I'm talking to the ceiling

De senaste veckorna har man konstant gått runt med känslan av att tiden räknas ner, känslan av att gå mot något slags avslut. Och även om jag har haft ett fantastiskt år här - verkligen - har jag liksom inte tyckt att det känts jobbigt att veta att det snart är över. Delvis antagligen för att jag inte riktigt förstått att det verkligen är så, allting här är så självklart, det är ju mitt liv alltihop, min vardag. Men också för att jag har andra planer som jag kan luta mig tillbaka på, en hyfsat fullplanerad sommar, en flytt till en ny stad om ett par månader. Hade jag inte haft dem hade jag antagligen befunnit mig i ett stadie av full panik just nu.

Jag känner mig lugn. Men när jag idag började packa ihop mina saker i det minimala rummet jag har haft som bostad sedan augusti, och framför allt när jag började plocka ner sakerna som har hängt på väggarna, konfronterades jag av en känslostorm.

Det är så många blandade känslor.

Det som hänger på väggarna i mitt rum här är fragment och minnen från sådant som hänt under året. Till exempel har jag tretton bildutskrifter med Leonardo DiCaprio över sängen, alla med texten Happy birthday from Leo with love, vilka jag fick på min födelsedag i november men som samtidigt är en referens till den Leo-period vi kollektivt hade i klassen (jaja, vissa av oss) tidigare under hösten.

På anslagstavlan hänger ett gult vykort med två ögon på i egyptisk stil, som Emma köpte till mig när vi var i Köpenhamn i mars och väntade på tåget hem till Öland igen genom att slänga bort tiden på glyptoteket. Bredvid garderoberna hänger en bild på Westlife där samtliga medlemmar är utan byxor, en påminnelse om den tiden jag och Sandra drömde om att få åka till London och se deras konsert, vi var med i en tävling där Sandra sjöng in en av deras låtar.

Det är bara fina minnen och det som egentligen känns jobbigt med detta är att ingenting av det här kommer ha någon betydelse i ett annat sammanhang. Jag kommer aldrig kunna sätta upp Leonardo-bilderna igen för ingen skulle förstå dem och jag skulle känna mig för långt bort ifrån minnet för att uppskatta dem. Egentligen borde jag ta allting och begrava det ute på gården. Men samtidigt känns det väldigt angeläget att spara det, att kunna ta fram det om tio tjugo trettio år och kanske kanske minnas hur det var här. Vilket jävla bra år det var.