Tomas <3 alla på biblioteket
Jag kanske inte ska göra någonting åt det här som bor inuti mig och tydligen kallas för depression.
Adam Duritz har ångest, han är ofta dyster och tycker att allting känns omöjligt, och att alla förtjänar bättre än honom, och han kan inte sova, han sover nästan aldrig. Han skriver underbara texter. Kanske är det här som krävs för att man någonsin ska kunna beröra någon.
[Adam my love <3]
På tavlan stod det att imorgon är Tomas sista dag. Under hade någon skrivit "Vad synd, han som är så bra", och under det hade ytterligare någon skrivit "Ja, det är sant". Under dagen var nästan alla Tomas kollegor där och skrev till något, informationen kantades av många hjärtan och ord som antydde att de vill att han ska stanna. Under alla kommentarer och komplimanger har Tomas själv textat "Tomas <3 alla på biblioteket"
Jag saknar honom redan.
Imorgon ska jag iväg och läsa något högt för de övriga i Nynäshamns litterära sällskap, och jag letar efter dugliga texter, men jag vill inte läsa något av alla de där ångestfyllda tonårsskrifterna, det bästa jag hittar är Mygg, den dikt jag skrev på begäran av Julia i somras, när hon ville att jag skulle skriva något om myggor som kunde komplettera hennes asfaltsbilder på myggor hon gjorde där borta vid korna.
Jag kommer aldrig våga gå upp och läsa, kanske jag ska lämna över den till någon annan, om det finns någon som vill läsa den. Kanske Julia kommer, om hon struntar i att spela volleyboll, jag vill att hon kommer, jag är alltid så orolig när jag hamnar i en ny situation. Jag är iofs bra på att hantera det, jag är inte rädd för att vara ensam, inte rädd för att komma ensam, det är bara...jag vet inte. Jag tänker på allt det där som kan gå fel, lite som Tomas igår med de nya utlånsapparaterna [Tomas var först på bubbelplasten <3]
Jag tänker inte skriva något om Esmeralda, ifall Micke har tänkt att förstöra mitt liv, men kanske, kanske...
Adam Duritz har ångest, han är ofta dyster och tycker att allting känns omöjligt, och att alla förtjänar bättre än honom, och han kan inte sova, han sover nästan aldrig. Han skriver underbara texter. Kanske är det här som krävs för att man någonsin ska kunna beröra någon.
[Adam my love <3]
På tavlan stod det att imorgon är Tomas sista dag. Under hade någon skrivit "Vad synd, han som är så bra", och under det hade ytterligare någon skrivit "Ja, det är sant". Under dagen var nästan alla Tomas kollegor där och skrev till något, informationen kantades av många hjärtan och ord som antydde att de vill att han ska stanna. Under alla kommentarer och komplimanger har Tomas själv textat "Tomas <3 alla på biblioteket"
Jag saknar honom redan.
Imorgon ska jag iväg och läsa något högt för de övriga i Nynäshamns litterära sällskap, och jag letar efter dugliga texter, men jag vill inte läsa något av alla de där ångestfyllda tonårsskrifterna, det bästa jag hittar är Mygg, den dikt jag skrev på begäran av Julia i somras, när hon ville att jag skulle skriva något om myggor som kunde komplettera hennes asfaltsbilder på myggor hon gjorde där borta vid korna.
Jag kommer aldrig våga gå upp och läsa, kanske jag ska lämna över den till någon annan, om det finns någon som vill läsa den. Kanske Julia kommer, om hon struntar i att spela volleyboll, jag vill att hon kommer, jag är alltid så orolig när jag hamnar i en ny situation. Jag är iofs bra på att hantera det, jag är inte rädd för att vara ensam, inte rädd för att komma ensam, det är bara...jag vet inte. Jag tänker på allt det där som kan gå fel, lite som Tomas igår med de nya utlånsapparaterna [Tomas var först på bubbelplasten <3]
Jag tänker inte skriva något om Esmeralda, ifall Micke har tänkt att förstöra mitt liv, men kanske, kanske...
Kommentarer
Trackback