I'm talking to the ceiling

Det här är en dag som handlar om slut.
Jag läste just ut About a boy.
Att en bok tar slut är ingen big deal,
att About a boy tar slut är det.
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på det.
Att min vistelse på biblioteket tar slut för evigt idag är en större fråga,
jag vet inte vad jag ska känna,
eller ens vad det är jag känner.
Ungefär samma som förra gången jag slutade, kan jag tänka.
Irina gav mig sin Library lovers-pin,
jag älskar den och hon visste om det och därför fick jag den,
hon mindes att jag hade kommenterat den för flera månader sedan.
Jag plockade åt mig massor av böcker på Kulturrådsvagnen också,
böcker som är över och som personalen får gratis, och alla stackare jag känner kommer få gratisböcker i julklapp.
"Nu går jag och kommer inte tillbaka" deklarerade jag för Anders.
"Jag kommer att sakna dig här. Seriöst!" sa han.
Jag har lovat att höra av mig, men jag fick starka Peter-vibbar, det tog mig typ två år att höra av mig till Peter fast att jag visste att han antagligen väntade på att få höra något från mig.
Idag är en dag av glada överraskningar.
Jag har helt glömt bort att jag inte fått min lön av Indiska än.
Jag fick brev av dem idag.
Sedan räknade jag ihop vad jag ska få i matersättning av kommunen i januari. Det blir en hel del pengar. Jag tycker om att ha en hel del pengar. Så imorgon ska jag åka in till stan och köpa något till mamma och farmor och mig själv utan att ha ångest över hur mycket pengar som går åt, detta trots att jag köpte upp fem hundra spänn i förrgår. (En t-shirt med rymdhamstrar på till Emma och en väska till mig själv - äntligen en ny väska till mig själv! - som jag nästan börjat komma överens med.)
Bra. Livet känns bra. Och det behövdes bara pengar. Herregud. Livet är enklare än jag trodde.
Jag borde lyssna på Will lite oftare.
Life is simple, har han sagt till mig länge.

I could wait for you all my life

it would be no waste or sacrifice.

Nu har jag suttit i arton år och kollat efter Mp3-spelare,
men det finns ju inga.
Det är verkligen helt sant, det finns inte en enda som passar in på mina krav.
Fuck.
Så nu har jag slutat koncentrera mig på det och lyssnar på Laakso istället. De uppfyller alltid mina kriterier.
Ny vecka imorgon.
Sista veckan.
Någonsin.
Jobbig tanke ibland, skön tanke ibland.
Jag kommer lugnt sakna Anders, men annars kan jag det där med biblioteket nu. Det är bara det att, när något tar slut så måste något annat ta vid. Det skulle vara tryggt att stanna kvar på samma stället resten av livet. It ain't gonna be.
Jag är säker på att skolan kommer bli bra, so I'm told, och jag orkar inte tänka på det nu.
Jag kommer sakna gratis DVD-hyra, tystnad, inga krav, roliga människor, att vara den som vet bäst (jag vet absolut sämst av de som jobbar där, men jag är fortfarande den som dödliga måste fråga om hjälp, det känns bra), att veta vad jag gör, vilket jag oftast gör, men inte alls alltid, det kommer dock bli jobbigt att vara vilsen igen.
Jag minns när jag började i Gröndal, för att ta ett exempel, det lär väl ha varit tre år sedan, minst, och det tog mig länge innan jag fick klart för mig hur det egentligen låg till med planlösningen där. Skeppsholmen är inte så krånglig, och jag har ju varit där flera gånger, fått två rundvisningar, hur svårt kan det bli.
När jag började i Gröndal var jag ensam som ny, I wont be this time, men det lär inte hjälpa.
Och varje gång jag har bytt skola har jag tänkt att jag ska vara öppen och försöka visa upp mina bra sidor, och varje gångn har jag misslyckats, för jag är ju inte så. Jag är inte öppen.
Jag är stängd.
Det har aldrig stört mig, det har bara alltid stört alla andra.
Å andra sidan har mitt mål aldrig vara att träffa nya människor, jag har aldrig gått in för att få nya vänner, inte ens när jag flyttade ner hit och inte kände någon. Målet har inte heller att hålla mig undan, jag vet inte om det ens fanns ett mål, men jag har ju bevisligen i alla fall lärt känna människor, och hur det gick till är helt oförståeligt, men det är antagligen människor som kan tycka att det är helt okej att man inte är så extremt..öppen.

