People are so unkind
Men det gick inte. Ingenting fungerade som det brukar.
Mitt huvud värkte, och jag kunde inte tänka klart.
Jag kunde inte gå upp. Det gick inte.
Det var inte en sådan där vanlig trötthet; man är väl alltid trött sju på en onsdagsmorgon.
Det var något annat. Det satt kvar sedan igår.
Igår var en av de värsta dagarna på länge. Ångesten har aldrig gjort sig påmind på samma sätt på...hur länge som helst. Sedan i våras säkert.
Jag bestämde redan igår att jag skulle skolka biblioteket idag och måla ögonen svarta och sitta på Kastellholmen och skriva hela dagen.
Men det gick inte. Jag låg kvar i sängen i flera timmar utan att somna om, jag låg och blundade, vägrade öppna ögonen. Klockan tio mötte jag Joakim och Per, som tydligen sovit över, i köket. Då hade jag iaf hunnit duscha av mig.
Jag åt frukost och tittade på Americas funniest homevideos. Inte förrän killarna gått kunde jag slappna av.
Jag kände mig fortfarande som ett vrak, nästan bakfull, utan att ha några vidare erfarenheter. Jag värmde på lite mat, bläddare fram till MTV i kanallistan och tog fram en bok. En sådan där typisk ungdomsbok med rosa framsida. Jag behövde lite avkoppling. Och jag har inte läst en bok på flera veckor.
Inte för att dämpade ångesten direkt.
"Den finns överallt. Kärleken. Eller lusten. Den äcklar mig så att jag tvingas slå igen boken. Akon på MTV får mig att vilja gråta. Jag måste prata med någon. För säkerhets skull ringer jag Julia. Avstängd. Klockan är bara halv tre. En timme till minst.
Ingenting känns bättre idag. Tårarna helt bokstavligt bränner under ögonlocken.
En sida till i boken och jag börjar gråta. Det är femte gången Snow ((Hey Oh))-videon spelas idag och det är skönt med något välbekant mitt i allt det jobbiga.
The more I see the less I know
The more I like to let it go
Då och då måste jag stänga boken för att ta några djupa andetag och tänka på något annat en stund för att övervinna impulsen att tömma maginnehållet. Illamåendet går över, men irritationen ligger kvar, och Rihanna gör ingenting bättre"
Jag satt som en svart fläck i soffan hela dagen, utan kraft, utan ens en tanke på att flytta mig, göra något annat, göra något nyttigt.
Jag och mamma ska iväg och prata med Ola. Det kommer säkert inte hjälpa. Jag måste verkligen prata med Sarah, men över telefon är det inte samma sak. Kanske jag ska fråga om jag får komma nästa helg?
Jag ska tänka på saken.
Alltså, jag ber dig. Om du inte vill att jag ska kommentera dina ord så säg till.
Jag tror jag förstår vad du menar, kanske. Lite. Allt handlar om kärlek eller lust. Ensam är man värdelös. Vill man inte ha kärlek är man konstig. Vill man inte passa in så har man inget i dagens värld att göra. Har man inte någon som älskar en så måste man skaffa det.
Kanske är det så. Kanske har det alltid varit så, men man har inte blivit påmind om det varenda dag.
Men jag hoppas att det inte måste vara så. Kärlek och lust är viktigt men man måste ju få lov att bara drömma om det. Ibland. Ett tag.
Förlåt, jag glömde vad jag hette (senildemens?)
Människor är så otroligt motbjudande, jag förstår inte att de vill närma sig varandra överhuvudtaget, det äcklar mig, jag kan inte hjälpa.
Det är helt okej att du kommenterar^^
Kan inte kommentera din känsla men antar att för de allra flesta är det kärleken som gör att man vill ha närhet till en annan människa. Huruvida det blir så för dig också vet jag inte, du får väl helt enkelt vänta och se.