I'm talking to the ceiling

Det är lätt att tro att man ska bryta ihop när tiden går långsamt och man lider brist av det mesta och den enda polack som kommer förbi inte frågar om jag vill gifta mig med honom.

Det är inte sant. Livet kommer inte att ta slut idag. Inte på grund av att jag är trött och hungrig och uttråkad. Det blir visserligen inte lättare för att man blir utskälld av två tanter, men det väger också lätt i det stora hela. Hur jobbigt det än känns kommer jobbdagen att vara slut om tre timmar, jag kommer att släcka, låsa och åka hem. Allt det som känns oöverkomligt nu kommer ha nått sitt slut. Jag kommer slå upp ett glas mjölk och sjunka ner i soffan med resten av familjen och glömma allting som har hänt tidigare under dagen, åtminstone för tillfället, åtminstone tills jag själv vill komma ihåg det igen.

Jag kan tänka positivt. Jag tycker inte om att göra det, men jag kan. Ibland är jag till och med så illa tvungen. Som idag. Den här dagen är olidlig. Det har många orsaker, men eftersom jag känner mig så extremt Markus Krunegård idag ser jag förbi det och tänker istället Inte nu kanske sen kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nåt gott i ren pop-anda.

Alltså, jag fokuserar på de bra sakerna. Jag fokuserar på att jag har ett skriva-lapp-yrke. Det är underbart. Man skriver lappar till sig själv och till kollegorna och till besökarna. Man tejpar upp dem på hyllan och lämnar små meddelanden på skrivbordet. Anslagstavlan är redan full. Att skriva kom-ihåg-noteringar känns så himla fint, som något man har bevarat, som jag inte använder mobilen eller facebook till utan som bara fått vara. Jag kanske låter gammal. Men så har jag ju ett tant-yrke också.

Jag koncentrerar mig på de gånger där jag vet bäst. Jag älskar att veta bäst. I serviceyrken gör man det ofta, men inte alltid. Det finns gånger då besökarna får tala om för mig hur saker ska vara. Det är nesligt. Det finns gånger de tror att de måste tala om för mig hur allt ska vara utan att det stämmer, det kan vara otroligt enerverande. Fast värst är ner de säger saker som är helt uppenbara, som i förrgår till exempel när jag försov mig och öppnade för sent och en kvinna var tvungen att tala om det för mig. Som om jag inte var mycket medveten om det, som om jag inte redan våndades. Kanske väntade hon sig någon slags förklaring. Det är alltså saker jag inte tänker på. Jag tänker inte heller på att jag ska tillbaka hit imorgon.

Det är absolut inte så att jag inte trivs. Även om jag inte är säker på att jag trivs heller. Det här är verkligen ingenting jag skulle kunna tänka mig att göra resten av livet. Fast det är det nog ingen som begär heller.

Jag hatar att längta. Det är inte bara en otroligt krävande känsla, eller sinnestillstånd om man så vill, det är också ett säkert tecken på svaghet. Jag kan inte förlika mig med att jag behöver något annat än det jag själv kan åstadkomma för att må bra. Någon annan.
Samtidigt är det helt omöjligt att låta bli.
När Anton ringer och säger att han ska spela gitarr för mig på kyrkogården medan vi äter pannkakor, då kan jag inte låta bli att längta efter att få vara där, med honom.
Det är därför jag åker till Kalmar imorgon fast jag inte alls har råd.
För att jag längtar bort, och längtar till.
För att det är så lätt att romantisera och tro att allt kommer vara bättre bara man är någon annanstans än just här.

Just nu läser jag Elvis och jag, Priscilla Presleys biografi. Den är rent utsagt dålig, litterärt sätt helt hopplös, och översättningen en katastrof.
Men det är ju inte därför man läser den, och jag måste erkänna att den är ganska intressant.
Jag har inte mycket till övers för Elvis Presley, och mina argument blir starkare för varje sida jag läser av boken. Han var en helt fruktansvärd man. Kanske inte med de intentionerna, men det blev ändå resultatet.
Samtidigt vet jag att jag hade blivit precis likadan. Om jag hade varit omåttligt berömd och haft några miljoner dollar på banken skulle jag bete mig på exakt samma sätt som Elvis, enligt Priscilla, gjorde.
Jag ser det inte ens som ett nödvändigt ont, att det är så man blir av pengar och kändisskap, jag skulle till och med kunna välja att bli sådan.
För innerst inne vill man vara ett svin. Man vill kunna ta utan att behöva ge tillbaka. Man vill bli kvitt sitt samvete och kunna strunta i människorna omkring en. De kommer tycka om mig ändå. Jag är ju Elvis!
Jag önskar att jag var Elvis. Jag skulle bara vara aningen smartare. Ha lite bättre smak. Annars skulle jag göra om alla hans misstag.

