Angående beroende, angående sinnesstämning
Det är hundra procent Adam Duritz med sitt Counting crows som håller mig vid liv.
What everybody really knows for sure is that you're gonna come down.
Hans ord får mig att hoppas, lika mycket som de får mig att vilja ge upp, lägga mig ner, bryta ihop.
Recovering the satellite, tillsammans med Amy hit the atmosphere och I wish I was a girl, utgör just nu mina absoluta favoriter, men jag skulle helst vilja göra listan lång, genom att fylla på med Anna begins, Holiday in Spain, All my friends, Mrs. Potters lullaby och Mr. Jones.
Ja, Counting crows är den bästa medicinen för det mesta nuförtiden, a cure for the itch som det heter. Någon dag ska jag bli så där, och använda allt det dåliga till något bra, skriva om rampljuset som limelight.
Amy hit the atmosphere and caught herself a rocketride out of this gutter, and she's never coming back, I fear, Any time it rains she just feel a lot better, and that's all that really matters to me.
Ylva Eggerhorn tycker att man ska vara besatt, och jag håller med henne, kanske just därför att jag har så lätt för att bli det, besatt av saker. Som musik till exempel, av någon speciell grupp, jag håller alltid fast för länge vid banden, och Cc har varit hjältar i närmare ett år nu, men jag tror att jag skulle ha mycket svårare att ta mig igenom dagarna utan dem, och det känns ju jättejobbigt, med tanke på min rädsla av att bli beroende av någonting, men å andra sidan kan Counting crows inte försvinna, om jag inte väljer det. Det är över när man märker att man inte saknar det när det är borta, eller att man inte känner någonting när man tar upp det igen. Som med Blink, jag hade en intensiv Blink-period, och lyssnade vidare på dem för att göra det enkelt för mig, men när jag bestämde mig för att sluta, märkte jag ingen skillnad, jag saknade det inte ens. Nu får jag för mig att lyssna på enskilda låtar ibland, det är bättre, men det kommer nog dröja innan jag känner så inför Cc.
If dreams are like movies, then memories are films about ghosts.
Jag har hittat någon slags länk mellan de flesta jag tycker om, beundrar. Ironin. Både självironin, och bara ironin, Adam Duritz har den, Fredrik och Filip har den, Daniel Boyacioglu har den, Tomas Larsson har den, Inger Lundgren har den, Julia Nilsson har den. Men Johanna Nilsson har den inte, och det är märkligt. Många saker har hon, hon är en enastående författare, en av de bästa, men ironi använder hon inte. Kanske inte Lukas Moodysson heller, egentligen, om jag tänker efter. Eller,, det är inte det mest framstående hos honom. Och ändå är Lukas den jag beundrar mest av alla människor i hela världen. Ja, han är nog den jag helst av allt skulle vilja ta en te med på Edenborg.
Jag klarade alla delstater på lunchen idag, och snart börjar jag gråta för att Adam sjunger så hemsk om sig själv och de människor som står honom nära.
Förresten kom det in en kvinna idag och frågade om böcker för unga om unga, som förlorat någon närstående, och då fick jag jätteångest, bara för att jag fick bevis för att Ruth inte har rätt i det hon sa om det som håller för evigt.
YOU CAN SEE A MILLION MILES TONIGHT, BUT YOU CAN'T GET VERY FAR
Filip/Fredrik Lukas Moodysson Johanna Nilsson Daniel Boyacioglu
Adam Duritz Julia Nilsson
What everybody really knows for sure is that you're gonna come down.
Hans ord får mig att hoppas, lika mycket som de får mig att vilja ge upp, lägga mig ner, bryta ihop.
Recovering the satellite, tillsammans med Amy hit the atmosphere och I wish I was a girl, utgör just nu mina absoluta favoriter, men jag skulle helst vilja göra listan lång, genom att fylla på med Anna begins, Holiday in Spain, All my friends, Mrs. Potters lullaby och Mr. Jones.
Ja, Counting crows är den bästa medicinen för det mesta nuförtiden, a cure for the itch som det heter. Någon dag ska jag bli så där, och använda allt det dåliga till något bra, skriva om rampljuset som limelight.
Amy hit the atmosphere and caught herself a rocketride out of this gutter, and she's never coming back, I fear, Any time it rains she just feel a lot better, and that's all that really matters to me.
Ylva Eggerhorn tycker att man ska vara besatt, och jag håller med henne, kanske just därför att jag har så lätt för att bli det, besatt av saker. Som musik till exempel, av någon speciell grupp, jag håller alltid fast för länge vid banden, och Cc har varit hjältar i närmare ett år nu, men jag tror att jag skulle ha mycket svårare att ta mig igenom dagarna utan dem, och det känns ju jättejobbigt, med tanke på min rädsla av att bli beroende av någonting, men å andra sidan kan Counting crows inte försvinna, om jag inte väljer det. Det är över när man märker att man inte saknar det när det är borta, eller att man inte känner någonting när man tar upp det igen. Som med Blink, jag hade en intensiv Blink-period, och lyssnade vidare på dem för att göra det enkelt för mig, men när jag bestämde mig för att sluta, märkte jag ingen skillnad, jag saknade det inte ens. Nu får jag för mig att lyssna på enskilda låtar ibland, det är bättre, men det kommer nog dröja innan jag känner så inför Cc.
If dreams are like movies, then memories are films about ghosts.
Jag har hittat någon slags länk mellan de flesta jag tycker om, beundrar. Ironin. Både självironin, och bara ironin, Adam Duritz har den, Fredrik och Filip har den, Daniel Boyacioglu har den, Tomas Larsson har den, Inger Lundgren har den, Julia Nilsson har den. Men Johanna Nilsson har den inte, och det är märkligt. Många saker har hon, hon är en enastående författare, en av de bästa, men ironi använder hon inte. Kanske inte Lukas Moodysson heller, egentligen, om jag tänker efter. Eller,, det är inte det mest framstående hos honom. Och ändå är Lukas den jag beundrar mest av alla människor i hela världen. Ja, han är nog den jag helst av allt skulle vilja ta en te med på Edenborg.
Jag klarade alla delstater på lunchen idag, och snart börjar jag gråta för att Adam sjunger så hemsk om sig själv och de människor som står honom nära.
Förresten kom det in en kvinna idag och frågade om böcker för unga om unga, som förlorat någon närstående, och då fick jag jätteångest, bara för att jag fick bevis för att Ruth inte har rätt i det hon sa om det som håller för evigt.
YOU CAN SEE A MILLION MILES TONIGHT, BUT YOU CAN'T GET VERY FAR
Filip/Fredrik Lukas Moodysson Johanna Nilsson Daniel Boyacioglu
Adam Duritz Julia Nilsson
Kommentarer
Trackback