Med Facit i handen
Det var 2007.
Jag hade hört om det tidigare, men aldrig själv upplevt det.
Den här dagen för över tre år sedan lyssnade jag för ovanlighetens skull på radio, P3, och programmet handlade om Feministiskt initiativ. Jag minns inte vad de sa, men jag minns låten de spelade mellan pratet.
Det var Säkert! - Allt som är ditt.
Jag kan kanske inte säga att jag var fast direkt, det var mer som att jag bestämde mig för att tycka om det. Sen laddade jag ner hela albumet (förlåt!). Jag minns inte hur det var när jag lärde känna skivan, hur jag lärde mig alla texter, Säkerts självbetitlade debutalbum känns som något som har varit med mig hela livet eller åtminstone hela tonåren, det känns som en självklar del av allting. Det är en av ganska få skivor som alltid kommer tillbaka. Jag kan sluta lyssna på den tidvis och ha intensiva perioder med andra artister, men jag tröttnar aldrig och jag glömmer aldrig bort den.
Det är inte nödvändigtvis för att det är den största musikaliska upptäckten jag gjort. Jag vet inte ens om jag tycker att det är bra. Jag är inte ens säker på att jag ser på det som musik, kanske mer som sällskap, mer som ett kompliment till mig själv.
Trots det, eller kanske på grund av, blev jag inte eld och lågor när jag hörde att Säkert! skulle släppa ett nytt album tidigare i år. Jag gjorde inga ansträngningar för att få höra de nya låtarna.
Sen låg jag i badet, kanske i september, och hörde första singeln Fredrik på radion (P3). Och tyckte att den var direkt dålig. Så jag blev anti istället. Tänkte att jag minsann inte vill ha något nytt från Säkert!, och varför duger inte det gamla egentligen?
Jag vet inte riktigt när jag ändrade mig, antagligen när jag fick min nya dator i slutet av november, en dator med ljudkort, så att jag kan lyssna på Spotify. Där bland annat Säkerts senaste skiva Facit finns. Som jag inte riktigt kunde hålla mig ifrån.
Det är helt kört nu. Jag är totalt fast. Jag lyssnar på Facit hela tiden, byter favoritlåt varje dag, sjunger någon av refrängerna oavbrutet, kan snart alla texterna. Börjar om från början när den tar slut. Jag tycker till och med att låten Fredrik är helt okej.
Om jag bara hade kommit på det tidigare hade jag köpt Facit i julklapp till alla jag känner.
ps. Tips! Youtuba videon till Fredrik, den är fantastisk.
Jag hade hört om det tidigare, men aldrig själv upplevt det.
Den här dagen för över tre år sedan lyssnade jag för ovanlighetens skull på radio, P3, och programmet handlade om Feministiskt initiativ. Jag minns inte vad de sa, men jag minns låten de spelade mellan pratet.
Det var Säkert! - Allt som är ditt.
Jag kan kanske inte säga att jag var fast direkt, det var mer som att jag bestämde mig för att tycka om det. Sen laddade jag ner hela albumet (förlåt!). Jag minns inte hur det var när jag lärde känna skivan, hur jag lärde mig alla texter, Säkerts självbetitlade debutalbum känns som något som har varit med mig hela livet eller åtminstone hela tonåren, det känns som en självklar del av allting. Det är en av ganska få skivor som alltid kommer tillbaka. Jag kan sluta lyssna på den tidvis och ha intensiva perioder med andra artister, men jag tröttnar aldrig och jag glömmer aldrig bort den.
Det är inte nödvändigtvis för att det är den största musikaliska upptäckten jag gjort. Jag vet inte ens om jag tycker att det är bra. Jag är inte ens säker på att jag ser på det som musik, kanske mer som sällskap, mer som ett kompliment till mig själv.
Trots det, eller kanske på grund av, blev jag inte eld och lågor när jag hörde att Säkert! skulle släppa ett nytt album tidigare i år. Jag gjorde inga ansträngningar för att få höra de nya låtarna.
Sen låg jag i badet, kanske i september, och hörde första singeln Fredrik på radion (P3). Och tyckte att den var direkt dålig. Så jag blev anti istället. Tänkte att jag minsann inte vill ha något nytt från Säkert!, och varför duger inte det gamla egentligen?
Jag vet inte riktigt när jag ändrade mig, antagligen när jag fick min nya dator i slutet av november, en dator med ljudkort, så att jag kan lyssna på Spotify. Där bland annat Säkerts senaste skiva Facit finns. Som jag inte riktigt kunde hålla mig ifrån.
Det är helt kört nu. Jag är totalt fast. Jag lyssnar på Facit hela tiden, byter favoritlåt varje dag, sjunger någon av refrängerna oavbrutet, kan snart alla texterna. Börjar om från början när den tar slut. Jag tycker till och med att låten Fredrik är helt okej.
Om jag bara hade kommit på det tidigare hade jag köpt Facit i julklapp till alla jag känner.
ps. Tips! Youtuba videon till Fredrik, den är fantastisk.
Från hjärtat till The Knife (och lite till Sot)
Jag brukade hata The Knife.
Eller, det är nog inte riktigt sant. Jag tyckte bara inte om det, men jag har lätt för att överdriva.
Mina vänner brukade spela The Knife för mig ibland, vi pratar flera år sedan, kanske fyra. När jag tänker på den tiden tänker jag på vinter storm källare mörker.
