Åh (Uppsala), vad var jag nånsin för dig?
Jag får inte längre känslan av att komma hem när jag åker hit.
Jag vet inte om det är en vinst eller en förlust,
men jag har spenderat alldeles för många år härifrån för att min och stadens relation någonsin ska tillbakagå till det normala, det den var förut. (Åh, Uppsala, vi kan väl va du med varann, efter allt)
Jag drömde märkliga saker i natt.
Jag hade tappat bort min bror, jag skickade desperata meddelanden till Marcus och jag var väldigt arg på Julia.
Och jag längtar hem. Jag brukar göra det när jag åker bort.
När jag satt i Sarahs kök och åt frukost, fick jag plötsligt för mig att min lilla hund låg på golvet under mig. Vilket han så klart inte gjorde. Jag kände mig knäpp. Jag vill hem till honom.
Men mest vill jag nog hem och träffa Magnus och Julia och Jonas. För Jonas har ringt till mig, och det gör mig glad, för han är en sådan där människa som alltid gör mig glad.
Först ska jag dock vara hos min farmor en dag till, äta rabarberpaj och få pengatillskott. (Jag har en krona på mitt konto, för jag fikade upp alla mina pengar tidigare i veckan tillsammans med Andie och Julia, men jag tänkte att det alltid löser sig på något sätt, och det verkar göra det även den här gången.)
Förresten, natten till dagen då jag åkte upp hit, till Dalarna, så drömde jag mitt livs första sanndröm. Eller, åtminstone nästan sanndröm. Jag drömde att jag var i en bokhandel med skolan, och att vi fick plocka på oss fyra böcker var som vi skulle få.
Jag fick fyra böcker den dagen.
En av min idol Anders på biblioteket, som också är en sådan där människa som alltid gör mig glad,
och tre stycken av Sarah (visserligen böcker hon gärna ville bli av med, men i alla fall..)
Det var nog allt för tillfället. Jag ska nu gå och lösa fler korsord, äta mer sötsaker och lyssna på fler berättelser hämtade ur verkliga livet.
Jag saknar Pär, också, förresten. Pär är mitt liv.
Jag vet inte om det är en vinst eller en förlust,
men jag har spenderat alldeles för många år härifrån för att min och stadens relation någonsin ska tillbakagå till det normala, det den var förut. (Åh, Uppsala, vi kan väl va du med varann, efter allt)
Jag drömde märkliga saker i natt.
Jag hade tappat bort min bror, jag skickade desperata meddelanden till Marcus och jag var väldigt arg på Julia.
Och jag längtar hem. Jag brukar göra det när jag åker bort.
När jag satt i Sarahs kök och åt frukost, fick jag plötsligt för mig att min lilla hund låg på golvet under mig. Vilket han så klart inte gjorde. Jag kände mig knäpp. Jag vill hem till honom.
Men mest vill jag nog hem och träffa Magnus och Julia och Jonas. För Jonas har ringt till mig, och det gör mig glad, för han är en sådan där människa som alltid gör mig glad.
Först ska jag dock vara hos min farmor en dag till, äta rabarberpaj och få pengatillskott. (Jag har en krona på mitt konto, för jag fikade upp alla mina pengar tidigare i veckan tillsammans med Andie och Julia, men jag tänkte att det alltid löser sig på något sätt, och det verkar göra det även den här gången.)
Förresten, natten till dagen då jag åkte upp hit, till Dalarna, så drömde jag mitt livs första sanndröm. Eller, åtminstone nästan sanndröm. Jag drömde att jag var i en bokhandel med skolan, och att vi fick plocka på oss fyra böcker var som vi skulle få.
Jag fick fyra böcker den dagen.
En av min idol Anders på biblioteket, som också är en sådan där människa som alltid gör mig glad,
och tre stycken av Sarah (visserligen böcker hon gärna ville bli av med, men i alla fall..)
Det var nog allt för tillfället. Jag ska nu gå och lösa fler korsord, äta mer sötsaker och lyssna på fler berättelser hämtade ur verkliga livet.
Jag saknar Pär, också, förresten. Pär är mitt liv.
Kommentarer
Trackback