Indianer.
Jag har inga vänner kvar, visst är livet underbart.
Det är jag med min banalitet igen.
Det är tisdag, det känns som om det är onsdag,
jag har alldeles för lite att göra för att må bra,
så jag spenderar tiden med att må dåligt istället,
jag har väl fått för mig att det hjälper mot någonting.
Det gör det inte. Det blir bara värre.
Jag vet inte vad jag pratar om längre.
Jag hatar när folk säger att Kent är skärasigiarmarnamusik,
men jag vet ju vad de menar.
Inte för att jag fick lust att skära mig i armarna
bara för att jag lyssnar på Berg&Dalvana,
men det måste vara en motsvarig känsla,
för sådana som inte är kapabla att skära sig i armarna.
Det var inte så länge sedan jag var inne i en riktig Kent-period.
Det var nog i våras när jag tänker efter,
jag kan höra mitt och Julias samtal om det, vi satt nog i matsalen,
vi satt mycket i matsalen de sista månaderna på vårterminen.
Antingen satt vi där eller inne hos Charlotte,
iaf om det var matte eller idrottslektion.
Då lyssnade jag iaf på Verkligen och Isola så fort jag fick chansen,
på Indianer, Saker man ser och Innan allting tar slut.
Jag önskar att jag kunde få vara fanatisk, viga mitt liv åt någonting,
leva för någonting, bara för stunden.
Tills inspirationen kommer skapar jag världar i mitt huvud och låser in mig där.