Secrets stolen from deep inside
Min första dag på biblioteket efter lovet.
Jag kommer in, hälsar på dem jag ser i korridoren, kliver in i själva biblioteket, den enda jag ser är Sofia, som håller sig på sin kant, vill inte vara i vägen, och jag fylls med den där välbekanta känslan av välbefinnande. Alla böckerna står där jag lämnade dem, de ser så...lockande ut på något sätt. Lokalen är stor och luftig och jag känner mig helt ensam i världen, trots att jag vet att jag är inom synhåll för Sofia, och att minst en person till rör sig runt bland hyllorna. Det stör inte mig. Jag önskar förstås att jag var ensam, men det stör inte mig.
Jag sätter mig själv i arbete. Först kaffemaskinen. Ett nödvändigt ont vissa dagar, en räddning andra. Sedan går jag runt bland mina hyllor. Jag fixar i pockethyllan, avdelningen jag tagit i beskydd, och i serierna på ungdomsavdelningen, och bland Hc u, Hce u, Hcg, och hittar tre konstiga fall, jag älskar att göra sådana där små utredningar, jag älskar att få det som jag vill ha det, trots att jag inte borde ha något inflytande, trots att jag ännu bara är praktikant.
Jag lyssnar bara under fikat. Jag älskar att lyssna på de andras samtal, särskilt som att det inte är förbjudet, jag är med i samtalet trots att jag inte säger någonting. Det är inte ofta jag säger någonting. Dorota bjöd på spanskt godis, tydligen har hon varit i Spanien över ledigheten. Jag berättar kort om mitt lov om någon frågar. Plötsligt verkar jag inte ha någonting att berätta. Vad har jag gjort under lovet egentligen? Jag minns inte. Träffat pappa. Just det, Sarah var här. Julafton känns så långt borta. Jag vill vidare nu. Nytt år. Även fast att 2006 blev bättre än förväntat. Ett bra år. När jag tänker tillbaka. Fast samtidigt...så dåligt. Med all ångest, stress, oro, panik. Men jag vet vad jag menar när jag tänker på att det var bra.
Jag lånar med mig två filmer. Dag och natt, och Cykeltjuven.
Jag placerar mig själv i disken efter lunch. Jag hade med mig paj till lunch, men plötsligt började jag att må illa, och klarade exakt lika många delstatshuvudstäder som förra gången. Måste börja göra framsteg. Johanna lät mig sitta i disken. Det kom en del folk och jag kunde hjälpa de flesta, och jag älskar att sitta i disken och verkligen ha koll på allt som händer. Jag har ett slags kontrollbehov. När det har med människor att göra. Jag håller på att göra en lista över alla mina rädslor. Jag är på punkt fjorton ännu.
Julia ringer mig precis när jag ska bege mig ner till tåget, hon har varit hemma idag, börjar imorgon, hon gör mig glad, jag lovar att ringa när jag kommer hem.
Jag åker för att träffa Ola. Vägen till gymnasiet känns alltid otroligt lång. Under dagen på biblioteket kom Joakim och hälsade på, och jag bär alla hans böcker i en påse som tynger ner axlarna. Ola är inte där när jag kommer fram. Skolgården jag passerar är tomt, jag ser in i matsalen, men ser bara personalen, det börjar bli sent på dagen. Att vänta på Ola känns som att vänta på ett sjukhus. Jag sätter mig på en stol utanför, och väntar. Mp3-spelaren har jag lagt ifrån mig, istället tar jag upp en tidning som ligger på bordet, jag fäster ingen vidare koncentration vid de skrivna orden, lyssnar mest på skratten jag hör inifrån något av rummen längre fram i korridoren, kanske är det personalen som har tagit en eftermiddagsfika. Jag kommer på mig själv med att bli otroligt störd över ljuden, och vill bara att Ola ska komma nu. Han kommer snart, ger mig ett busskort, ett par uppmaningar och några papper och snart försvinner jag den väg jag kom. Vädret blir bara sämre och sämre ju längre dagen fortsätter. Vägen tillbaka till tågstationen känns lika lång. Jag kommer fram kvart i fyra och bestämmer mig för att inte åka tillbaka till Nynäs för att vända, utan att sitta kvar på perrongen och vänta på tåget åt rätt håll. Bänkarna är blöta, jag sätter mig på väskan. Plötsligt börjar det blåsa kraftigt. Det är riktigt kallt, jag gömmer händerna i ulltröjan. Jag tycker om att sitta där. Det bärjar bli mörkt, jag är näst intill ensam, jag lyssnar på min musik som får mig att känna mig avskild. Allting är så tyst utom vinden. Kanske är det den som håller alla andra ljuden borta. I sådana fall har jag mycket att tacka den för. Tjugo minuter känns som en evighet, en vacker men lidsam evighet, men snart kommer tåget som ska ta mig hem.