Jag kunde inte lyssna på The Knife av den anledningen att jag mådde dåligt av att göra det. Jag fick vad jag då brukade kalla Kyrkogårdskänslan, samma känsla jag får av skräckfilm, alltså någon slags rädsla eller åtminstone ett direkt obehag. (Inget av det här ter sig särskilt logiskt, jag tycker om både kyrkogårdar och skräckfilm). Felet var mest rösterna. Jag kan inte med förvridna röster eller ansikten (videon till Silent shout innehåller både och), jag vet inte varför, men det är något av det värsta jag vet.
Så, när alla andra jag kände lyssnade på The Knife undvek jag dem så gott jag kunde (av skäl jag inte känner till fanns ett undantag i låten Lasagna, den tyckte jag om).
För kanske två år sedan började jag lyssna på elektronisk musik. Mysig elektronisk pop som passar in till vintervädret, vintermörkret. Det har aldrig varit hängivet, jag är egentligen inte ett dugg musikintresserad, bara lyssnar på det jag tycker smälter in i hur jag känner mig. Mina vinterkänslor är elektroniska.
Någonstans inom mig, långt långt bak, har The Knife-klockan ringt varje gång jag letat efter ny elektropop att lyssna på i december, men jag har aldrig vågat prova, rädd för rädslan. Det har känts så onödigt att utsätta sig för.
Tills för någon vecka sedan.
Jag vet inte vad som hände, hur eller varför, men jag laddade ner tre The Knife-skivor och la dem på min ipod. Sedan dess har jag lyssnat på dem. Först bara Silent shout, den är mörkast, passar bäst till årstiden, men sedan också Deep cuts (speciellt Pass this on!) och jag håller i skrivande stund på att bekanta mig med den tredje av dem.
Det är verkligen bra. Allt obehag är borta, det är bara fantastisk musik och fantastiska texter och mitt i det en Karin Dreijer man inte kan låta bli att bli kär i. Rytmer som kan sitta i flera dagar.
Jag vet att jag gör allting i perioder, och eftersom jag går så starkt in i min The Knife-period kan jag bara anta att den snart kommer gå över (vilket inte är detsamma som att jag kommer börja tycka att det är dåligt igen), men då har jag i alla fall haft väldigt kul så länge det varade.
(Men seriöst, varför heter de The Knife? Teorier? Eller fakta för den delen)
Eller, det är nog inte riktigt sant. Jag tyckte bara inte om det, men jag har lätt för att överdriva.
Mina vänner brukade spela The Knife för mig ibland, vi pratar flera år sedan, kanske fyra. När jag tänker på den tiden tänker jag på vinter storm källare mörker.
Jag kunde inte lyssna på The Knife av den anledningen att jag mådde dåligt av att göra det. Jag fick vad jag då brukade kalla Kyrkogårdskänslan, samma känsla jag får av skräckfilm, alltså någon slags rädsla eller åtminstone ett direkt obehag. (Inget av det här ter sig särskilt logiskt, jag tycker om både kyrkogårdar och skräckfilm). Felet var mest rösterna. Jag kan inte med förvridna röster eller ansikten (videon till Silent shout innehåller både och), jag vet inte varför, men det är något av det värsta jag vet.
Så, när alla andra jag kände lyssnade på The Knife undvek jag dem så gott jag kunde (av skäl jag inte känner till fanns ett undantag i låten Lasagna, den tyckte jag om).
För kanske två år sedan började jag lyssna på elektronisk musik. Mysig elektronisk pop som passar in till vintervädret, vintermörkret. Det har aldrig varit hängivet, jag är egentligen inte ett dugg musikintresserad, bara lyssnar på det jag tycker smälter in i hur jag känner mig. Mina vinterkänslor är elektroniska.
Någonstans inom mig, långt långt bak, har The Knife-klockan ringt varje gång jag letat efter ny elektropop att lyssna på i december, men jag har aldrig vågat prova, rädd för rädslan. Det har känts så onödigt att utsätta sig för.
Tills för någon vecka sedan.
Jag vet inte vad som hände, hur eller varför, men jag laddade ner tre The Knife-skivor och la dem på min ipod. Sedan dess har jag lyssnat på dem. Först bara Silent shout, den är mörkast, passar bäst till årstiden, men sedan också Deep cuts (speciellt Pass this on!) och jag håller i skrivande stund på att bekanta mig med den tredje av dem.
Det är verkligen bra. Allt obehag är borta, det är bara fantastisk musik och fantastiska texter och mitt i det en Karin Dreijer man inte kan låta bli att bli kär i. Rytmer som kan sitta i flera dagar.
Jag vet att jag gör allting i perioder, och eftersom jag går så starkt in i min The Knife-period kan jag bara anta att den snart kommer gå över (vilket inte är detsamma som att jag kommer börja tycka att det är dåligt igen), men då har jag i alla fall haft väldigt kul så länge det varade.
(Men seriöst, varför heter de The Knife? Teorier? Eller fakta för den delen)
One hit
So where's the femininity, the one with skirts and high heels?
A shiny sink and home made meals?
The one and only way, if you enter you'll stay
Sons and daughters you will breed as long as you breastfeed
Yeah being a man is a bliss - one hit, one kiss
(The Knife)
