I'm talking to the ceiling

I morse berättade Dorota för mig att en kvinna, Anna, sökt mig på arbetet igår efter att jag gått hem. Hon lämnade sitt telefonnummer och jag skulle ringa idag. Efter att jag satt upp en massa böcker på Barn, Hcf-kapitel och Hcf-bild, ringde jag till Anna.
Hon hade pratat med Magnus Bjerner förra veckan. Det finns tydligen ett Litterärt sällskap i Nynäshamn, och de ska ha möte på onsdag, och då hade Magnus sagt till Anna att hon skulle ringa mig, för att Magnus tycker att jag är så duktig på skrivandet.
Mötet är för alla som vill komma, det är inte direkt någon VIP-inbjudan. Men det är inte vad det handlar om heller, grejen är att Magnus sa åt Anna att ringa mig. Jag kan få gå upp på scenen och läsa något av det jag skrivit. Jag kommer inte våga. Absolut inte. Men, ja, jag ska ta med mig något, något värdigt. Jag ska prata med Julia imorgon, i helgen ska hon och jag baka tårta till min födelsedagsfest, en fest med bara två bjudna.
Jag lyssnar på Det fattas en tärning. Den är riktigt dålig, men jag hade den på mp3, lyssnade på den på väg till biblioteket, och jag fick värsta lusten att skriva, det blir så när man läser, och tydligen när man lyssnar på böcker också, att man...får ett språk. Det är inte så svårt att skriva bättre än Johanna Thydell, jag vet inte vilken utbildning hon har gått, jag vet inte vilket hjärnsläpp Augustprisjuryn fick när de valde hennes tidigare bok som vinnare 200...4?
Puck blir stressad av att hon inte har något att hålla i handen. Öl-cigg-kille. Öl och cigg...visst, jag hamnar väl där någon gång också antagligen, antagligen. Men kille (eller tjej, whatsoever), dit kommer jag aldrig. [Both fingers crossed, yeah <3]
Jag tog ut en lite längre lunch idag och satt mig i personalrummet och skrev flera sidor. Jag kände mig som...en Johanna Nilsson-figur. Fanny. Det är då själva --- att någon låntagare snott Filckan som uppfann livet, och att den inte går att köpa in längre, jag vill läsa den igen. Jag saknar den. Jag saknar Fanny. Jag vet hur den ska sluta, berättelsen om 'Miranda' (jag vet inte vad hon ska heta, Miranda får hon heta så länge efter den söta tjejen i Resan till Melonia), den ska sluta i decembermörkret. Den kommer aldrig att bli färdig.
Det jag ville göra helst idag, om jag fick välja fritt, var att sitta i Sorunda hos Anton, med Anton, med Julia, och titta på Agnes Cecilia och doppa morötter i dipp och värja sig för Umbra. Jag minns mitt första besök där, det var inte särskilt länge sen, det känns som flera månader sen. Jag var där ensam, jag kom först, det var öppet. Umbra var hemma. Jag kröp ner i soffan, jag skrev. Känns som om jag kommer minnas det länge. Besöket fortsatte med att Molly och Anton kom, och till slut även Julia, och vi tittade på Jonas Gardell och kollade igenom inspelade mystiska band och till slut såg jag och Molly på Robin Hood medan alla andra gick och la sig. På morgonen åkte systrarna tidigt, de skulle spela handboll, och jag och Anton såg The Woodsman och åt frukost, och sedan lagade vi vegetariska hamburgare, och så bestämde Anton att vi skulle ut på utflykt, så vi köpte fikabröd - Lyxmuffin och äppelkaka - och åkte ut till ett berg och satt där i flera timmar. Det var sommar. Det var så otroligt länge sedan. Det kommer aldrig bli så mer. Det kommer bli något annat.
Jag har lånat en bok av Daniel Boyacioglu, Fint som snus. Man blir glad av Daniel. Tur att jag fick städa poesi idag, så att man får bli lite glad. Det har varit en bra dag, jag har bara glömt bort det, det är lätt att glömma bort. Dessutom är bror borta, det blir alltid...en annan stämning.

Garip-länken - Daniel Boyacioglu.
Jag har en sån bra kniv
mamma köpt mig
av en dörrförsäljare
efter att hon prutat som fan.
Den hackar jag lök med,
skivar tomat
och sprättar diktsamlingar.
Diktsamlingar sprättar jag
omsorgsfullt,
skulle nån sida förbli
osprättad
kan det mycket väl vara så,
vid det tillfälle
då detta uppmärksammas,
att kniven inte är diskad.