Help me help you
Jag vet inte vad som är viktigast.
Räcker det med en bra berättelse eller krävs någon typ av kunnande inom skrivkonsten om man ska författa en bok?
Människor som har varit med om hemska saker vill ibland skriva en bok om det. Det behöver nödvändigtvis inte vara självbiografier, även om det är otroligt trendigt (och oändligt tjatigt) just nu, det kan också vara självhjälpsböcker eller helt enkelt romaner med verklighetsförankring.
Ibland kan jag bli så trött på att alla som någonsin varit med om något jobbigt - vad som helst! - vill dela med sig av sina erfarenheter. Alltid för att skydda och hjälpa andra, enligt dem själva. Jag misstänker att det ligger en del annat bakom också. Min irration över detta kan mycket väl ha att göra med att jag själv aldrig varit med om allt det där som de drabbade berättar om, det är de med föräldrar som är alkholiserade eller har psykiska problem, de som blivit utsatta för våld eller övergrepp, de är de som hamnat i dåligt sällskap, som umgåtts i kriminella kretsar. Eller så är det någon som har varit gift med någon som har varit med om något av det.
Det blir ju onekligen en bra berättelse. Det är ju alltid de hemska händelserna som lockar läsare. Jag vet inte om det handlar om att gotta sig i andras problem, att vara glad över att det inte är en själv som är drabbad, eller om det ligger något annat bakom intresset. Och var går gränsen egentligen för det som man gottar sig i och det som man medvetet undviker att läsa om för att det kommer för nära och blir för jobbigt?
Kanske är det så att enskilda människors problem går bra att ta till sig (yes! det är inte jag som drabbas), och när man inser att det är ett utbrett världsproblem blir det jobbigt, för man förstår att man har skuld i det och ett ansvar över det.
Anledning till mitt val av ämne är att jag snubblade över en av alla dessa böcker på jobbet, dvs biblioteket. Och eftersom jag hade en stund över började jag läsa i den. Den handlar om en pojke som växte upp under extremt dåliga förhållanden. Berättelsen kanske kan vara till hjälp för någon, någon som är i samma situation, ni vet du-är-inte-ensam-snacket. Men det är en riktigt dålig bok. Texten känns totalt obearbetad, författarens minnen dyker upp i en enda osorterad röra, det blir ingen berättelse och meningarna känns plumpa (skulle kunna skyllas delvis på översättningen, det vet jag ju inte). Så rent litterärt blir det en plåga att ta sig igenom texten, men jag antar att alla inte har samma krav på en bok, och det är uppenbart att bokförlaget prioriterade annorlunda än vad jag skulle ha gjort.
Men, det är klart. Kan boken hjälpa en enda person till ett bättre liv så är det värt att jag plågas lite.
Räcker det med en bra berättelse eller krävs någon typ av kunnande inom skrivkonsten om man ska författa en bok?
Människor som har varit med om hemska saker vill ibland skriva en bok om det. Det behöver nödvändigtvis inte vara självbiografier, även om det är otroligt trendigt (och oändligt tjatigt) just nu, det kan också vara självhjälpsböcker eller helt enkelt romaner med verklighetsförankring.
Ibland kan jag bli så trött på att alla som någonsin varit med om något jobbigt - vad som helst! - vill dela med sig av sina erfarenheter. Alltid för att skydda och hjälpa andra, enligt dem själva. Jag misstänker att det ligger en del annat bakom också. Min irration över detta kan mycket väl ha att göra med att jag själv aldrig varit med om allt det där som de drabbade berättar om, det är de med föräldrar som är alkholiserade eller har psykiska problem, de som blivit utsatta för våld eller övergrepp, de är de som hamnat i dåligt sällskap, som umgåtts i kriminella kretsar. Eller så är det någon som har varit gift med någon som har varit med om något av det.
Det blir ju onekligen en bra berättelse. Det är ju alltid de hemska händelserna som lockar läsare. Jag vet inte om det handlar om att gotta sig i andras problem, att vara glad över att det inte är en själv som är drabbad, eller om det ligger något annat bakom intresset. Och var går gränsen egentligen för det som man gottar sig i och det som man medvetet undviker att läsa om för att det kommer för nära och blir för jobbigt?
Kanske är det så att enskilda människors problem går bra att ta till sig (yes! det är inte jag som drabbas), och när man inser att det är ett utbrett världsproblem blir det jobbigt, för man förstår att man har skuld i det och ett ansvar över det.
Anledning till mitt val av ämne är att jag snubblade över en av alla dessa böcker på jobbet, dvs biblioteket. Och eftersom jag hade en stund över började jag läsa i den. Den handlar om en pojke som växte upp under extremt dåliga förhållanden. Berättelsen kanske kan vara till hjälp för någon, någon som är i samma situation, ni vet du-är-inte-ensam-snacket. Men det är en riktigt dålig bok. Texten känns totalt obearbetad, författarens minnen dyker upp i en enda osorterad röra, det blir ingen berättelse och meningarna känns plumpa (skulle kunna skyllas delvis på översättningen, det vet jag ju inte). Så rent litterärt blir det en plåga att ta sig igenom texten, men jag antar att alla inte har samma krav på en bok, och det är uppenbart att bokförlaget prioriterade annorlunda än vad jag skulle ha gjort.
Men, det är klart. Kan boken hjälpa en enda person till ett bättre liv så är det värt att jag plågas lite.
Kommentarer
Trackback