Jag minns aldrig hur jag börjar prata med folk.

Det kommer nog naturligt när man väl hittar någon som är värd att prata med. Det kommer inte att bli mitt största problem när jag börjar skolan.
På tisdag ska jag träffa Ola och få reda på om någon ens vill betala för min skolgång.

♣  Hur många nycklar finns det på din nyckelknippa?
Tre, varav jag använder en.
♣  Vilken svordom använder du mest?
Jag vet inte, jag svär nog ganska mycket
♣  Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden?
Ja, jag gillar inte att vara med på kort särskilt mycket
♣  Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa?
Jag vet inte, jag skulle väl antagligen tänka efter lite, och sedan skulle jag och Julia dra till Amsterdam
♣  Har någon någonsin kallat dig lat?
Det skulle vara mamma i sådana fall
♣  Äger du en bandtröja?
Ja
♣  Vilken är din favoritåkattraktion på ett nöjesfält?
Hangover, men den är ju såld till typ Bogotà, så jag vet inte
♣  Tittade du på tecknat när du var liten?
Självklart.
♣  Hur många syskon har du?
Två
♣ Hur många par skor och väskor har du?
Får ihop till typ sex par skor, men jag har bara en väska, för det finns inga fina väskor 
♣ Vilka är dina största svagheter?
Tja, vad ska jag säga. Jag är svag på de flesta punkter. 
♣ Finns det något med dig själv som du tycker om extra mycket? 
Jag tycker om det mesta med mig, ingenting speciellt. Så; nej.  
♣  Vill du just nu ha några tatueringar eller piercingar?
Jag leker med tanken på en tatuering, men jag tror inte att jag skulle gå längre än så. Ingen piercing, det är snyggt, men andra får stå för det. .
♣  Vad har du för väder just nu?
Det ser grått ut genom fönstret, och det är säkert kallt.
♣  Vilken är din favoritfrukt?
Jag vet inte. Ibland kan jag döda för en apelsin, men det är sällan. Jag äter mest äpplen. 
♣  Hur valde dina föräldrar ditt namn?
Jag vet inte hur, men det finns ingen speciell story, de gillade det bara. Josefine alltså, Savannah heter jag efter någon karaktär i boken Tidvattnets furste.
♣ Har du någon dröm som du vet att du kommer uppfylla?
Ja.
♣  Vilken karaktär från en film påminner mest om dig själv?
Svår fråga. 
♣  Tycker du om att krama folk?
Det behövs ibland, men inte överdrivet mycket. 

♣ Vad vill du göra i framtiden?
Jag vill bo avsides och skriva böcker hela dagarna och ha tusen katter och inte bry mig om något annat än mig själv..
♣ Vart spenderar du hellst dina semestrar/lov?
Lugna ställen där man kan känna sig hemma. Storstäder. Var som helst utom på stränder. 
♣ Vem är din idol?
Lukas Moodysson. Och Valerie. Och David Bowie. I wannabe like that. Snygg och smart och unik och modig.
♣ Blir du avundsjuk och isåfall när?
Ja, det blir jag alltid. Jag hatar det, men jag kan inte riktigt låta bli.
♣ Vad ser du helst på tv?
House och Filip&Fredrik och Scrubs och Bingolotto, sen räcker det.   
♣ Favorit film?
Jag har många, men jag brukar ranka The Royal Tenenbaums på första plats.
♣ Är du kär just nu?
Ja, i Fredrik och Valerie. Och lite grann i Regina Spektor.
♣ Och sist vad har du gjort och vad ska du göra idag?
Idag har jag inte gjort någonting, men jag ska ta tåget nu och åka in för att träffa Julia i stan, det blir bra.

