I'm talking to the ceiling

Imorgon börjar jag högskolan och jag är inte ens panikslagen.
Det är helt otroligt.
Idag känns nästan som en helt vanlig söndag. Det kan ha många orsaker. De två troligaste är dock att jag antingen har hunnit förlika mig med tanken eftersom jag ändå vetat om det ganska länge, en månad eller så - eller så har jag helt enkelt inte insett vad det är som händer imorgon.
Första dagarna i nya skolor brukar inte vara så dramatiska. Jag tror inte att jag kommer komma hem imorgon och känna en massa saker eller tänka en massa saker.
Och är det helt fel köper jag en ny. Alltså hoppar av. Gör något annat. Det känns inte som någon big deal. Det löser sig.

Jag hade verkligen min mest intensiva läsperiod mellan det att jag var tio och tretton år. Jag har visserligen haft ett intresse för böcker och läsning hela livet, har fortfarande, men under de här åren läste jag extremt mycket. Det är ju också åldern som kallas slukaråldern.
Vid den här tiden hade McDonald's något som kallades bokmeny. Eller jag minns inte om det var så det hette, men det var vad det var. Man köpte en liten meny och fick en bok på köpet. Det har senare återkommit, senast för bara något år sedan, men då bara med barnböcker, när jag var tolv fick man ungdomsböcker med när man köpte mat på McDonald's. Jag har några av dem kvar, bland annat fick man Sixten av Ulf Stark och Sanning eller konsekvens av Annika Thor, två stycken framgångsrika svenska ungdomsböcker. Men vad viktigare är, man kunde få Imorgon när kriget kom, av John Marsden. Till skillnad från de andra författarna är han australienare, och även om han har varit verksam sedan åttiotalet hade jag aldrig hört talas om honom.
Till en början var jag inte ett dugg intresserad av att läsa den, men sedan började två av de i klassen jag umgicks med mest att läsa den ungefär samtidigt, och båda sa att det här var SÅ BRA! Det fanns inte bara en bok, det fanns sju i samma serie, och mina kompisar slukade bok efter bok, verkade inte kunna sluta. Så jag gav efter och började också läsa dem. Och de var verkligen SÅ OTROLIGT BRA.
De handlar alltså om ett gäng ungdomar i Australien som drar ut i bushen en helg för att tälta och när de kommer tillbaka till civilisationen märker de att landet har invaderats av fiendestyrkor och människorna i staden de bor har antingen dödats eller tagits tillfånga. Ungdomsgruppen bestämmer sig för att fly ut i bushen igen och starta en gerillagrupp för att försöka rädda sina familjer. Det var som sagt åtta år sedan jag läste dem, så jag minns inte så noga vad som hände, men jag minns att de var väldigt gripande och en superb blandning av krig, kärlek, vardagsproblem och utmärkta personporträtt. Man blev så bra kompis med medlemmarna i gruppen under läsningen att det på riktigt verkligen blev jobbigt om någon av dem skadades eller till och med dog (det var krig det här!) Jag minns till och med namnen på dem. Huvudpersonen var Ellie. Sedan var det Homer, Robyn, Fiona, Chris och Lee. Kanske någon till. Under den här tiden var de mina bästa kompisar.
Så kom jag fram till sista boken. Jag hade levt i Australien tillsammans med de här människorna i säkert en månad eller två och nu kom slutet. Och jag kunde verkligen inte förmå mig! Jag ville inte veta hur det skulle gå. Jag skulle inte kunna klara av att läsa det definitiva slutet, jag kunde inte låta John Marsden bestämma hur det skulle gå, vem som skulle överleva och vem som skulle dö. Så jag har fortfarande inte läst sjunde boken, och kommer aldrig att göra det. Det ger mig en chans att själv få bestämma hur det gick, det gör så att jag slipper möta något som är känslomässigt jobbigt.
Jag är sådan jämt. Slipper undan allt som är jobbigt om jag kan. Och nu är jag i Imorgon när kriget kom-sits igen. Fast med tv-serien Six feet under. Jag har en säsong kvar. Jag älskar familjen Fisher och önskar de allt gott i livet. Jag är inte alls säker på att jag skulle klara av ett definitivt slut nu heller. Jag hatar verkligen när saker tar slut, jag vill hellre bestämma själv, känna att jag har lite kontroll över situationen, bara en aning...
Det bästa med sådant som är beständigt, böcker och filmer och tv-serier, är att man kan börja om. Jag har läst många böcker många gånger och sett om väldigt många filmer. Men snart kommer jag väl att komma till en sådan här punkt i min verkliga tillvaro och då är det inte säkert att det går att välja bort de sista avsnitten.

