So she takes her pills
Jag vill skriva något vackert om regnet som får folk att förstå, vad de går miste om. Skriva om känslan att ligga vaken och lyssna till vinden utan rädsla.
Ja. Jag vill skriva. Men jag kan inte.
Jag träffade Magnus idag. Vi pratade om gymnasievalet. Jag vill inte gå i skolan. Jag klarar inte av det. Ingenting kommer att bli bättre efter sommaren. Jag är helt säker.
Magnus tycket att jag skulle söka författarskolan i Göteborg efter gymnasiet. Det känns så långt borta, jag kan inte tänka på det nu. Men det finns ju ingenting jag hellre vill än att nå så långt. Om det här inte går över snart kommer jag aldrig att komma längre.
Jag träffade Petra också, från Nynäshamns litterära sällskap. Hon fick min mailadress, och ska skicka inbjudan till lyrikaftnar senare i år. Jag kanske ska gå någon gång. Jag kanske får träffa Ylva igen. Hon skulle bli en väldigt bra kontakt.
Jag kom att tänka på Tomas i morse. Det är konstigt hur mycket jag tänker på honom i förhållande till hur lite jag faktiskt vet om honom. Jag vet ingenting. Förutom att han är precis så som jag vill att alla människor ska vara. Tomas är medelpunkten. Förebilden. Tomas får jag aldrig se igen.
Jag vill vara så. Som Tomas. Eller som Dina. Eller Will. Jag vill inte vara så här.
Jag såg Filip och Fredrik igår, påtal om förebilder. Intervju med Bert Karlsson. Det är svårt att tycka om Bert. Det spelade ingen roll igår. Började jag gråta? Rutinenligt. Ja. Eller nära på, åtminstone. I första inslaget när Bert och Felix lurade Filip och Fredrik, och sedan i den avslutande låten, som alltid. Det är någonting hos mig som saknas.
Jag fick hämta Emma, och jag somnade nästan framför Askungen, jag är så trött idag. Jag tycker att den känslan har varit kännetecknande för varje dag det senaste året. Minst.
Jag vill prata med Julia, men jag kan inte.
Vid matbordet berättar Micke att media inte var ett dugg nöjda med att Susanna vann Jerringpriset. Jag blir knäpp. Jag tänker på Jan Guillous tv-serie Häxornas tid, som jag såg en snutt av med Joakim, när de intervjuade en professor om anledningen till häxhysterin, och han hade svårt att svara på det, men den feministiska aspekten stämde inte, absolut inte, vad vi än tror, tro inte på det. Okej, tänker jag. Kan hända det ligger något annat bakom. Men jag behöver ett skäl till att tro honom. Det fick jag inte. Jag tror vad jag vill.
"Vi är inte rebelliska, vi är feminister" <3
Jag tror inte att medierna inte tyckte om Susannas vinst bara för att hon är tjej, men att de ville att hockeylandslaget skulle vinna är det som stör mig. Fjortonåriga pojkar som inte har hittat sig själva (AND BOYS WHO CAN'T TELL ONE GIRL FROM ANOTHER), och medelålders män med en öl framför tv:n, som bara blir tjockare och tjockare med åren, är sådana som tycker det. "Här har vi inga förutfattade meningar", säger Micke. Kanske han kände sig träffad av det sista.
Jag, jag ska åldras med stolthet. Jag skulle behöva träffa Sarah. Varför känns två veckor som en evighet?
Ja. Jag vill skriva. Men jag kan inte.
Jag träffade Magnus idag. Vi pratade om gymnasievalet. Jag vill inte gå i skolan. Jag klarar inte av det. Ingenting kommer att bli bättre efter sommaren. Jag är helt säker.
Magnus tycket att jag skulle söka författarskolan i Göteborg efter gymnasiet. Det känns så långt borta, jag kan inte tänka på det nu. Men det finns ju ingenting jag hellre vill än att nå så långt. Om det här inte går över snart kommer jag aldrig att komma längre.
Jag träffade Petra också, från Nynäshamns litterära sällskap. Hon fick min mailadress, och ska skicka inbjudan till lyrikaftnar senare i år. Jag kanske ska gå någon gång. Jag kanske får träffa Ylva igen. Hon skulle bli en väldigt bra kontakt.
Jag kom att tänka på Tomas i morse. Det är konstigt hur mycket jag tänker på honom i förhållande till hur lite jag faktiskt vet om honom. Jag vet ingenting. Förutom att han är precis så som jag vill att alla människor ska vara. Tomas är medelpunkten. Förebilden. Tomas får jag aldrig se igen.
Jag vill vara så. Som Tomas. Eller som Dina. Eller Will. Jag vill inte vara så här.
Jag såg Filip och Fredrik igår, påtal om förebilder. Intervju med Bert Karlsson. Det är svårt att tycka om Bert. Det spelade ingen roll igår. Började jag gråta? Rutinenligt. Ja. Eller nära på, åtminstone. I första inslaget när Bert och Felix lurade Filip och Fredrik, och sedan i den avslutande låten, som alltid. Det är någonting hos mig som saknas.
Jag fick hämta Emma, och jag somnade nästan framför Askungen, jag är så trött idag. Jag tycker att den känslan har varit kännetecknande för varje dag det senaste året. Minst.
Jag vill prata med Julia, men jag kan inte.
Vid matbordet berättar Micke att media inte var ett dugg nöjda med att Susanna vann Jerringpriset. Jag blir knäpp. Jag tänker på Jan Guillous tv-serie Häxornas tid, som jag såg en snutt av med Joakim, när de intervjuade en professor om anledningen till häxhysterin, och han hade svårt att svara på det, men den feministiska aspekten stämde inte, absolut inte, vad vi än tror, tro inte på det. Okej, tänker jag. Kan hända det ligger något annat bakom. Men jag behöver ett skäl till att tro honom. Det fick jag inte. Jag tror vad jag vill.
"Vi är inte rebelliska, vi är feminister" <3
Jag tror inte att medierna inte tyckte om Susannas vinst bara för att hon är tjej, men att de ville att hockeylandslaget skulle vinna är det som stör mig. Fjortonåriga pojkar som inte har hittat sig själva (AND BOYS WHO CAN'T TELL ONE GIRL FROM ANOTHER), och medelålders män med en öl framför tv:n, som bara blir tjockare och tjockare med åren, är sådana som tycker det. "Här har vi inga förutfattade meningar", säger Micke. Kanske han kände sig träffad av det sista.
Jag, jag ska åldras med stolthet. Jag skulle behöva träffa Sarah. Varför känns två veckor som en evighet?
Kommentarer
Postat av: Mats
Jag, en typisk medelålders gubbe blev skitglad när Susanna vann, men de flesta tänker inte så långt. Jag har ingen bra förklaring varför jag läser din blogg (hittade adressen på Loppan blogg och jag känner bara henne genom min dotter). Du älskar att skriva - det behövs inte mer för att lyckas. Kanske ett mellanrum mellan raderna ibland så man hinner andas :D
Trackback