I'm talking to the ceiling

Jag antar att alla som någonsin varit sjuka i någon slags förkylning vet hur det känns när ens hjärna kopplas bort från verkligheten och man verkligen inte orkar göra någonting, även om man i övrigt känner sig ganska fysiskt frisk.
Idag har jag suttit hemma och läst.
Jag tycker inte om när man läser ut böcker som tidigare varit något slags projekt, något som man hållt på med länge av någon anledning, och alltid kunnat fly till. Nu är det slut med det.
Så jag läser om Will och Marcus, men i mitt tillstånd kan jag inte riktigt uppskatta dem, jag bara räknar sidorna till kapitlets slut.
Jag hade tänkt se på film idag, men eftersom jag har någon slags spärr som gör att jag inte kan titta på film när det är ljust ute, så har det inte blivit av. I helgen ska jag utnyttja nätterna.
Imorgon ska jag iväg till skolan. Det kommer inte att lagas någon mat, så aktiviteten i köket kommer kunna ligga ganska lågt (hoppas och misstänker jag). Det var inte så farligt igår. Visst, mycket att göra, men det jobbigaste var ju att jag befann mig i en helt ny situation, tillsammans med Erik och Elsa som redan visste alltings position, och jag fick stappla mig fram på egen hand och jag hatar att inte veta vad jag ska göra, för jag har ingen initiativförmåga.
"Sätt dig ner och ta det lugnt", sa Staffan, som jag faktiskt tidigt igår lärde mig tycka om.
Jag satte mig ner och tog det lugnt, men jag kunde inte slappna av, jag mår otroligt dåligt i sådana situationer. Jag vet inte exakt vilken sorts situationer, men nya situationer med nya människor och krav på att få fram ett resultat. Det blev lite för mycket.
Ett glas vatten och en chokladkaka och en Staffan, räddade mig dock från att bryta ihop ytterligare, mer än jag gjort under lunchen, men jag kände mig ändå ganska destruktiv när jag begav mig av hemåt.
Indiepop och Will höll mig kvar i sanity.
Indiepop och Will är det som ska fortsätta att hålla mig vid det sunda förnuftet.
Imorgon är det fredag och jag har planer.
För inte alls länge sedan skulle jag jublat över vilka planer som helst.
Det känns mer tvetydigt nu. Visst, jag tycker om tanken på att jag ska göra trevliga grejer, träffa trevliga människor, allt det där, men att tiden är upplanerad ger mig också några av alla de stressymptomen vi gick igenom i tisdags.
Jag känner mig märklig.
Så fort jag blivit frisk ska jag sätta mig ner och skriva.