Är tillbaka från Polen sedan två dagar men känner mig ändå rätt utslagen fortfarande. Vet inte riktigt vad det beror på, kanske den mentala påfrestningen jag ibland upplevde när vi var där ännu sitter i.
Okej, saker vi gjorde i Krakow:

- Gick (alltså ni skulle sett mina misshandlade fötter)
- Utforskade stadskärnan (som sig bör, lärde känna närområdet)
- Var på judekyrkogården och i judekvarteren (fina platser!)
- Var i Płaszow (plats där det tidigare legat ett koncentrationsläger men som mest är kullar och ängar nu)
- Åt kebab (åk till Krakow endast för kebaben, det är värt det!)
- Var på zoo (en fin polsk man tyckte vi skulle se något som inte bara var världskrigsförknippat...)
- Var i en enorm galleria (att gå från den ena änden till den andra var dagens motion)
- Drack gin (ja, jag såg en film där alla drack gin och kände för att följa deras exempel och spriten var billig...)
- Blev fångade i ett monsunregn (okej kanske inte monsun, men det var ett riktigt oväder!)
- Åt choklad (jag levde på bananer och Snickers)
- Var i museibutiken till Schindler's factory (vi kom dit för sent och hann bara med butiken)
- Var uppe i kyrktornet och träffade trumpetaren (jag älskar kyrktorn! Och trumpetare! Bästa kombinationen!)
- Var på Schindler's factory-museet (gick dit i tid)
- Gick runt i det forna judiska gettot (var inte särskilt speciellt)
- Läste Edgar Alan Poe (Anton läste högt för mig på kvällarna när det regnade)
- Var i Auschwitz-Birkenau (inga vidare kommentarer)
- Lyssnade på The Doors (typ det bästa Anton kunde hitta i sin mobil så vi körde på det hela veckan)

"
Eva - jag behöver dig mer än vad jag vill ha dig,
och jag vill ha dig för gamla tiders skull.
Du betydde inte allt
Men det blåste aldrig kallt - 
för du var solskenet
Jag var ensam
"


Håkan Hellström - En midsommarnattsdröm

Idag mellanlandar jag hemma mellan två resor. Kom hem från Danmark igår, en familjetrip - en årlig sådan, som egentligen pågår en vecka till. Jag prioriterar bort vecka två och åker till Polen och Krakow istället med min kära vän Anton. Vi bokade resan när vi kommit på att vi båda faktiskt är rätt intresserade av att åka och se hur det egentligen ser ut i det där Auschwitz. Så långt sträcker sig planen. Vad vi ska göra de andra sex dagarna vet vi inte riktigt. Det enda jag med säkerhet vet att det finns i Krakow är medeltida byggnader och ett äventyrsbad. Jag tror inte att det blir något problem att fördriva tiden. Jag siktar på att umgås så mycket med Anton att jag blir trött på honom och inte behöver sakna honom när han åker hem till Kalmar så småningom.
Planet går imorgon bitti, vi måste ta flygbussen jättejättetidigt på morgonen. Jag hatar Skavsta flygplats. Jag har varit där en gång i mitt liv, det börjar blir ganska länge sen, kanske tre år, men jag minns det som klart plågsamt. Det skulle kunna ha med omständigheterna att göra också, jag vet inte riktigt. Vi ska i alla fall inte åka dit för tidigt (fast helst inte för sent heller).
Egentligen är jag mitt i förberedelserna nu, packade upp väskan från Danmark, stoppade alla kläder i tvätten, packar ner dem i nästa väska, skriver ut biljetter, kollar valutakursen, köper flygbussbiljetter, skäller lite på Anton i telefonen. Längtar lite till att vara framme. Tar en paus och går ut med hunden. Har inte riktigt tid att sitta här...