It's never gonna end.
Nu har jag suttit i arton år och kollat efter Mp3-spelare,
men det finns ju inga.
Det är verkligen helt sant, det finns inte en enda som passar in på mina krav.
Fuck.
Så nu har jag slutat koncentrera mig på det och lyssnar på Laakso istället. De uppfyller alltid mina kriterier.
Ny vecka imorgon.
Sista veckan.
Någonsin.
Jobbig tanke ibland, skön tanke ibland.
Jag kommer lugnt sakna Anders, men annars kan jag det där med biblioteket nu. Det är bara det att, när något tar slut så måste något annat ta vid. Det skulle vara tryggt att stanna kvar på samma stället resten av livet. It ain't gonna be.
Jag är säker på att skolan kommer bli bra, so I'm told, och jag orkar inte tänka på det nu.
Jag kommer sakna gratis DVD-hyra, tystnad, inga krav, roliga människor, att vara den som vet bäst (jag vet absolut sämst av de som jobbar där, men jag är fortfarande den som dödliga måste fråga om hjälp, det känns bra), att veta vad jag gör, vilket jag oftast gör, men inte alls alltid, det kommer dock bli jobbigt att vara vilsen igen.
Jag minns när jag började i Gröndal, för att ta ett exempel, det lär väl ha varit tre år sedan, minst, och det tog mig länge innan jag fick klart för mig hur det egentligen låg till med planlösningen där. Skeppsholmen är inte så krånglig, och jag har ju varit där flera gånger, fått två rundvisningar, hur svårt kan det bli.
När jag började i Gröndal var jag ensam som ny, I wont be this time, men det lär inte hjälpa.
Och varje gång jag har bytt skola har jag tänkt att jag ska vara öppen och försöka visa upp mina bra sidor, och varje gångn har jag misslyckats, för jag är ju inte så. Jag är inte öppen.
Jag är stängd.
Det har aldrig stört mig, det har bara alltid stört alla andra.
Å andra sidan har mitt mål aldrig vara att träffa nya människor, jag har aldrig gått in för att få nya vänner, inte ens när jag flyttade ner hit och inte kände någon. Målet har inte heller att hålla mig undan, jag vet inte om det ens fanns ett mål, men jag har ju bevisligen i alla fall lärt känna människor, och hur det gick till är helt oförståeligt, men det är antagligen människor som kan tycka att det är helt okej att man inte är så extremt..öppen.
Jag minns aldrig hur jag börjar prata med folk.
Det kommer nog naturligt när man väl hittar någon som är värd att prata med. Det kommer inte att bli mitt största problem när jag börjar skolan.
På tisdag ska jag träffa Ola och få reda på om någon ens vill betala för min skolgång.