorde jag inte, jag vet inte varför. Jag vet varför.
När jag suttit i kuren en kvart och väntat på nästa tåg kommer jag på att jag inte har biblioteksnyckeln med mig, vilket gör att jag reser mig och börjar gå hemåt, jag vet att jag inte kommer hinna tillbaka igen tills nästa tåg, men det känns mest bra, jag kan ju alltid ringa till Helen och säga att jag är sjuk. Men mamma ska precis skjutsa Emma till dagis, och sedan åka till stan, så hon kör mig ner till tågstationen, och jag hinner, och mp3:spelaren dog långt innan och jag är på dåligt humör och vill bara... det är exakt den där skol-känslan, den där känslan av att ha för mycket att göra, eller snarare att ha krav. Jag vet inte hur jag ska överleva den här verkligheten om jag inte ens kan sätta krav på mig själv utan att vilja bryta ihop. Jag träffar Tomas på tåget, han är på sämre humör än vad jag är och jag älskar honom för det, äntligen någon ärlig människa, varför är inte alla så? Vi går tysta upp till biblioteket, på Nynäshamnkiosken läser jag dagens löpsedlar och vill återigen bara... Varför kan de aldrig skriva om något man bryr sig om, och varför tänker alla så men fortfarande köper tidningarna?
Det jag hade glömt, på väg till praktiken, är att biblioteket inte har några som helst likheter med skolan. Förutom tidiga morgonar.
"Hej Tomas, är allt bra?"
"Nej. Tågen går inte, och jag fryser. Och jag är trött."
Det är sarkasmen. Inte i just den repliken, men i honom överhuvudtaget, som får mig att tycka bättre om honom än de andra, och det är sättet han står utanför och tittar på istället för att delta, men bara mentalt, sådär som jag alltid velat göra.
Jag får fria händer. Biblioteket har inte öppnat ännu och jag får fira händer och allting är tyst och stilla och jag älskar det. Jag städar upp i serie-hyllan, det är helt omöjligt att se att det någonsin funnits en ordning där. Jag sätter mig och läser lite Zits, det påminner mig om den gamla goda tiden uppe i Falun, eftersom Zits alltid publicerades i Falu kurriren.
Från tolv till tre står jag ute i disken, jag fick sköta utlånen och återlämningen helt själv, och jag måste säga att jag klarade det ganska bra, även om jag hänvisade till bibliotikarien nästan hela tiden, och dessutom fuckade upp med kassan och stal en enkrona ifrån gallrade-böcker-lådan. Tur att ingen såg mig.
Det jag måste träna på, det jag redan innan visste att jag måste träna på, är bemötandet av människorna. De flesta är trevliga, de flesta ler och säger tack, för det mesta kan jag också le och säga tack, men ibland glömmer jag bort det. Under Tomas' pass kom det in en läskig snubbe, som inte var hotande på något sätt, men som inte gick att kommunicera med, och som gastade och upprepade saker hela tiden, och jag hade aldrig klarat av det. Tomas är den enda på arbetsplatsen som skulle kunna klara av något sådant, och det gjorde han också, och kunde skratta åt det. Jag har så mycket att lära av människorna omkring mig.
Jag ska köpa böcker åt alla människor jag känner i julklapp. Jag har redan hittat en bok åt Emma, i Gamla stan, i Tintin-butiken, Anton är lugnt jobbigast att köpa åt, för han är så kräsen. Dessutom fyller han ju år fem dagar efter julafton, det är ganska dålig planering. Jag vill iaf att alla julklapparna ska vara genomtänkta, jag menar, anpassade, men så tänker man väl varje år kan jag tro. Jag får nästan ångest när Julia berättar om sina julklappsplaner, för att hon är så extremt kreativ och ska göra alla julklappar utom Mollys själv, och jag inte. Fast det kanske inte är det som spelar roll.
"Varför är origniell det folk vill vara helst?"
"Vill de?"

Julia: När han ritar upp solsystemet på tavlan känns det som om jag ska ramla ner.

Julia: Ditt rum är väldigt lite du, jag skulle aldrig gissa att det var du som bodde där, det är bara dina böcker man ser det på. Fast, tapeterna är ganska mycket du, man måste komma nära för att se att det står något.

<3

[Som garderobsdörren i Narnia ungefär.]

Jag skulle skriva ett långt inlägg nu, det har ju faktiskt hänt en del idag, men jag orkar inte, jag är hur trött som helst och imorgon ska jag tillbaka till arbetet. Så jag ska sova, och alla som vill kan titta in i min bilddagbok så länge, tills den utförliga rapporten kommer, och alla tankar som hör till.

