I'm talking to the ceiling

Jag har precis sett Jag är Dina och jag är helt tom.
Jag förstår att folk hatar den.
Jag förstår inte varför jag älskar den.
Men det gör jag.
Första scenen fick mig att inse att jag skulle tycka om filmen, likadant som första scenen i Om Sara fick mig att inse att jag skulle ha svårt att klara mig igenom den. Om Sara var ett exempel på film om olycka. Jag är Dina ett annat. Skillnaden är så stor att jämförelse borde bara förbjuden, men jag gör det ändå, jämför. Det känns som när jag läser födelseannonserna för namnens skull, och någon har barn som heter Moa och Stina, medan andra precis har fått tvillingar som heter... jag tappade exemplet. Motsatsen till Moa och Stina. Min motsats. Det är ett slöseri. Precis som Ethel sa att hon tyckte att det var synd att den vackra killen i den engelska tv-serien var bög, eftersom det vackra, och hans intelligens, aldrig skulle föras vidare. Jag hatar verkligen att hon sa så. Det liksom gnager i mig, det blev en påminnelse om hur världen tänker. Jag är Dina blev samma påminnelse, mycket starkare, mycket värre, och jag vet att det var för länge sedan historien utspelades, medan man fortfarande hängde folk till publik, men jag är säker på att ingenting har ändrats sedan dess. Jag är säker på att ingenting någonsin ändras. Jag är säker på att vi är fast i allt det vi har skapat och växhuseffekten förtjänar oss, så som vi förtjänar vetskapen om att våran tid snart är över, vi föder våra barn till ingen nytta, det finns ingenting kvar att ta hand om.
När man väl har fått tag i den här känslan, gör man vad som helst för att behålla den. Känslan av Jag är Dina, känslan av död, känslan som bara kan leva vidare genom Innan allting tar slut, den får aldrig överge mig. Det är ur detta man skapar. Det är detta de aldrig får uppleva, och jag kommer aldrig avundas deras enkla undkomst från verkligheten.
Under filmens gång gick min tidigare feministiska inställning över i manshat. Jag kan inte rå för det. Världen är en motbjudande plats, där det ryms motbjudande människor, jag vill inte vara en del av något av det, men ingenting kommer någonsin bli bättre, mitt liv blir aldrig bättre än så här, ingens liv kommer någonsin utvecklas. Jag tror på Per Nilsson. Jag tror på Lukas Moodysson. Mina patetiska förhoppningar om att Emil och Julius ska rädda världen är det enda som riktigt får mig att lugna ner mig. Lika så att jag visste att Dina alltid skulle vara där och reda ut situationen. Jag vill vara sådan. Sinnessjuk, må vara, men självsäker och utan fruktan, totalt utan fruktan.
Senast igår sa jag att jag inte tycker om Maria Bonnevie. Idag är allting förlåtet.
Det jag hatar mest är att jag vet att inte ens Julia kommer att förstå vad jag menar. Att Anton aldrig förstår vad jag menar. Att folk aldrig förstår vad jag menar. Om de ens hör vad jag säger. Är det därför jag håller mig till skriften? När skrev jag någonting senast? När läste jag ut en bok? Det jag kanske hatar allra mest är att det är omöjligt att behålla sig själv i den här världen.