Jag ringer Julia en timme efter hemkomsten, vi pratar i en halvtimme, hon lyckas göra mig glad än en gång. Någon dag ska jag ta reda på hemligheten. Hon ger mig en massa löften hon inte kommer att hålla, jag vet ju om det, men jag vet också att de gör mig gladare för stunden. Efter maten ser jag och Joakim på Dag och natt. Den sitter fortfarande kvar i mig, mycket stillsam, mycket vacker, mycket bra, särskilt i början, när han pratar med sin son och sin bästa vän. Man blir aldrig trött på det enkla. Jag älskar det. Något magiskt på något sätt. Magiskt med tragiskt. Jag älskar Michael Nyqvist. Jag har sett fjorton av fyrtiotre filmer med honom. Jag har något att jobba på.
Om en halv timme börjar Ett herrans liv. Jag har missat något avsnitt, tror jag, det känns jobbigt, jag som aldrig missar Filip och Fredrik. Victoria Silvstedt är väl inte världens mest intressanta människa, jag känner på mig att jag kommer kunna hålla tillbaka tårarna idag, men jag älskar fortfarande att se dem. Jag misstänker att det här kommer att klassas som en bra dag.
Jag kommer in, hälsar på dem jag ser i korridoren, kliver in i själva biblioteket, den enda jag ser är Sofia, som håller sig på sin kant, vill inte vara i vägen, och jag fylls med den där välbekanta känslan av välbefinnande. Alla böckerna står där jag lämnade dem, de ser så...lockande ut på något sätt. Lokalen är stor och luftig och jag känner mig helt ensam i världen, trots att jag vet att jag är inom synhåll för Sofia, och att minst en person till rör sig runt bland hyllorna. Det stör inte mig. Jag önskar förstås att jag var ensam, men det stör inte mig.
Jag sätter mig själv i arbete. Först kaffemaskinen. Ett nödvändigt ont vissa dagar, en räddning andra. Sedan går jag runt bland mina hyllor. Jag fixar i pockethyllan, avdelningen jag tagit i beskydd, och i serierna på ungdomsavdelningen, och bland Hc u, Hce u, Hcg, och hittar tre konstiga fall, jag älskar att göra sådana där små utredningar, jag älskar att få det som jag vill ha det, trots att jag inte borde ha något inflytande, trots att jag ännu bara är praktikant.
Jag lyssnar bara under fikat. Jag älskar att lyssna på de andras samtal, särskilt som att det inte är förbjudet, jag är med i samtalet trots att jag inte säger någonting. Det är inte ofta jag säger någonting. Dorota bjöd på spanskt godis, tydligen har hon varit i Spanien över ledigheten. Jag berättar kort om mitt lov om någon frågar. Plötsligt verkar jag inte ha någonting att berätta. Vad har jag gjort under lovet egentligen? Jag minns inte. Träffat pappa. Just det, Sarah var här. Julafton känns så långt borta. Jag vill vidare nu. Nytt år. Även fast att 2006 blev bättre än förväntat. Ett bra år. När jag tänker tillbaka. Fast samtidigt...så dåligt. Med all ångest, stress, oro, panik. Men jag vet vad jag menar när jag tänker på att det var bra.