Känslan på Edenborg:
En dag som utvecklas till en - - -
Julia-dag, när jag kan sätta ord på
allting, när allting får sin mening,
och jag vill leva för evigt.

Allting går i otakt nu för tiden, det bara är så, och förgäves att försöka göra något åt.

Nu för tiden har det blivit så att jag skriver för att jag inte har något bättre för mig.
Herregud, det är lördag och jag har ingenting bättre att göra än att sitta här. Jag kan iaf trösta mig med att jag har gjort någonting tidigare idag, och igår.
Igår såg jag, Julia och Anton på The Shining (Anton var måttligt imponerad, medan jag bara tycker att den blir bättre och bättre för varje gång jag ser den), och sedan såg jag på Life aquatic, men den är inte lika bra som The Royal Tenenbaums, och nu måste vi se Rushmore.
I förmiddags såg vi på Dunderklumpen, vi orkade väl inte mer, ingen av oss hade sovit särskilt bra, jag vaknade ett par gånger under natten, och på morgonen hade jag ont i nacken, vilket leder till huvudvärk, vilket leder till trötthet. Det är jobbigt att vara på det humöret när Anton är hungrig, eller Anton är trött, det är jobbigt att vara på det humöret när Julia är trött eller hungrig också, men inte likadant.
Vi slösade bort hela dagen, klar söndagskänsla över hela huset, men det var iaf skönt att Fiffi och Micke åkte med halv två-bussen, så att vi fick huset för oss själva. Eller det kanske var det som var problemet, jag vet inte.
Sedan fick Julia ett infall och vi förvandlades till Nynäshamnare efter några minuter framför spegeln, jag har aldrig varit sådan, som gjort sådana saker. Ett tag kanske jag önskade det, men det var i sådana fall i en desperat period av mitt liv. Med Julia är det annorlunda. Anton satt bara ute i köket och läste M3.
Den sista timmen spelade vi TP, och jag var nära att vinna, men det var bara för att vi spelade med barnfrågorna, och inte ens dem klarade vi.
Vi gjorde inte så mycket. Egentligen är väl det vad jag tycker om. Det är lite synd att de andra inte tänker likadant. Jag och Julia har iaf kommit på hur vi ska fira min födelsedag, men det tänker jag nog inte berätta, jag är lite rädd att försäga mig och förstöra hela grejen. Anton tyckte jag skulle bjuda in alla jag känner till en fest, och jag kände bara... nej tack. Nej, det är väl det sista jag vill, ungefär, jag hatar fester, och detta kan jag säga utan att ha varit på särskilt många, Anton hatar när jag gör så, Julia också, men jag känner mig själv så pass bra. Prinsesstårta blir det iaf, oavsett vad vi gör.
Det finns en dålig sak med höstvintern, och det är att det är för kallt för att sitta på taket till Antons hus på Odengatan, vilket är det ställe jag helst av allt skulle vilja tillbringa morgondagen. Ja, jag vet att jag, efter att jag kom ner därifrån förra gången, sa att jag inte skulle upp dit igen, men väl nere på marken har jag ändrat mig.
Jag lyssnar på The hjärta och smärta EP, och jag minns när jag köpte den, i Falun under en vistelse hos farmor, på order av Pim, jag minns det brevet, jag minns att jag satt i källaren och lyssnade på Nirvana på min bärbara CD-spelare.
Jag ska inte sitta här så länge till, men jag tvivlar på att jag orkar se någon film ikväll, nu när klockan är kvart över tio. Jag är så otroligt trött. Dessutom vill Andie och Lee inte träffa mig imorgon, så det blir väl en heldag med Julia, vi ska trakassera August, och om två veckor ska vi genomföra våran sedan länge planerade, mer lokala kupp. Skylten vet jag inte när vi ska ta oss tid att göra. Jullovet kanske, vi behöver tid på oss.

Ett kort inlägg innan Julia kommer.

Det har nog varit en av de bättre dagarna på arbetet, mest för att jag fick jobba självständigt, och för att jag fick sitta i disken, jag tycker om att sitta där, men inte med Anders för han blir så nervös. Jag har städat hela ungdom facklitteratur idag, det tog tre timmar, fast det var bara för att jag stasade på att inte göra det fort, jag hatar att stressa igenom saker, och dessutom hade jag inget annat för mig. Man hittar en massa konstiga böcker när man går igenom hylla för hylla så där, och så förbannar man alla människor som inte kan sätta tillbaka böckerna rätt, hädanefter ska jag alltid tänka på var jag ställer böckerna. Arbetsskador kommer fort.

