We only stay in orbit for a moment of time
Om jag mår så här imorgon kommer jag inte orka att åka in till biblioteket.
Jag hatar när jag mår så här,
jag tror att min bröstkrog ska gå i delar och att alla organen ska falla ur. Hur blev det så här?
Jag lyssnar på Counting crows' Sullivan street, jag förstår inte hur den som är så enkel kan få mig att känna mig så här. Jag fryser och borde bara sova, men jag behöver prata med någon, men det finns ingen som vill prata med mig, förutom Adam Duritz.
Jag tittade på En spricka i kristallen och ville bara gråta, hade jag varit ensam hade jag garanterat gjort det, jag gör det ofta nuförtiden, jag vet inte riktigt varför. Det är väl när orosklumpen i bröstet blir för stor.
Jag kanske har cancer, det kanske växer tumörer inuti mig. Egentligen så vill jag bara att det ska vara ett konkret problem, så det skulle duga bra.
Jag vill skära ut alla organ som jag inte använder, vill bara ha de livsnödvändiga kvar. Blindtarm och livmoder och annat sådant där äckligt kan bara försvinna från mig, jag vill bli lättare, röra mig fortare.
Jag vågar inte ta medicinen, jag är rädd att jag ska ta för mycket, jag skulle hata mig själv om jag gjorde det, jag orkar inte med mig själv, jag har ingen kontroll och jag vet inte var jag ska ta vägen och i stereon spelas Round here och jag orkar inte ens lyssna, jag hör den i bakgrunden av mina egna tankar, som jag inte heller orkar lyssna på, men som jag tvingar mig själv att ta till mig. Fan jag hatar den här dagen.
Det är ju det värsta med livet, när man är på toppen kan det bara gå utför. Fast är andra sidan är det tvärtom också, när man är på botten ...
Det enda jag känner att jag kan göra är att berätta att jag läser det du skriver - det är kanske att bry sig, även om jag inte känner dig egentligen. Jag gillar indie - fastän jag är 57 år! - och vill ge dig mina senaste favoriter Plain White T's om det kan vara till någon tröst när dina är slut ...
Jag tittade också på skiten igår
vill inte berätta för dig att det blev precis som med våra drömmar för ett tag sen, eller som poch cafe utklippet för ett ännu längre tag sen. det var bara tur att mamma och molly tittade med mig.
och jag behöver inte titta på nästa avsnitt, för jag vet redan hur det kommer sluta och jag vet redan om den förvirringen.