Just nu...
...upptäcker jag Håkan Hellströms senaste album 2 steg från Paradise.
Det kanske låter märkligt att jag fortfarande måste upptäcka en artist som jag har lyssnat på sedan jag var tolv år gammal, men jag tror att det är just det som är anledningen. Det finns ju inte särskilt många artister som har hängt med så länge, visst kan jag av nostalgiska skäl plocka fram skivor som jag brukade lyssna på som yngre, men jag skulle aldrig få för mig att köpa något nytt från dem, inte ens ladda ner dem, jag har helt enkelt inget intresse av det. Håkan Hellström spelade en stor roll för mig när jag var tolv-tretton år och även senare i tonåren, han kommer aldrig betyda så mycket för mig igen, jag tror inte att någon musik som helst kommer betyda det för mig igen. Man var så hängiven sina artister på den tiden, numer lyssnar jag bara på musik för att jag tycker att det är bra, inte för att engagera mig i det, inte för personerna bakom den.
Så när jag nu lyssnar på 2 steg från Paradise är det bara för att jag tycker att den är väldigt bra. Håkan Hellström är fortfarande bra. Det är svårt att lyssna på de tidigare skivorna på ett annat sätt än det sätt jag lyssnade på dem när jag var tretton år, det går inte att komma ifrån alla gånger jag har gråtit till dem, sjungit med i dem, känt dem som inuti mig, alla gånger jag har känt att jag är de där låtarna.
Textrader som Hon skär sig i handleden i solskenet för hon säger att hon redan sett Spanien var hela min existens när jag mådde som sämst när jag var yngre.
Jag är glad att jag är förbi det, jag är glad över att jag kan lyssna på de senare Håkan-skivorna, höra textrader som Få mig av den här jävla gatan och känna att den linen i sig är värd att köpa skivan för, men inte låta hela mig bero på den.
Så, jag är inte samma person nu som då, och inte Håkan Hellström heller. Jag kan inte säga att vi åldras i takt, för han är så vuxen nu och vet vad han gör och inte jag, men vi har båda kommit vidare från där vi befann oss och vi kommer alltid röra oss vidare och det kommer alltid finnas ett skäl för mig att lyssna in hans nya skivor, han kommer alltid ha en anledning att spela in dem.
(Dessvärre kommer han aldrig kunna göra en skiva som jag kan tycka är bättre än hans andra album Det är så jag säger det från 2002 av samma anledning, inget kommer betyda så mycket för mig igen. Det känns lite sorgligt. Det känns väldigt bra.)
Och ja, jag vet att jag är sist i Sverige med att lyssna på 2 steg från Paradise. Hur som helst, bästa låten:
Jag vet vilken dy hon varit i - Youtube
Det kanske låter märkligt att jag fortfarande måste upptäcka en artist som jag har lyssnat på sedan jag var tolv år gammal, men jag tror att det är just det som är anledningen. Det finns ju inte särskilt många artister som har hängt med så länge, visst kan jag av nostalgiska skäl plocka fram skivor som jag brukade lyssna på som yngre, men jag skulle aldrig få för mig att köpa något nytt från dem, inte ens ladda ner dem, jag har helt enkelt inget intresse av det. Håkan Hellström spelade en stor roll för mig när jag var tolv-tretton år och även senare i tonåren, han kommer aldrig betyda så mycket för mig igen, jag tror inte att någon musik som helst kommer betyda det för mig igen. Man var så hängiven sina artister på den tiden, numer lyssnar jag bara på musik för att jag tycker att det är bra, inte för att engagera mig i det, inte för personerna bakom den.
Så när jag nu lyssnar på 2 steg från Paradise är det bara för att jag tycker att den är väldigt bra. Håkan Hellström är fortfarande bra. Det är svårt att lyssna på de tidigare skivorna på ett annat sätt än det sätt jag lyssnade på dem när jag var tretton år, det går inte att komma ifrån alla gånger jag har gråtit till dem, sjungit med i dem, känt dem som inuti mig, alla gånger jag har känt att jag är de där låtarna.
Textrader som Hon skär sig i handleden i solskenet för hon säger att hon redan sett Spanien var hela min existens när jag mådde som sämst när jag var yngre.
Jag är glad att jag är förbi det, jag är glad över att jag kan lyssna på de senare Håkan-skivorna, höra textrader som Få mig av den här jävla gatan och känna att den linen i sig är värd att köpa skivan för, men inte låta hela mig bero på den.
Så, jag är inte samma person nu som då, och inte Håkan Hellström heller. Jag kan inte säga att vi åldras i takt, för han är så vuxen nu och vet vad han gör och inte jag, men vi har båda kommit vidare från där vi befann oss och vi kommer alltid röra oss vidare och det kommer alltid finnas ett skäl för mig att lyssna in hans nya skivor, han kommer alltid ha en anledning att spela in dem.
(Dessvärre kommer han aldrig kunna göra en skiva som jag kan tycka är bättre än hans andra album Det är så jag säger det från 2002 av samma anledning, inget kommer betyda så mycket för mig igen. Det känns lite sorgligt. Det känns väldigt bra.)
Och ja, jag vet att jag är sist i Sverige med att lyssna på 2 steg från Paradise. Hur som helst, bästa låten:
Jag vet vilken dy hon varit i - Youtube
Kommentarer
Trackback