Btw har Anders på biblioteket, han av de två männen där som har glasögon och ser ganska tråkig ut, gått på Hagaskolan i Borlänge, samtidigt som Johanna Nilsson, en av mina absoluta favoritförfattare, och det kan hända att pappa har gått på den skolan, jag ska ringa och fråga honom någon dag. Fast han är ju ändå mycket äldre än Johanna, och Anders också i sådana fall.

Jag fick en egen användare på Book IT idag, så nu känner jag mig lite stolt med egen nyckel och kod och tillgång till datorerna. Det känns lite som på Östasiatiska när jag och Sanna tog hissen ända upp till personlarummet, och inte behövde bry oss om skyltarna där det stod 'Endast personal'.
Men nu är det fredag och det känns hur skönt som helst. Nästa vecka kommer jag inte ha något schema att följa, men jag kan anta att uppgifterna blir ungefär de samma, jag bara önskar mig lite mer självständigt arbete. Innan dess ska jag ha filmkväll med Anton och Julia, Julia kommer om tio minuter, sedan fortsätter vi till Torö, och på söndag kanskekanske jag ska träffa Andie och Lee över en fika, det skulle vara rätt trevligt.
Nu måste jag gå och möta Julia.

Med tanke på att jag är väldigt uttråkad för tillfället kommer nog det här inlägget inte att bli så bra.
Tröttheten. Det är den som tär mig. Och huvudvärken. Alla problem som dyker upp fast att man inte borde ha några. Marcus tror att problemfria skapar sina egna problem. Han är väl inte ensam om att tro det.

Hela dagen igår, hela dagen idag, har jag gått omkring med en explosion inuti mig. Någonting som vill få mig att sätta mig ner och skriva, jag blir verkligen lätt inspirerad av andra, det gäller bara att hitta något som tilltalar, vilket jag har gjort. Jag blir alltid så omständig så fort jag läser Per Nilsson, det borde jag göra ofta, men det är inte honom jag tänker mest på nu.
Men jag kan inte skriva. Så fort jag kommer hem dör någonting, jag vet inte vad, jag vet inte varför, men det går inte. Kanske trivs jag inte riktigt här inne. Jag önskar att jag hade en bärbar dator. Det har jag inte. Jälva skit. Mina anteckningar på papper blir aldrig samlade, jag måste nog verkligen spara ihop till en dator, jag skulle kunna sitta på Odengatan att skriva, jag får alltid lust att skriva när jag är där, och nu har jag inte varit där på evigheter. Jag måste ringa Julia ikväll.
     "Jag har en önskan om att skapa
ett förhållande lika originellt som vackert,
att bygga upp en vänskap och låta dem
ransaka sig själva."
Det enda som går att lyssna på när jag känner mig så här är Boys will be boys, vilket är dumt, för jag vill verkligen inte lyssna på Panic at the disco, inte för mina principer om att inte lyssna på sådant som det är stor efterfrågan på, utan av andra anledningar, giltiga anledningar.
Det sitter en kyla i mig, och en trötthet som orsakar huvudvärk, och en vilja att...ge upp.
Jag lyssnade på Raymond och Maria idag för första gången på länge, och det enda jag vill poängtera är
Du tror väl aldrig att du tänkt nånting som inte alla tänkt
Du tror väl aldrig att du känt nånting som inte alla känt
Du tror väl aldrig att du vet nånting som inte alla vet
Du tror väl aldrig att du kan
Det är väl ungefär det jag alltid tyckt bäst om.
Imorgon är det fredag, då har jag varit på biblioteket en arbetsvecka, och redan nu känns det som om jag varit där hela livet, och det kan man väl tolka både negativt och positivt kan jag tro. Anders skickade hem mig nästan en timme för tidigt idag, för att han tro att han måste underhålla mig utan uppehåll i två och en halv timme, medan jag gärna sitter ute vid disken och ser mig omkring, jag älskar att svara på frågor, det påminner mig om tiden på Östasiatiska museet för tusen år sedan. Jag älskade att vara där av samma anledning  som jag trivs på biblioteket. Jag träffade Siw i bildarkivet idag, och hon skulle aldrig drömma om att flytta till Segersäng.
Svart. Känslan är svart idag, och jag blir rädd för vad som väntar. Musiken är svart, det är väl därför jag vill ha den. Någonting måste vara i färg. Jag måste hitta något i färg. Det går inte ens något bra på tv ikväll.

(Helgplaner! Imorgon blir det filmkväll med Julia och Anton. Skönt att komma ifrån när Johan och Daniel kommer. Jag har ingenting emot dem, jag har emot att det blir mycket folk i mitt hus.)

