That's what she wanted
Jag sitter här och slösar på Maggies hemgjorda lypsyl och funderar på dagen som varit.
Idag är det exakt tre veckor kvar till min födelsedag.
Jag lyssnar på Blink 182-skivan. Det var länge sedan.
Visst, första dagen på praktiken, men jag har ingenting att säga. Det var inte roligt, det var inte tråkigt. Det hände ingenting speciellt, jag fick vara med Johanna hela dagen, henne tycker jag om, men jag skulle tro att jag tycker bättre om Tomas, men jag missade mitt pass med honom på grund av min läkartid i förmiddags, det var synd, jag ska inte träffa honom mer den här veckan, men han verkar helcool. En sådan där person man inte förvänta sig hitta på ett bibliotek.
Julia kom inte förbi, jag visste nästan att hon inte skulle göra det, efter samtalet jag hade med henne igår kväll. Det gör ingenting, det betyder att hon hade bättre saker för sig, och det är bra.
I helgen vill jag vara med henne i stan och fortsätta på våran feministräd.
[Asthenia, och alla känslorna kommer tillbaka.]
Jag har hittat skivan som jag fick av Jennie, med alla bilderna från Volleybollturneringen i åttan, och alla bilderna från besöket på Erikdalsbadet. Jag deltog inte i något av det, jag satt på sidan, jag sitter alltid på sidan, jag är sådan, jag kan inte hjälpa det.
Men det är roligt att kolla igenom iaf, inte nödvändigtvis för att Amanda för en rolig min, eller för den som höll i kameran verkligen fångar knäppa situationer, det är inte därför, jag struntar i Amanda, och de flesta andra som gestaltas på bilderna, men man minns så mycket när man tittar på dem. Jag själv var med på en bild (egentligen tre, men jag skar bort mig själv från de andra två), och jag har ändrat mig. Julia är med på en del bilder, och hon har ändrat sig. Carro är med på en bild, och hon har klippt av sig håret. De andra kommer aldrig ändra sig.
Dessutom är det ganska roligt att minnas att alla tjejerna i klassen tyckte simhoppstränaren var så snygg (jag vill komma ihåg hans namn), och sedan gick det något program på femman om homosexuella någonting (det måste väl varit något speciellt med dem, men jag minns inte) och då var han med och Amanda var helt knäckt. Men hon repade sig säkert.
Jag såg några Gröndalselever på biblioteket idag, Rickard Minell och Julia i åttan (som blivit nia nu), och det känns så konstigt. Det är samma pendelsträcka som i åttan och nian, det är samma stad, samma bibliotek jag spenderat så mycket tid på när jag väntade på pendeltågen, det är samma människor, och det är inte ett dugg tryggt, det är jobbigt. Jag vänjer mig säkert.
Idag är det exakt tre veckor kvar till min födelsedag.
Jag lyssnar på Blink 182-skivan. Det var länge sedan.
Visst, första dagen på praktiken, men jag har ingenting att säga. Det var inte roligt, det var inte tråkigt. Det hände ingenting speciellt, jag fick vara med Johanna hela dagen, henne tycker jag om, men jag skulle tro att jag tycker bättre om Tomas, men jag missade mitt pass med honom på grund av min läkartid i förmiddags, det var synd, jag ska inte träffa honom mer den här veckan, men han verkar helcool. En sådan där person man inte förvänta sig hitta på ett bibliotek.
Julia kom inte förbi, jag visste nästan att hon inte skulle göra det, efter samtalet jag hade med henne igår kväll. Det gör ingenting, det betyder att hon hade bättre saker för sig, och det är bra.
I helgen vill jag vara med henne i stan och fortsätta på våran feministräd.
[Asthenia, och alla känslorna kommer tillbaka.]
Jag har hittat skivan som jag fick av Jennie, med alla bilderna från Volleybollturneringen i åttan, och alla bilderna från besöket på Erikdalsbadet. Jag deltog inte i något av det, jag satt på sidan, jag sitter alltid på sidan, jag är sådan, jag kan inte hjälpa det.
Men det är roligt att kolla igenom iaf, inte nödvändigtvis för att Amanda för en rolig min, eller för den som höll i kameran verkligen fångar knäppa situationer, det är inte därför, jag struntar i Amanda, och de flesta andra som gestaltas på bilderna, men man minns så mycket när man tittar på dem. Jag själv var med på en bild (egentligen tre, men jag skar bort mig själv från de andra två), och jag har ändrat mig. Julia är med på en del bilder, och hon har ändrat sig. Carro är med på en bild, och hon har klippt av sig håret. De andra kommer aldrig ändra sig.
Dessutom är det ganska roligt att minnas att alla tjejerna i klassen tyckte simhoppstränaren var så snygg (jag vill komma ihåg hans namn), och sedan gick det något program på femman om homosexuella någonting (det måste väl varit något speciellt med dem, men jag minns inte) och då var han med och Amanda var helt knäckt. Men hon repade sig säkert.
Jag såg några Gröndalselever på biblioteket idag, Rickard Minell och Julia i åttan (som blivit nia nu), och det känns så konstigt. Det är samma pendelsträcka som i åttan och nian, det är samma stad, samma bibliotek jag spenderat så mycket tid på när jag väntade på pendeltågen, det är samma människor, och det är inte ett dugg tryggt, det är jobbigt. Jag vänjer mig säkert.
Kommentarer
Postat av: Erica,
"...och sedan gick det något program på femman om homosexuella någonting (det måste väl varit något speciellt med dem, men jag minns inte) och då var han med och Amanda var helt knäckt. Men hon repade sig säkert..."
HAHA. Underbart.
Trackback