I'm talking to the ceiling

Att sitta på café Fulkatten,
numer utan fula katter,
och äta en salami&brie-macka,
är terapi.
Terapi nog för mig idag.
Jag känner mig som Dudley,
men det är okej,
det är måndag.
Jag lider av smärta inuti mig,
men jag har inte lokaliserat den än.
Det finns saker som man vill göra och saker som man inte vill göra.
Jag vill inte stå här och frysa.
Jag vill ta mig i kragen
och tömma ut mitt innanmäte,
bli ett skal.
Jag känner någon som har undrat varför man måste ta med sig sin kropp var man än går.
Jag undrar också.