Jag tänker vara lite kommersiell. Det känns aldrig riktigt bra, men jag känner mig tvungen:

My friends from high school
Married their high school boyfriends
Moved into houses in the same ZIP codes
Where their parents live

But I, I could never follow
No I, I could never follow

I hit the highway in a pink RV with stars on the ceiling
Lived like a gypsy
Six strong hands on the steering wheel

Jag tar de listor jag kommer åt, jag har ett list-beroende, jag kan inte hjälpa det.

Namn: Josefine
Din ålder: 16, om mindre än tre veckor
Födelsedag: 27 november
Civilstatus: I wanna stay like this
Feelings right now: Counting crows-ångest
Bor: I friggebod
Syskon: Storebror, lillasyster
Hårfärg: Vill ha bort allt det svarta
Ögonfärg: grön
Skostorlek: 39
Längd: 170, senast
Läser: alldeles för lite för omständigheterna
Har du en bästa vän?: Kanske det
Har du en pojkvän/flickvän?: Den här frågan måste vara samma som civilstatus? Nej.
Var shoppar du helst? Jag shoppar inte.
Har du några tatueringar eller piercings? Nej.
Fav. Färg: det känns inte nödvändigt
Fav. Mat: tycker inte om mat
Fav. Ämne i skolan: går inte i skolan
Sport: på tv
Fras/mening/utryck: jag vet aldrig vad jag ska svara på den här frågan
Raggningsreplik: Har inte behov av några
Nakenbadat? nej
Varit kär? Beror på hur det definieras
Tar du droger? nej
Vad använder du för schampoo? Jag har andra saker att tänka på
Vad lyssnar du på just nu? Counting crows - Mrs. Potters lullaby
vill du gifta dig? Nej. nejnejnejnej
Hur många MSN-kontakter har du?
Pizza eller choklad? choklad
Guld eller Silver? : Jag fattar inte frågan. Silver.
Är du kär? Beror på hur det definieras
Hur tidigt går du upp? halv åtta
Vilka bryr du dig om? De som bryr sig om tillbaka
Vem/vilka tycker om dig mest? Herregud, inte vet jag
Vad har du på dig just nu? jeans och tröja. Kände mig svart idag.
Vad ska du göra ikväll? Ringa ett samtal, är viktigast just nu
Är du seriös? ja
Vilken tjej gillar du mest i din klass? Jag går inte i skolan. På praktiken: Helen
Vilken kille gillar du mest i din klass? Jag går inte i skolan. På praktiken: Tomas
Hur många bilar har du/din familj? två
Och frisyren, hur ser den ut? Så som Julia ville ha den
Är du allergisk mot nått? Jag vet inte
Vad gör du nästa år? Samma som det här året, antar jag
Är du uppväxt i stan eller på landet? i liten stad
Gillar du att laga mat? Jag hatar det.
Märkeskläder eller secondhand? Secondhand
Hur många par skor har du? tre
Vem är snällast just nu?
Vem är sötast just nu? Anton, kanske
Vem är bäst just nu? Bäst? Jag kommer alltid att hata det ordet.
Använder du hårspray? Inte till min korta frisyr.
Brukar du läsa horoskop? Nej. Eller, om jag hittar ett kanske, men jag tror det inte
Har du körkort? Nej
Äger du några converseskor? Ja.
Favoritdjur? Jag bryr mig inte om djur
Äter du frukost? På semestern
Bläck eller blyerts? Bläck
Vad har du för mobiloperatör? Comviq är det enda som funkar här
McDonald's eller burger king? Undrar om jag ska sluta äta kött?
Äger du ett busskort? Ja.
Dricker du blå, grön eller röd mjölk? Grön.
Vad såg du senast på tv? Kenny Starfighter, fast det var en film^^
Vad är det första du skulle göra ifall du vann en miljon? Jag vet inte
Hur svarar du i mobilen? Med namn
Vem ringde dig senast? Julia
Vad sa den du ringde? Det jag ville höra
Vad har du för klocka? Ingen
Senast köpta skiva? Counting crows Hard candy och Motion city soundtrack Commit this to memory
Senast spelade skiva? Commit this to memory eller Martha Wainwright
Är pandor söta?
Vad dansar du till? Du har aldrig sett mig dansa
Dansar du bra? Nej.
Vad är klockan nu? 19.01
Är du snäll? För snäll.
Politik? Ett ord och jag tror det
Göteborg är? Vad ska jag säga? Göteborg är pappa
Din nästa utlandsvistelse? Danmark antagligen
Är du snygg? Nej.
Om du va tvungen att avliva ett djur som endast va 1 månad gammal vilket djur skulle du avliva då? Vad är det här för fråga?
Dö lycklig och ung eller dö gammal och bitter? Gammal och bitter
Hur många bor i ditt hus? I friggeboden bor bara jag, i det andra huset är de fyra
Hur många timmar sover du per natt? Det spelar ingen roll, jag är alltid trött
Hur många gånger idag har du sagt jag älskar dig till någon? Ingen vad jag minns
Hur många gånger har du varit kär? Beror på hur det definieras
Hur många svärord per dag? Som om jag räknar
Hur många frukter äter du per dag? En ibland
Höger- eller vänsterhänt? Högerhänt
Humör just nu? Counting crows-ångest
Favoritgodis? Choklad.
Är det nåt du absolut inte äter? Ja.
Musik just nu? Counting crows.
Fisk eller badkruka? Badkruka. Om det inte är vågor
Favoritväder? Höstväder. Mörker och regn. Jag hatar solen.
Spelar du nåt instrument? Nej.
Morgon- eller nattmänniska? Kväll..?
Sparare eller slösare? Någonstans mitt emellan
De bästa du vet? Konstiga människor
Bästa film? The Royal Tenenbaums, American beauty etc.
Kommer ihåg din första kärlek? Ingenting att komma ihåg
Älskar du henne/honom fortfarande?
Har några homosexuella vänner? Kanske
Ser du på kärleken som ett misstag?
Bio eller promenad? Promenad
Är du åt höger eller vänster (politiskt sett)? Vänster
Är du kittlig? Ja. Jag hatar att bli kittlad.
Stjärntecken? Skytt.
Äckligaste insekten? Insekter är i regel äckliga
Det här är jag bra på? Skrift
Om du fick välja en superkraft, vad skulle du välja? Vad är det hon heter i X-men? Som kan bli vad som helst?
Chips, morötter eller godis? Jag mår illa av att tänka på det just nu
Skriver du dagbok? Nej. Eller ja. Eller jag vet inte.
Har du någon pojk/flickvän? Nej.
Gungar du på stolen? Nej.
Hur många kusiner har du? Fyra.
Bästa årstiden? Höst.
I julklapp önskar jag mig? Jag vet inte.
Anser du att man får skylla sej själv om man slickar på en lyktstolpe mitt i vintern? Vem ska man annars skylla på? Lyktstolpen?
Vilken färg har du på tapeterna? Typ..vit-spräckliga...
Pasta, ris eller potatis? Pasta
Vilket är bäst? - Julafton eller din födelsedag? Jul.
Ljust eller mörkt bröd till frukost? Russinbullar
Vad gör du helst? - Spelar dator eller ser på tv? Inget dera
Bor du själv eller tillsammans med någon? Både och
Är du mörkrädd? Nej. Oftast inte
Släpar du fötterna efter dig? Nej
Är du rädd för blod? Nej
Första begravning: Ingen begravning
Första stora resa: Grönland
Första konsert: Minns inte. Bo Kaspers orkester kanske?
Senaste djur: Senaste djur? Jag fattar inte^^
Senaste stora bilresa: Ingen bilresa. Eller Köpenhamn kanske
Senaste stora bussresa: Ingen bussresa
Senaste dryck: Coca-cola
Senaste dusch: I morse
Senaste skjortan du haft på dig: Min enda skjorta
När hade du senast ont i magen? Jag vet inte
Vilka pratar du med på msn? Ingen just nu
Vad har du för färger på naglarna? Vanlig
Vad har du för byxor på dig just nu? Svarta jeans
Har du hål i någon tand? Kanske.
Kan du vika din tunga 3 gånger? Nej
Vad använder du för skor? Ett av de tre par jag har 

