I'm talking to the ceiling

jag har mitt Ölands-rum

på inte många kvadratmeter alls, där jag ryms alldeles lagom

där jag bor just nu. Där jag har alla saker jag behöver och som jag kan kalla mitt.

Jag har också min gamla friggebod på gården ute i skogen

där min familj bor.

Där jag har bott i sju år och slitit ut tapeterna och golvet helt på egen hand

för ingen har bott där innan mig och inte efter heller.

Sen har vi staden där jag växte upp,

där jag inte har bott på länge, men som ändå inger hemkänsla

och som fortfarande är min hemstad, en plats jag aldrig skulle kunna bosätta mig men alltid kommer att komma tillbaka till.

Det finns också platser som inte är mina, inte är mitt hem, men där jag känner mig hemma. Som Sandras Ölands-rum, som hon alltid lämnar öppet för att jag ska kunna komma dit även när hon inte är där. Där är inga saker mina (förutom en filt och en haj), jag rör aldrig någonting, men allt som är hennes känns så självklart och så hemma i mig. 
Eller som Antons lägenhet, i trapphuset dit jag har koden, den lämnas också alltid öppen, om än inte för min skull. Jag knackar aldrig när jag kommer dit, jag kliver på och ropar Honey I'm home och han har alltid väntat mig. Det är en fantastisk känsla och hemma hos honom tillhör allt mig.

Det finns en sådan fruktansvärd trygghet i vetskapen om att jag aldrig kommer att bli hemlös.