Det är jag som är normal.
Snön började töa bort idag. Jag är inte orolig för att den inte ska komma tillbaka, det kommer med all säkerhet ligga snö på backen en bit in i maj. Det är inte det. Det är när allting hamnar mitt emellan. Det är inte snö, bitande kallt och vackert, men inte heller bar mark, mysigt grått och stämningsfullt. Det är bara ett enda stort töväder som inte frambringar några positiva känslor hos mig.
Det kanske har att göra med mitt humör idag. Jag tog ett par piller från skåpet och hoppades att de skulle hjälpa mot något - vad som helst. Sedan gick jag upp till mig och läste ut Tusen gånger starkare, en ganska dålig bok som jag hållt på med sen innan jul typ, om ett viktigt ämne. Hennes största fel är att hon gör det till en tjejbok. Det är ju inte vi som behöver höra om alla orättvisor. Nej. Det är därför det borde finnas fler som Per Nilsson.
I alla fall, när man läser om förtryck, i detta fall mot kvinnor, så blir man en aning deprimerad. Jag blev deprimerad över att killar finns överhuvudtaget, att människor finns överhuvudtaget, att alla sex miljarder människor i den här världen alltid måste befinna sig på exakt samma yta som jag befinner mig. Det går liksom inte att fly undan, och är man inte något för sociala sammanhang, ja då ska man gå i terapi och bli botad. För det är ju totalt omöjligt att människor är olika. Dum tanke.
Folk säger alltid att jag måste jobba med mig själv. Jobba på att bli mer social, kunna prata med folk, ta kontakt, inte alltid sitta tyst, räcka upp handen i klassrummet. Jag tycker att de behöver jobba med sig själva, kunna förstå att jag inte är så. En sån som pratar. Det är inte mig det är fel på, det är dem, tänker jag och får upp Thåström-titeln "Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal". Inoriginellt - jag vet! Men det är så det känns. Me against the world, typ. Den kampen kommer nog aldrig stanna. Eller kommer jag också att bli tråkig och oengagerad när jag blir äldre. Antagligen. Jag kan nog inte hoppas på annat. Då får jag väl se till att vara extra engagerad när jag är ung då. Det känns bara lite svårt med den här känslan i mig, ständigt, som gör att jag inte orkar göra någonting. Jag får nog anlita Julia snart, till något grovt som syns. En Rädda barnen, fast i feministvariant. Vi får se. Jag vill sätta Trångsund-planen i verket så snart det börjar bli lite varmare ute.
Det kanske har att göra med mitt humör idag. Jag tog ett par piller från skåpet och hoppades att de skulle hjälpa mot något - vad som helst. Sedan gick jag upp till mig och läste ut Tusen gånger starkare, en ganska dålig bok som jag hållt på med sen innan jul typ, om ett viktigt ämne. Hennes största fel är att hon gör det till en tjejbok. Det är ju inte vi som behöver höra om alla orättvisor. Nej. Det är därför det borde finnas fler som Per Nilsson.
I alla fall, när man läser om förtryck, i detta fall mot kvinnor, så blir man en aning deprimerad. Jag blev deprimerad över att killar finns överhuvudtaget, att människor finns överhuvudtaget, att alla sex miljarder människor i den här världen alltid måste befinna sig på exakt samma yta som jag befinner mig. Det går liksom inte att fly undan, och är man inte något för sociala sammanhang, ja då ska man gå i terapi och bli botad. För det är ju totalt omöjligt att människor är olika. Dum tanke.
Folk säger alltid att jag måste jobba med mig själv. Jobba på att bli mer social, kunna prata med folk, ta kontakt, inte alltid sitta tyst, räcka upp handen i klassrummet. Jag tycker att de behöver jobba med sig själva, kunna förstå att jag inte är så. En sån som pratar. Det är inte mig det är fel på, det är dem, tänker jag och får upp Thåström-titeln "Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal". Inoriginellt - jag vet! Men det är så det känns. Me against the world, typ. Den kampen kommer nog aldrig stanna. Eller kommer jag också att bli tråkig och oengagerad när jag blir äldre. Antagligen. Jag kan nog inte hoppas på annat. Då får jag väl se till att vara extra engagerad när jag är ung då. Det känns bara lite svårt med den här känslan i mig, ständigt, som gör att jag inte orkar göra någonting. Jag får nog anlita Julia snart, till något grovt som syns. En Rädda barnen, fast i feministvariant. Vi får se. Jag vill sätta Trångsund-planen i verket så snart det börjar bli lite varmare ute.
Kommentarer
Postat av: Mats
Det var ett tag sedan jag läste och jag är trött i mina ögon, så jag orkade inte läsa allt så noga. Men det är bra. Man ska inte vara normal. Unik är normal. Jag tror det kommer att gå bra för dig. Men nu måste jag sova.
Trackback