Jag och listan kan äntligen samarbeta.

" 
   "Varför har det funnits en tid innan vi träffades? För
mig känns det inte så."
    "För mig finns det en tid innan. Det är som en gräns,
allt bra på ena sidan och allt dåligt på den andra"
"
"
"Innan jag träffade dig kunde jag stå och prova ett par jeans
och tänka: Vad spelar det för roll om de passar pefekt. Det
roligaste som kommer att hända idag kommer ändå att vara
när jag får kolla på reprisen av Beverly Hills. Jag kan lika
gärna köpa en svart plastsäck, det blir billigare."
"Jag antar att du aldrig gick runt i en plastsäck"
 "Nej, jag köpte oftast tråkiga kläder som skulle matcha
mitt tråkiga liv. Eller så köpte jag roliga kläder och hoppa-
des att de skulle förändra min personlighet. Det fulaste jag
köpt var en självlysande rosa väst. Jag fick för mig i prov-
rummet att den var fin. Sen hade jag ångest varje gång jag
öppnade garderobsdörren i över ett år tills jag gav bort den
till en klädinsamling."
"
Gunnar Ardelius

Jag antar att det är så här ångest gestaltas på det allra vackraste sätt.
Det enda jag vill göra är att ringa ett samtal, jag läser siffrorna högt för mig själv.
I telefonboken tillhör siffrorna Mannie, men det är inte sant.
Om en och en halv timme ska jag ringa dit och säga allting som jag inte kan säga.