Jag lånar med mig två filmer. Dag och natt, och Cykeltjuven.
Jag placerar mig själv i disken efter lunch. Jag hade med mig paj till lunch, men plötsligt började jag att må illa, och klarade exakt lika många delstatshuvudstäder som förra gången. Måste börja göra framsteg. Johanna lät mig sitta i disken. Det kom en del folk och jag kunde hjälpa de flesta, och jag älskar att sitta i disken och verkligen ha koll på allt som händer. Jag har ett slags kontrollbehov. När det har med människor att göra. Jag håller på att göra en lista över alla mina rädslor. Jag är på punkt fjorton ännu.
Julia ringer mig precis när jag ska bege mig ner till tåget, hon har varit hemma idag, börjar imorgon, hon gör mig glad, jag lovar att ringa när jag kommer hem.
Jag åker för att träffa Ola. Vägen till gymnasiet känns alltid otroligt lång. Under dagen på biblioteket kom Joakim och hälsade på, och jag bär alla hans böcker i en påse som tynger ner axlarna. Ola är inte där när jag kommer fram. Skolgården jag passerar är tomt, jag ser in i matsalen, men ser bara personalen, det börjar bli sent på dagen. Att vänta på Ola känns som att vänta på ett sjukhus. Jag sätter mig på en stol utanför, och väntar. Mp3-spelaren har jag lagt ifrån mig, istället tar jag upp en tidning som ligger på bordet, jag fäster ingen vidare koncentration vid de skrivna orden, lyssnar mest på skratten jag hör inifrån något av rummen längre fram i korridoren, kanske är det personalen som har tagit en eftermiddagsfika. Jag kommer på mig själv med att bli otroligt störd över ljuden, och vill bara att Ola ska komma nu. Han kommer snart, ger mig ett busskort, ett par uppmaningar och några papper och snart försvinner jag den väg jag kom. Vädret blir bara sämre och sämre ju längre dagen fortsätter. Vägen tillbaka till tågstationen känns lika lång. Jag kommer fram kvart i fyra och bestämmer mig för att inte åka tillbaka till Nynäs för att vända, utan att sitta kvar på perrongen och vänta på tåget åt rätt håll. Bänkarna är blöta, jag sätter mig på väskan. Plötsligt börjar det blåsa kraftigt. Det är riktigt kallt, jag gömmer händerna i ulltröjan. Jag tycker om att sitta där. Det bärjar bli mörkt, jag är näst intill ensam, jag lyssnar på min musik som får mig att känna mig avskild. Allting är så tyst utom vinden. Kanske är det den som håller alla andra ljuden borta. I sådana fall har jag mycket att tacka den för. Tjugo minuter känns som en evighet, en vacker men lidsam evighet, men snart kommer tåget som ska ta mig hem.
Jag ringer Julia en timme efter hemkomsten, vi pratar i en halvtimme, hon lyckas göra mig glad än en gång. Någon dag ska jag ta reda på hemligheten. Hon ger mig en massa löften hon inte kommer att hålla, jag vet ju om det, men jag vet också att de gör mig gladare för stunden. Efter maten ser jag och Joakim på Dag och natt. Den sitter fortfarande kvar i mig, mycket stillsam, mycket vacker, mycket bra, särskilt i början, när han pratar med sin son och sin bästa vän. Man blir aldrig trött på det enkla. Jag älskar det. Något magiskt på något sätt. Magiskt med tragiskt. Jag älskar Michael Nyqvist. Jag har sett fjorton av fyrtiotre filmer med honom. Jag har något att jobba på.
Om en halv timme börjar Ett herrans liv. Jag har missat något avsnitt, tror jag, det känns jobbigt, jag som aldrig missar Filip och Fredrik. Victoria Silvstedt är väl inte världens mest intressanta människa, jag känner på mig att jag kommer kunna hålla tillbaka tårarna idag, men jag älskar fortfarande att se dem. Jag misstänker att det här kommer att klassas som en bra dag.
Kommentarer
Trackback