I'm talking to the ceiling

En konversation jag hade med Marcus igår kväll påminde mig osäkt om en strof ur låten You belong med det svenska bandet User, som jag brukade citera för några år sedan, när jag var i min så att säga värsta period.

I tried to be so good so you didn't have to hate me.

Jag kände mycket så då, och faktum är att jag känner så fortfarande, men till en mycket lägre grad.
Hela tiden kämpar människor för att de inte ska bli hatade, men för de flesta är detta bara en tankefälla (Saija har lärt mig allt om tankefällor).
För de flesta, men inte för alla.
Hur ska man veta vilken grupp man tillhör?
Jag har börjat märka det på senare tid, antagligen sedan jag började skolan i början av januari i år.
Jag har så lätt att börja prata med människor. De har så lätt att prata med mig.
Detta faktum kom plötsligt till mig, men jag vet att förmågan inte gjorde det. Det var helt enkelt bara ytterligare en tankefälla som släppte taget om mig, lät mig gå.
Det är ett helt underbart tillstånd.
Idag var Lill-Erik i skolan, han slog sig ner vid mitt bord i matsalen och jag vet att han inte hade gjort det om jag var någon som folk helst undvek.
Jag har alltid varit sådan. Letat efter tecken, bevis. Men för det mesta har det gått ut på att negativisera mig själv. Jag vet inte om det är ett ord. 
Typ "Han stirrade ner i backen när jag pratade, han måste tycka att jag är världens mest tråkiga människa".
Hela tiden gjorde jag så.
Jag har inte riktigt lämnat det bakom mig. 
Inte riktigt, men i stora drag. 
Nu för tiden är det mest jag själv som har problem med mig, och jag kan leva med det, så länge som jag har lyckats att vara duktig nog att de andra inte hatar mig.