Jag stjäl orden ur munnen på dem omkring mig. Jag stjäl allt det Tomas säger, jag gör det till mitt, det är inte svårt, det är enkelt.

Jag satt i personalrummet tillsammans med Anders, Johanna och Tomas på eftermiddagen och fick ett helt nytt perspektiv att ta till mig. Tomas kastade åt mig en mandarin och jag kunde inte göra annat än lyssna.

Jag skrev ner lite hur jag kände, sedan när de andra gått:
Alla frågar samma frågor,
alla skänker samma blickar,
jag tänker samma tankar
som alltid,
som har fastnat.
Någonstans i mitten är jag tom
som sovrumsgolvet
som duntäcket
som skriket som ger upp och tonar ut.

Det kändes passande, eftersom de höll på med att utse vinnare i dikttävlingen. Jag läste Christians bidrag, tyckte om det, läste det igen, hatade det, smugglade med en kopia, tänkte på Julia, träffade Julia, lät henne läsa, hade fel om vad hon tyckte.

Fängsla tankarna nu.
Och ge mig utrymme.

"
- Titta här! ropade Pantagruel. Här är några som ännu inte har smultit.
    Och han slängde på däcket en handull dragéliknande, frusna ord, som skimrade i olika färger. Där fanns röda, gröna, himmelsblå och guldgula ord. De värmdes upp i våra händer och smalt som snö. Då kunde vi faktiskt höra dem, men vi förstod dem inte för det var ett barbarspråk...
    ...Jag fick lust att bevara några oanständiga ord i olja eller packa ner dem i halm som man gör med snö och is.
"
Francios Rabelais

Vladimir Sorokin citerar detta i sin bok Blått fett, och jag blev tvungen att även jag i min tur citera.

Jag sitter här och slösar på Maggies hemgjorda lypsyl och funderar på dagen som varit.
Idag är det exakt tre veckor kvar till min födelsedag.
Jag lyssnar på Blink 182-skivan. Det var länge sedan.

Visst, första dagen på praktiken, men jag har ingenting att säga. Det var inte roligt, det var inte tråkigt. Det hände ingenting speciellt, jag fick vara med Johanna hela dagen, henne tycker jag om, men jag skulle tro att jag tycker bättre om Tomas, men jag missade mitt pass med honom på grund av min läkartid i förmiddags, det var synd, jag ska inte träffa honom mer den här veckan, men han verkar helcool. En sådan där person man inte förvänta sig hitta på ett bibliotek.
Julia kom inte förbi, jag visste nästan att hon inte skulle göra det, efter samtalet jag hade med henne igår kväll. Det gör ingenting, det betyder att hon hade bättre saker för sig, och det är bra.
I helgen vill jag vara med henne i stan och fortsätta på våran feministräd.
[Asthenia, och alla känslorna kommer tillbaka.]
Jag har hittat skivan som jag fick av Jennie, med alla bilderna från Volleybollturneringen i åttan, och alla bilderna från besöket på Erikdalsbadet. Jag deltog inte i något av det, jag satt på sidan, jag sitter alltid på sidan, jag är sådan, jag kan inte hjälpa det.
Men det är roligt att kolla igenom iaf, inte nödvändigtvis för att Amanda för en rolig min, eller för den som höll i kameran verkligen fångar knäppa situationer, det är inte därför, jag struntar i Amanda, och de flesta andra som gestaltas på bilderna, men man minns så mycket när man tittar på dem. Jag själv var med på en bild (egentligen tre, men jag skar bort mig själv från de andra två), och jag har ändrat mig. Julia är med på en del bilder, och hon har ändrat sig. Carro är med på en bild, och hon har klippt av sig håret. De andra kommer aldrig ändra sig.
Dessutom är det ganska roligt att minnas att alla tjejerna i klassen tyckte simhoppstränaren var så snygg (jag vill komma ihåg hans namn), och sedan gick det något program på femman om homosexuella någonting (det måste väl varit något speciellt med dem, men jag minns inte) och då var han med och Amanda var helt knäckt. Men hon repade sig säkert.
Jag såg några Gröndalselever på biblioteket idag, Rickard Minell och Julia i åttan (som blivit nia nu), och det känns så konstigt. Det är samma pendelsträcka som i åttan och nian, det är samma stad, samma bibliotek jag spenderat så mycket tid på när jag väntade på pendeltågen, det är samma människor, och det är inte ett dugg tryggt, det är jobbigt. Jag vänjer mig säkert.

