Minnen av aprilhimlen.
Jag har lyssnat på på gammal pop idag. Gammal i den definition att det var sådant jag lyssnade på i mitt popintresses början.
Jag minns när jag hatade det.
Jag minns när jag älskade det.
Jag känner hur jag någonstans nu känner mig likgiltig inför det.
Jag kan alla låtarna på Känn ingen sorg Göteborg.
Jag minns allt Joakim sjunger på Vapen och ammunition.
Och jag vet vad jag brukade känna.
Tänka.
Jag kan bara inte göra det längre.
Det är inte det som känns jobbigt.
Just det känns bara bra, jag menar, jag är inte tretton år längre, och jag är som vanligt otroligt tacksam för att tiden förflyter. (Typ som Annika i Jag grät mig till sömns efter alla dar).
Men jag känner ingen som helst koppling mellan mig och den person jag var då. Om det fortsätter så här så kommer jag snart ha glömt bort hela min barndom, och så småningom kanske hela min ungdom.
Sweet oblivion, open your arms! Wednesday's (Christina Ricci's) ord gör sig påminda.
Visst, jag skulle kanske kunna vara tacksam för det också, ungdom suger. Eller?
Ceasar's palace första album heter Youth are wasted on the young. Så otroligt klockrent. Jag önskar att jag kunde vara ung när jag blev lite äldre.
Hur som helst.
Jag hoppas att jag har hamnat i en tillfällig denial-period och om ett tag kanske kan förstå mig själv som yngre, när jag kunde ta till mig fraser som En dag, kanske världen förstår oss.
Jerk it out!
Jag tänker på dig.