Det är en fri och härlig värld vi lever i
Det är helt sjukt hur glad man kan bli av två människor, som jag blir av Filip och Fredrik.
Journalistiska genier. Förtjänar dem det? Eller är det bara så att de är allt jag aldrig kommer att bli?
Både och, vill jag tro.
För ett ögonblick vill jag vara Amanda, tjejn med "Harri" skrivet i pannan.
Den längtan går snart över till något annat, lika onåbart som att plötsligt förvandlas till Amanda.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Det känns som när jag var på Jonas Gardells Väckelsemöte för två år sen, och jag grät medan alla skrattade. Samma sak hände när Christian Johansson läste upp sin depressionsdikt på litteratursällskapsmötet. Samma sak händer varje gång jag ser Filip och Fredrik på tv.
Varför blir de alltid en klump, som om de satt ihop med varandra, Filip och Fredrik är liksom ett och samma ord. Jag är mer kär i Fredriks personlighet än i Filips, men jag är säker på att utan varandra förlorar de den där lilla extra gnutta självsäkerhet och självdistans som behövs för att dem ska vara dem.
Det jag menar är...de har på något sätt gjort exakt det där jag försöker hålla mig ifrån med alla medel som går att hitta. Kanske är det därför jag imponeras lika mycket varje gång?
Jag funderar på var går gränsen. När Wille Crawfoord kommer in på scenen vill jag bara stänga av (fast han har ju så klart rätt i "Jaså, ni vill att Ola ska bli årets kvinnliga artist"), ändå skulle jag kunna beskriva honom på samma sätt som Filip och Fredik, känner jag spontant. Fast jag kanske skulle ha använt andra ord. Man kanske sätter sin egen gräns. Wille Crawfoord är för mycket, Filip och Fredrik är precis lagom.
Marit vann inget pris, jag känner mig ganska besviken över det, Marit förtjänar allt, men om inte hon skulle bli årest kvinnliga artist, skulle väl Anna Ternheim ha den goda smaken att bli det istället. Men nej då. Lisa Miskowski. Visserligen är jag glad att det inte blev Agnes eller Linda Sundblad, totalt pinsamt att de två är nominerade i samma kategori som de tre förstnämnda, de ligger inte direkt på samma nivå.
Antal föredetta Idol-deltagare som syntes i bild under sändning: 6 (Darin, Sebastian, Agnes, Felicia, Cissi, Ola), kanske fler, jag minns inte. Pinsamt!
Antal föredetta Idol-deltagare som var nominerade i diverse kategorier: 4, minst
Pinsamt!
Det borde finnas en gala för bra artiser, och en för dåliga. Agnes och Linda skulle figurera i den för dåliga. Någon som vet något om P3 Guld? Den kanske redan gått av stapeln. Det vore synd.
Jag fick extrem lust att lyssna på Lars Winnerbäck efter inslaget med honom. Vinter över ån, en gammal favorit sedan tidig högstadieålder.
Snart ska jag gå och lägga mig, jag har varit så otroligt trött hela dagen, jag ska bara smälta min Filip-och-Fredrik-lycka först.
Förresten vad är det med folk och Mando Diao? Jag förstår inte riktigt.
Journalistiska genier. Förtjänar dem det? Eller är det bara så att de är allt jag aldrig kommer att bli?
Både och, vill jag tro.
För ett ögonblick vill jag vara Amanda, tjejn med "Harri" skrivet i pannan.
Den längtan går snart över till något annat, lika onåbart som att plötsligt förvandlas till Amanda.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Det känns som när jag var på Jonas Gardells Väckelsemöte för två år sen, och jag grät medan alla skrattade. Samma sak hände när Christian Johansson läste upp sin depressionsdikt på litteratursällskapsmötet. Samma sak händer varje gång jag ser Filip och Fredrik på tv.
Varför blir de alltid en klump, som om de satt ihop med varandra, Filip och Fredrik är liksom ett och samma ord. Jag är mer kär i Fredriks personlighet än i Filips, men jag är säker på att utan varandra förlorar de den där lilla extra gnutta självsäkerhet och självdistans som behövs för att dem ska vara dem.
Det jag menar är...de har på något sätt gjort exakt det där jag försöker hålla mig ifrån med alla medel som går att hitta. Kanske är det därför jag imponeras lika mycket varje gång?
Jag funderar på var går gränsen. När Wille Crawfoord kommer in på scenen vill jag bara stänga av (fast han har ju så klart rätt i "Jaså, ni vill att Ola ska bli årets kvinnliga artist"), ändå skulle jag kunna beskriva honom på samma sätt som Filip och Fredik, känner jag spontant. Fast jag kanske skulle ha använt andra ord. Man kanske sätter sin egen gräns. Wille Crawfoord är för mycket, Filip och Fredrik är precis lagom.
Marit vann inget pris, jag känner mig ganska besviken över det, Marit förtjänar allt, men om inte hon skulle bli årest kvinnliga artist, skulle väl Anna Ternheim ha den goda smaken att bli det istället. Men nej då. Lisa Miskowski. Visserligen är jag glad att det inte blev Agnes eller Linda Sundblad, totalt pinsamt att de två är nominerade i samma kategori som de tre förstnämnda, de ligger inte direkt på samma nivå.
Antal föredetta Idol-deltagare som syntes i bild under sändning: 6 (Darin, Sebastian, Agnes, Felicia, Cissi, Ola), kanske fler, jag minns inte. Pinsamt!
Antal föredetta Idol-deltagare som var nominerade i diverse kategorier: 4, minst
Pinsamt!
Det borde finnas en gala för bra artiser, och en för dåliga. Agnes och Linda skulle figurera i den för dåliga. Någon som vet något om P3 Guld? Den kanske redan gått av stapeln. Det vore synd.
Jag fick extrem lust att lyssna på Lars Winnerbäck efter inslaget med honom. Vinter över ån, en gammal favorit sedan tidig högstadieålder.
Snart ska jag gå och lägga mig, jag har varit så otroligt trött hela dagen, jag ska bara smälta min Filip-och-Fredrik-lycka först.
Förresten vad är det med folk och Mando Diao? Jag förstår inte riktigt.
Kommentarer
Trackback