I'm talking to the ceiling

It's been a fucking hard day.
Ja, det är måndag. Alla borde vara lediga på måndagarna.
Tycker Tomas. Det hade inte hjälpt.
Tycker jag.
Men idag hade jag gärna varit ledig.
Jag hade jättemånga böcker att ställa tillbaka på Barn, och när jag är där, sitter det en pappa med sin kanske tvååriga son, och snart lämnar pappan platsen och sätter sig vid en dator istället, men sonen får vara kvar, och han ger mig en hard time, först springer han runt och skriker 'bil bil bil' oavbrutet, sedan byter han ord och springer runt och skriker 'doa doa doa' oavbrutet, och sedan river han ner en massa böcker, och jag vill bara strypa honom. Sedan kommer pappan tillbaka, efter kanske en halvtimme, och försöker ursäkta sig, "Han sitter aldrig stilla, han är så här från morgon till kväll", och ursäkten godtas inte. Jag begär inte att han ska binda fast ungen, jag begär att han ska vara där och ta ansvar för den.
Inte nog med det. Jag menar, tvååringar är jobbiga, men tonårspojkar, eller pre-tonårspojkar, är värre. Definitivt. Och de ska alltid vara exakt där jag försöker fylla upp lite plats. Den stöddigaste av dem tyckte att jag var jättekonstig, han såg in genom fönstret till personalrummet när jag satt och åt lunch, det han inte riktigt fattade var att man hör exakt allting genom den rutan.
Pengarna räckte bara till en fralla idag, jag som trodde att lunchen skulle bli lite mer stabil den här veckan, men det ser inte så ut. Om jag ska ha råd att köpa prinsesstårta på söndag måste jag ta med mat hemifrån resten av veckan.
Jag kunde inte riktigt tycka att det var roligt att sitta i kassan idag, så när Johanna erbjöd mig att lämna tillbaka boklådor istället, tackade jag ja, absolut, gärna. Jag vet inte vad som är fel, och det jobbiga är att Ruth inte heller vet vad som är fel. Kanske Julia vet vad som är fel. Kanske jag ska ringa henne, kanske hon svarar.
Jag vill upp till Dalarna. Jag saknar det jättemycket, allting där, till och med Malin, jag har inte träffat henne sedan i somras, och det är förklarligt, men samtidigt tycker jag ju om att vara där. På något sätt. En trygghet kanske. Känns som om det var nyss jag åkte till Sarah, samtidigt som att det känns att det var länge sedan jag träffade henne, hoppas ni noterar skillnaden. Jag mailade lite med Marianne igår, och allting får mig att vilja att det blir jullov.
Jag fyller år om exakt en vecka. Jag vill att det ska bli lördag.
Jag fryser. Jag fryser oavbrutet på hösten och vintern, mina händer är alltid kalla, oavsett om jag är inne eller ute eller under en filt eller i en varm dusch, det spelar ingen roll. Och ingenting hjälper mot sömnproblemen, jag har provat allt. Jag har inte skrivit mycket på min hemuppgift, men jag tror att jag vet ändå, vad som skulle kunna stå där, men som är för stort för att få plats i en tabell. Det mesta jag tänker är för stort för att få plats i en tabell.
Jag har absolut noll bra musik, musik för den här känslan, den här känslan som blivit den jag upplever oftast.

Take the stairs.