Jag har gått den lätta vägen.
Visserligen fanns det bara två alternativ, det finns alltid bara två alternativ: berätta sanningen, eller berätta lögner. Jag valde sanningen.
Jag har berättat för min faster att jag har hoppat av skolan, och hon tog det exakt som jag trodde att hon skulle ta det: panikblandad misstänksamhet. Nu kommer det inte ta lång tid innan hela pappas familj vet om det, och jag har bara behövt skriva det på msn, det är ganska lindrigt. Kanske måste jag ändå skriva ett mail till pappa, vi får se. Han kommer tycka att det är en dålig idé.

Jag har inte gjort någonting idag, och jag menar det. Det är söndag, jag hatar söndagar. Jag hade kunnat ringt till Julia och Anton, spenderat tiden i Stockholm tillsammans med dem, men det gjorde jag inte, jag vet inte varför. Anton ringde till mig istället, han trodde att jag var hos pappa. De satt på Edenborg. Jag kände mig långt borta. Julia ringer mig ikväll, Julia kanske tittar förbi på min praktik imorgon, lånar en bok eller så. Anton kanske kommer förbi här hemma och hämtar boken han glömde på tisdag.
Jag vet exakt varför Anton-känslan minskat så här drastiskt, och det känns bra. Äntligen har jag tillåtit mig själv att bli en del av det istället för att ställa mig utanför, som jag är van att göra i rädsla för allting som kan hända [...med ögon som är rädda, för allting som kan hända, fast det redan hänt]

Joakim kom hem idag, utan att jag utnyttjat hans frånvaro till att sitta vid hans dator och titta på Snakes on a plane eller ens American dreamz. Istället satt jag i soffan med mamma och Emma, som varit på dåligt humör hela dagen, och tittade på värdelösa tv-program och löst sudoku.

För att känna att jag fått ut något av dagen bestämde jag mig för att läsa ut lite böcker, men jag har ingen diciplin, jag hittar alltid andra saker att göra, saker som man inte behöver koncentrera sig på, jag vet inte varför jag blivit så bekväm på senare tid. Fast det kanske inte har med det att göra. Jag har iaf nästan kommit igenom hela About a boy.. Jag har Karlavagnen-känsla i hela mig, det är väl något med den och höst-vintern, kan jag tro. Jag ska väl läsa den snart igen.

Mitt rum ser hemskt ut, jag måste städa, men jag orkar inte, för det känns som om det ändå aldrig blir bättre. Egentligen borde jag bara förlora mig i någon bra film, typ Livet är underbart [det sägs att den ska vara bra], eller någon Roman Polanski-film. Jag och Julia [och Anton^^] borde verkligen ha Roman-kväll någon helg. Och jag och Anton måste titta på Life aquatic. Jag älskar den filmen (läste jag i mina anteckningar från i våras, minns den knappt, men älskar Wes Anderson's humor).
Kanske jag tvingar Joakim att se ngn film med mig ikväll, eller så sitter jag isolerad i min friggebod och tittar på Kenny Starfighter tills jag har lärt mig alla replikerna. Det verkar luta åt det senare.

Jag läste några bloggar och fick sådan lust att skriva. Jag älskar när jag får det.
Lyssnar på Badly drawn boy, jag skulle vilja ha ett par till skivor med honom, kanske får jag dra med mig Anton till den skivbutik han får medlemsrabatt i, annars är skivor så dyra. One plus one is one och Born in the UK. Just nu är jag kär i en låt från One plus one is one som heter Four leaf clover.

Nicke är här. Det är väl trevligt iofs, men de pratar om så meningslösa saker, Micke och han. När mamma får ta över samtalet blir det mycket intressantare, och varje dag undrar jag varför hon har gift sig med någon som Micke, som är så torr och uttryckslös.
Jag började titta på Kenny Starfighter idag, men hann inte längre än till första scenen med Thomas Di Leva innan min kusin dök upp. Jag borde ringt Nicke igår och bett honom ta med sig mina dokument, men jag tror inte att han har kvar dem, det var i april han letade fram allt förlorat material från min kraschade hårddisk och lovade bränna dem och skicka dem till mig. Det enda jag egentligen saknar är hela Två veckor i april, och självklart skulle jag finna det roande att läsa igenom allt det där jag skrev för flera år sedan, i sexan, sjuan och åttan och se hur jag tänkte. Se om det skett någon förändring. Jag älskar att se förändringar hos mig själv, eftersom det betyder att jag inte behöver vara orolig över att fastna i ett visst stadium resten av livet. Det tar nog ytterligare något år innan det blir så.

