I'm talking to the ceiling

Ursäkta mig,
men det här är den första panikattacken jag har fått på ganska länge.
Jag är på jobbet nu, men det är inga besökare här, och det är nog tur,
för mer press på mig skulle nog bara göra att jag ger vika helt och hållet.
Jag behöver de personer jag har skapat åt mig själv.
Eller kanske de personer som faktiskt finns på riktigt. Jag önskar att jag var hemma. Så att jag skulle kunna ringa. Till de som kan svara. Ge svar.
Jag tänker på Dimma i antikvariatet med besöksklockan som ringer, och hennes ångest och jag vet att när jag claimar att det inte är en självbiografi kommer ingen att tro på mig, så som jag inte tror på Linda Skugge, och vissa inte tror på Johanna Thydell.
Jag behöver någon som känner som jag.
Fast nu kom jag att tänka på Marcus i Om en pojke, när han åker tåg med Ellie, som är full och hotar med att dra i nödbromsen när folk stirrar på henne, och Marcus tänker att Ellie inte alls behöver nån som är som henne, som gillar att dra i nödbromsar, för då skulle det bara bli värre.
Så jag kanske behöver någon som är tvärtemot mig.
Just nu skulle jag nöja mig med vem som helst.
Fast jag hör Saija i mitt huvud, som berättar för mig att jag behöver leva igenom en attack helt och hållet, inte avbryta dem, som jag brukar göra. Jag tänker på när jag praktiserade på biblioteket och jag mådde väldigt dåligt väldigt ofta, och brukade krypa upp vid elskåpet som inte får blockeras och läsa dikter, och jag skulle behöva det nu.
Ett eget hörn och en massa dikter.
Inte eget ansvar.
Jag klarar inte av att ta ansvar. Det är sant.
Men jag vet att Pär står i Magasin-skåpet. Jag ska befria honom. Och mig själv.