För ungefär en vecka sedan köpte jag en film på VHS för tio spänn, och såg den sedan samma kväll.
En medelmåttig film, fram till de sista tjugo minuterna, som var underbara (resten av filmen skulle lugnt ha kunnat vara lika bra om de bara hade velat).
Den heter On the edge (John Carney, 2001)

Det kändes som det som man hade lagt ner mest tid med i filmen var att välja ut ett soundtrack. Filmen är utpräglat irländsk, varför det inte känns främmande att använda mindre kommersiell irländsk musik, som ett av banden som medverkar; The Frames, ett band som bildades i Dublin 1990.
Deras låt Seven day mile spelades i filmen men jag har ingen aning om i vilken scen eller i vilket sammanhang, jag var alldeles för koncentrerad på låten för att hänga med i filmen.
Det är en fantastisk låt, den gets me everytime och är min nya besatthet.
Resten av skivan Dance the devil är tyvärr inte lika bra, men vid närmare eftertanke spelar det ingen som helst roll när den innehåller den bästa låten just nu (just nu för mig, skivan gavs dock ut 1999)



The Frames

I need that Cadillac
I need that Cadillac

And when I've got
my hands on the Cadillac
I'm gonna get all my
friends together
and we're gonna go go go
and we're gonna go go go
go go go
go go go

Det verkar som att jag är den enda i hela landet som inte längtar efter varmare årstider. Jag hör hur det klagas och klagas över vintern, över snön, över kylan.
Jag skulle gärna ha stannat i februari, om inte för alltid så åtminstone ett längre tag. Den annalkande värmen ger mig panik. Å andra sidan vet jag mycket väl att det krävs en sommar för att det sedan ska bli höst och jag längtar så intensivt till oktober och november att jag med glädje kommer genomlida sommarmånaderna för att nå hösten. Men om jag fick välja! Bestämma helt själv, då skulle det inte bli sommar i år.
Jag får inte bestämma helt själv, så det gäller bara att göra det bästa av situationen. Jag har en mycket klar bild av hur jag ska hantera våren. Den innefattar en annorak och en rakapparat. Ett jobb och något att se fram emot. Det kan bli bra. Min plan för sommaren är inte lika tydlig, jag hoppas bara på att få ett jobb som jag kan gräva ner mig i. Sitta inomhus med en fläkt. Annars står jag inte ut med solen och värmen. Jag hatar förvisso inte allting med sommaren, men jag vet att det inte tjänar något till att fokusera på det positiva, dels för att jag trivs så bra med att vara negativ och dels för att det ändå aldrig blir som man tänkt sig.
Det enda jag minns att jag gjorde förra sommaren var att längta bort.
En av mina största förmågor är att gå saker i förväg. Än så länge är det bara mars.
Än så länge ligger snön halvmeterdjup.

Min handläggare på arbetsförmedlingen ringde när jag brunchade med mig själv vid köksbordet.
Han sa att han ville veta hur jag tänker.
Efter att han presenterat sig själv var det det första han sa och jag läste genast in en negativ underton. Hur fan tänker du egentligen?
Jag bad honom precisera. Hur skulle jag kunna veta vad han menade. Han refererade till det mail jag skickat till honom för någon dag sedan, där jag förklarat hur det går i mitt jobbsökande. Det var ett mycket sparsamt mail och jag var medveten om det för jag vet ärligt talat inte hur mycket jag egentligen har att säga till min handläggare på arbetsförmedlingen.
Det som oroade honom mest var att jag tackat nej till en jobbcoach. Jag hade lovat tänka på det, när jag och min handläggare träffades, kanske i januari, lät han mig inte säga nej men han lät mig tänka på det. I mitt mail skrev jag uttryckligen att jag inte tänker ta hjälp av en jobbcoach. Detta kan min handläggare på arbetsförmedlingen inte tolerera.
Så han ringer upp. Hur fan tänker du egentligen?
Jag har i mitt naiva stilla sinne trott att detta varit ett erbjudande. Vi erbjuder en jobbcoach har jag fått höra, men det har alltid menats något helt annat. Vi kräver att du tar hjälp av en jobbcoach. Min handläggare sa att han inte kan rekommendera mig till jobbgarantin för unga, det vill säga att man får ekonomiskt stöd som ung arbetslös, om jag inte gör allt som krävs för att få ett jobb. Det vill säga, tar hjälp av en jobbcoach.
Jag tillåter mig själv att stödja mig på mina fördomar. Min handläggare på arbetsförmedlingen har nämligen varit i flottan. Jag tänker att han nog är van vid att det bara finns en enda lösning på saker, att följa order, att han inte har lärt sig att vara flexibel och se till individen.
Sen ändrade han sig och sa att det fanns en annan lösning. Att jag hänger på arbetsförmedlingen en dag i veckan och aktivt söker jobb. Där han kan ha koll. På mig. Han uttalade det andra alternativet som om han deklarerade ett straff. Jag tänker att han nog inte är van vid att folk tackar nej till hans erbjudanden.
Han sa, angående ett mail jag skickat, en jobbansökan till ett företag, Har de fått mailet? Jag svarade att det är klart att de fått mailet, jag har ju skickat det och han sa Om jag har sagt någonting, betyder det att du har hört det?
Och jag är tillbaka i skolan. Jag är fjorton år och en hånleende manlig lärare tittar på mig, han är äldre och han försöker sätta dit mig, han säger något spydigt. Han är en man som är van vid att ha makt över andra människor, han var lärare redan på den tiden det var helt okej att slå till en elev och han kan inte hantera, på ett värdigt och mänskligt sätt, att tiderna förändrats, så han har gått över till metoder som inte syns och som inte går att bevisa. Min handläggare på arbetsförmedlingen är inte så gammal. Jag mår illa. Jag lägger på. Jag lägger inte på. Självklart lägger jag inte på. Han kramar mitt fjortnårshjärta i sin hand, han vet precis var han ska trampa, han vet precis vilket tonläge som funkar.
jag låter honom hållas, säger ingenting, vi kommer överrens, jag ska dit på torsdag. Självklart ska jag inte dit på torsdag, jag ska ringa i eftermiddag och skriva ut mig från arbetsförmedlingen.