He is better doing what I do best
Jag läste John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in hösten 2008. Några dagar innan hade jag sett filmatiseringen på bio, det var förhandsvisning på Filmhuset, regissören Tomas Alfredson var där och berättade lite om filmen, de var den tiden på året det börjar bli mörkt igen om kvällarna och ganska kyligt ute. Filmen passade så bra till det vädret och stämningen blev liksom lättare att leva sig in i. Det är en rätt bra film.
Jag minns att jag läste ut boken på ett par dagar och att jag tyckte att den var fruktansvärd. Jag anser, men verkar hyfsad ensam om den åsikten, att John inte har någon fallenhet för skrivande. Han är helt enkelt dålig på det han gör.
Det är alltså ett av få fall där filmatiseringen av en bok blir bättre än själva boken, men Alfredsons film vinner också med hästlängder över Lindqvists roman.
För några veckor sedan såg jag filmversionen av Män som hatar kvinnor (Niels Arden Oplev). Det var min första kontakt med Stieg Larssons berättelse, jag hade inte ens en aning om vad historien handlar om. Jag gillade första filmen (däremot hade jag svårare för andra, men den tredje räddade upp det lite). När jag sett alla tre filmerna i följd samma kväll kändes det tomt när allt var slut och jag bestämde mig för att läsa boken istället.
Jag kan inte säga att den är direkt dålig, men som vanligt när en bok blir väldigt uppmärksammat är det svårt att förstå varför den är så omtyckt. Det kan naturligtvis ha med förväntningar att göra, men det finns så många saker jag stör mig på i boken. Det märks att Stieg kan en massa om de områden han skriver om, men alla ord känns tomma och alla personer noga uträknade. (Till Stiegs försvar vill jag ändå säga att jag blev fast så pass i boken att jag blev tvungen att införskaffa en ny när jag glömde mitt exemplar i Kalmar och bara hunnit läsa halva).
Jag har alltså hittills två exmpel på när filmen överträffar boken. Mönstret så här långt verkar lyda att det går att lyckas med det om man väljer att filmatisera en tillräckligt dålig bok.
Jag minns att jag läste ut boken på ett par dagar och att jag tyckte att den var fruktansvärd. Jag anser, men verkar hyfsad ensam om den åsikten, att John inte har någon fallenhet för skrivande. Han är helt enkelt dålig på det han gör.
Det är alltså ett av få fall där filmatiseringen av en bok blir bättre än själva boken, men Alfredsons film vinner också med hästlängder över Lindqvists roman.
För några veckor sedan såg jag filmversionen av Män som hatar kvinnor (Niels Arden Oplev). Det var min första kontakt med Stieg Larssons berättelse, jag hade inte ens en aning om vad historien handlar om. Jag gillade första filmen (däremot hade jag svårare för andra, men den tredje räddade upp det lite). När jag sett alla tre filmerna i följd samma kväll kändes det tomt när allt var slut och jag bestämde mig för att läsa boken istället.
Jag kan inte säga att den är direkt dålig, men som vanligt när en bok blir väldigt uppmärksammat är det svårt att förstå varför den är så omtyckt. Det kan naturligtvis ha med förväntningar att göra, men det finns så många saker jag stör mig på i boken. Det märks att Stieg kan en massa om de områden han skriver om, men alla ord känns tomma och alla personer noga uträknade. (Till Stiegs försvar vill jag ändå säga att jag blev fast så pass i boken att jag blev tvungen att införskaffa en ny när jag glömde mitt exemplar i Kalmar och bara hunnit läsa halva).
Jag har alltså hittills två exmpel på när filmen överträffar boken. Mönstret så här långt verkar lyda att det går att lyckas med det om man väljer att filmatisera en tillräckligt dålig bok.