[Lyssnar på Tough alliance och får Visby-känsla, förstås. Vårat rum hos Katolska kyrkan, femton stycken tända värmeljus runt om i rummet, Julias och Antons frånvaro, mina tankar, min penna mot papperet och känslan av dagen som varit kvar i kroppen, som de hårda vindar vi bestred vid strandkanten.
http://rebelrebel.bilddagboken.se Varför variera?]

Nicke ska fixa Joakims dator, och samtidigt försöker de lista ut om han har sysslat med något olagligt på senare tid. Jag kommer alltid ta Joakims parti. Jag vet inte varför, det känns bäst, deras verklighet mot våran verklighet.
Jag borde ringa Julia idag, men jag tror inte att hon är hemma, eller ens tillgänglig. Kanske tar hon igen sig efter veckan, kanske sitter hon och planerar sina julklappar, kanske borde jag också göra det. Hittade världens bästa julklapp till Joakim igår, men den kostade 120 spänn, så jag köpte den inte. Det skulle bara varit för att han tycker om Bull terriers lika mycket som jag gör.
Det är skräckfilmsnatt på Svt i natt, och det är synd att Joakim inte är hemma, han är den enda som duger som sällskap när man vill sitta och skratta åt kassa amerikanska försök att skrämmas från åttiotalet.

Jag tror att jag har bestämt mig för att inte berätta så mycket om Gotland.
Inte för att det nödvändigtvis måste hållas hemligt,
mer för att inte ta död på magin.
Ja, vi hade det bra.
Gick och la oss tidigt, gick upp tidigt, åt nyttigt, var ute i den friska luften mycket, när vi inte satt på café.
Vi stod ut med varandra fem dagar utan uppehåll. Det är ganska bra gjort, även om vi inte var överens exakt hela tiden gick det bättre än jag hade förväntat mig.. Jag lär fortfarande känna Anton, men Antonkänslan infann sig knappt alls, vilket känns bra, jag vill bli av med den för alltid.
Pappa lät väldigt skeptisk åt att de är vegetarianer, men jag har levt utan kött i fem dagar och jag lever fortfarande, Julia har säkert rätt i alla sina åsikter gällande det ämnet.
På Gotland var det bara väldigt väldigt hård vind och hagel, men när vi kom tillbaka låg det snö nästan överallt, och det var isande kallt, och det är det fortfarande, och vintern är här och det känns mest jobbigt. Fast när jag såg Döda poeters sällskap, och Motion city soundtrack's musikvideo till underbara You hold me down, längtade jag efter snön, fast efter riktig snö med julkänsla och som glittrar så där vackert genom belysta fönster, det här duger inte riktigt.
Jag kunde vara hos pappa nu, men jag valde bort det. Det känns rätt bra, trots att jag saknar honom, trots att jag vill vara där, orkar jag inte efter den här intensiva veckan, sätta mig på ett tåg i tre timmar för att stanna där en helg, det känns inte värt det, jag vill vara hemma nu. Jag får skriva ett mail till pappa om att jag har hoppat av skolan, det känns lättare, och jag vet ju att ju längre jag väntar, desto jobbigare blir det.
Praktiken börjar på måndag, fast mamma ska prata med Helen, för vi har egentligen en tid vi inte vill missa. Det gör mig ingenting att jag börjar på tisdag istället, annat än att jag kanske hamnar efter i schemat.
[Jag har förälskat mig i Julias skiva med Tough alliance, jag lyssnade mig sjuk på den under hemresan, när jag mådde illa så att jag inte kunde tänka, men personalen var glad över att det lugnat ner sig till kuling.]
Synd att Julia och Anton är bjudna på fest på lördag, annar hade jag nog ringt och bokat in en filmkväll, nu när vi faktiskt har köpt Life aquatic (älskingsfilm), fast Julia får inte vara med för hon har inte betalat^^
Jag vill titta på Kenny Starfighter och några av Joakims nya filmer, fast imorgon natt är det ju skräckfilmstema, det vill jag inte missa. Jag får sova länge imorgon så att jag orkar sitta uppe, iaf de första filmerna..
Jag har inte så mycket mer att berätta för tillfället, förutom att nu har nedräkningen till födelsedagen börjat, bara tjugofyra dagar kvar, och efter det kommer nedräkningen till julafton. Jag kan inte fatta att det snart är jul, men det känns rätt bra, förutom att jag alltid har en massa julklappspress. De enda jag vill köpa till är familjen (mamma, Emma, Joakim) och de vänner jag känner är värda det. Jag hatar julklappar egentligen.