Jag tänkte,
att om brorsan inte var hemma,
så skulle jag kunna sno något ur hans garderob.
Han var hemma,
men efter lite om och men så lyckades jag få med mig hans skjorta.
Det känns bra att se lite desperat rolig ut ibland,
det är precis så jag ser ut idag, och jag tycker om det.
Jag ska åka in till stan och träffa Julia,
det ingick inte i planerna som jag gjorde innan helgen,
att träffa Anton ingick inte heller i de planerna,
jag har ju alltid vetat att planer är omöjliga att följa
när det har att göra med Julia och Anton,
ändå kan jag fortfarande bli förvånad.
Idag har jag kunnat lyssna på Laakso utan att må illa,
det gick fortare än det gjord med The tought alliance,
som jag lyssnade på hela vägen hem med Gotlandsfärjan för ett år sedan,
när jag blev riktigt sjösjuk,
och ett bra tag efter det, upplevde jag sjösjukan varje gång jag lyssnade på The new school.
Laakso lyssnade jag på för några veckor sedan när jag var sjuk och trodde att jag skulle dö,
den känslan kommer inte längre tillbaka när jag lyssnar på Mother am I good looking, däremot
kan jag inte vara inne på Record hunter någon längre tid.
Jag trodde inte att jag skulle iväg idag, så jag har inte laddat mp3:n, som förresten inte funkar även om man laddar den, så jag får väl ta med mig Will igen, för jag orkar inte lyssna på en massa jobbiga tanter och gubbar, som på tåget igår, när jag och Anton fick fly fältet, vilket var ganska bra egentligen, för vi träffade Birgitta, och även om jag inte ursäktade mig inför henne, som jag borde ha gjort, så kändes det bra att...jag vet inte, få slut på känslan av att jag undviker henne, för det gör jag inte.

Min mobil har lagt ner för tillfället,
Julia föreslog att det kunde vara Comviq's fel, jag kör på det spåret.
Jag hatar att vara utan mobil, det har helt klart blivit ett beroende,
men det är väl inte själva mobilen egentligen, som är beroendet, utan mer människorna som man hör av sig till via den. Den känns skönt att nästan alla som man känner får plats i min jeansficka. Tryggt.
Så, tryggheten är rämnad (=sprucken på ett dramatiskt sätt), och jag får klara mig på egen hand. Vi får se hur det går.
Jag hatar att jag inte har tagit mig tid att måla naglarna...

Om jag mår så här imorgon kommer jag inte orka att åka in till biblioteket.
Jag hatar när jag mår så här,
jag tror att min bröstkrog ska gå i delar och att alla organen ska falla ur. Hur blev det så här?
Jag lyssnar på Counting crows' Sullivan street, jag förstår inte hur den som är så enkel kan få mig att känna mig så här. Jag fryser och borde bara sova, men jag behöver prata med någon, men det finns ingen som vill prata med mig, förutom Adam Duritz.
Jag tittade på En spricka i kristallen och ville bara gråta, hade jag varit ensam hade jag garanterat gjort det, jag gör det ofta nuförtiden, jag vet inte riktigt varför. Det är väl när orosklumpen i bröstet blir för stor.
Jag kanske har cancer, det kanske växer tumörer inuti mig. Egentligen så vill jag bara att det ska vara ett konkret problem, så det skulle duga bra.
Jag vill skära ut alla organ som jag inte använder, vill bara ha de livsnödvändiga kvar. Blindtarm och livmoder och annat sådant där äckligt kan bara försvinna från mig, jag vill bli lättare, röra mig fortare.
Jag vågar inte ta medicinen, jag är rädd att jag ska ta för mycket, jag skulle hata mig själv om jag gjorde det, jag orkar inte med mig själv, jag har ingen kontroll och jag vet inte var jag ska ta vägen och i stereon spelas Round here och jag orkar inte ens lyssna, jag hör den i bakgrunden av mina egna tankar, som jag inte heller orkar lyssna på, men som jag tvingar mig själv att ta till mig. Fan jag hatar den här dagen.