Om att flyga
Jag hatar att flyga.
Det spelar ingen roll hur långt jag ska, jag hatar det oavsett om jag bara ska fyrtio minuter till Oslo.
Anledningen är inte att jag är flygrädd, för det är jag inte. Egentligen vet jag väl inte direkt varför jag tycker att det är så hemskt att flyga, jag klarar av alla andra färdmedel, tycker till och med om att åka bil och buss och tåg, det stör mig inte om det är långa sträckor.
Fast det är klart, båt tycker jag inte heller om. Nu menar jag större båtar, rent av färjor. Gotlandsbåten är ett bra sådant exempel. Jag hatar att åka Gotlandsbåt. Turen mellan Nynäshamn och Visby tar ungefär tre timmar och det är alltid timmar av lidande. Återigen, det har alltså inte med tiden att göra, tre timmar är för mig ingenting. Bussen till Kalmar, som jag är väldigt bekant med, tar sex timmar ungefär och det är alldeles lagom. Om det tog sex timmar till Visby med den där båten hade jag nog hellre låtit bli att åka dit. För vad är alternativet? Just det, flyg.
Jag kan tänka mig att jag hatar att flyga på grund av en del lösa omständigheter som sätts ihop till en enda jobbig massa. Dels är det väldigt omständigt, och även om det inte är omständigt så upplever jag det så. Det tar alltid tre tusen år att flyga för man ska alltid ut till någon flygplats som ligger långt utanför staden, sen ska man stå i en miljon olika köer för att få komma in och sen ska man vänta vid gaten och sen är det ändå något tekniskt fel på planet som gör att man måste vänta en timme till (okej, det har bara hänt en gång..).
Sen är man ombord på planet och bara inställd på att få tiden att gå. Det är trångt och trycket gör det svårt att höra någonting och man får ont i huvudet och man får platsen längst in vid fönstret så man vill inte resa sig och gå någonstans för då blir allt så bökigt, både för en själv och de andra i raden. Man kan visserligen beställa en plats vid gången istället men då störs man hela tiden av de som går på toaletten eller den där kaffevagnen som MÅSTE dras fram och tillbaka i mitt gången även om flygningen bara tar fyrtio minuter.
Allt det här hade väl kanske kunnat gå bra, kanske kunnat bli lite avdramatiserat, om jag bara fick ha min musik på. Icke.
Jag kan i och för sig köpa att det är bättre att planet funkar som det ska och alla signaler går fram och så där, än att jag stör dem med mina radiovågor, så jag anklagar ingen, jag bara konstaterar att det är så otroligt jobbigt att det dröjer så länge innan säkerhetsbälteskylten släcks och man är tillåten att slå på mp3-spelaren. När man väl fått igång den har man ändå sådant otroligt lock för öronen att man inte hör musiken man spelar.
Jag ser flygning som ett enda stor gissel. Jag hatar det från att man kliver ombord på Arlanda express till att man kliver av motsvarigheten från vilken flygplats man nu ska till.
Imorgon ska jag ut och flyga, och inte vilken flyresa som helst, utan min första långflygning. Tvärs över Atlanten och sedan lite längre. Jag kan ju säga att jag inte är särskilt motiverad (men hoppas så klart att det blir värt det).
Det spelar ingen roll hur långt jag ska, jag hatar det oavsett om jag bara ska fyrtio minuter till Oslo.
Anledningen är inte att jag är flygrädd, för det är jag inte. Egentligen vet jag väl inte direkt varför jag tycker att det är så hemskt att flyga, jag klarar av alla andra färdmedel, tycker till och med om att åka bil och buss och tåg, det stör mig inte om det är långa sträckor.
Fast det är klart, båt tycker jag inte heller om. Nu menar jag större båtar, rent av färjor. Gotlandsbåten är ett bra sådant exempel. Jag hatar att åka Gotlandsbåt. Turen mellan Nynäshamn och Visby tar ungefär tre timmar och det är alltid timmar av lidande. Återigen, det har alltså inte med tiden att göra, tre timmar är för mig ingenting. Bussen till Kalmar, som jag är väldigt bekant med, tar sex timmar ungefär och det är alldeles lagom. Om det tog sex timmar till Visby med den där båten hade jag nog hellre låtit bli att åka dit. För vad är alternativet? Just det, flyg.
Jag kan tänka mig att jag hatar att flyga på grund av en del lösa omständigheter som sätts ihop till en enda jobbig massa. Dels är det väldigt omständigt, och även om det inte är omständigt så upplever jag det så. Det tar alltid tre tusen år att flyga för man ska alltid ut till någon flygplats som ligger långt utanför staden, sen ska man stå i en miljon olika köer för att få komma in och sen ska man vänta vid gaten och sen är det ändå något tekniskt fel på planet som gör att man måste vänta en timme till (okej, det har bara hänt en gång..).
Sen är man ombord på planet och bara inställd på att få tiden att gå. Det är trångt och trycket gör det svårt att höra någonting och man får ont i huvudet och man får platsen längst in vid fönstret så man vill inte resa sig och gå någonstans för då blir allt så bökigt, både för en själv och de andra i raden. Man kan visserligen beställa en plats vid gången istället men då störs man hela tiden av de som går på toaletten eller den där kaffevagnen som MÅSTE dras fram och tillbaka i mitt gången även om flygningen bara tar fyrtio minuter.
Allt det här hade väl kanske kunnat gå bra, kanske kunnat bli lite avdramatiserat, om jag bara fick ha min musik på. Icke.
Jag kan i och för sig köpa att det är bättre att planet funkar som det ska och alla signaler går fram och så där, än att jag stör dem med mina radiovågor, så jag anklagar ingen, jag bara konstaterar att det är så otroligt jobbigt att det dröjer så länge innan säkerhetsbälteskylten släcks och man är tillåten att slå på mp3-spelaren. När man väl fått igång den har man ändå sådant otroligt lock för öronen att man inte hör musiken man spelar.
Jag ser flygning som ett enda stor gissel. Jag hatar det från att man kliver ombord på Arlanda express till att man kliver av motsvarigheten från vilken flygplats man nu ska till.
Imorgon ska jag ut och flyga, och inte vilken flyresa som helst, utan min första långflygning. Tvärs över Atlanten och sedan lite längre. Jag kan ju säga att jag inte är särskilt motiverad (men hoppas så klart att det blir värt det).
Kommentarer
Trackback