I'm talking to the ceiling

Jag har mått otroligt dåligt idag.

Det var som vanligt i morse. Visserligen var jag väldigt trött, men det är jag ju alltid, så det märktes ingen vidare skillnad. Det var väl på tåget jag började tappa tålamodet. Egentligen för ingenting, vi stod stilla en stund mellan Älvsjö och Årstaberg, och vi blev sex minuter försenade. Men det borde inte ha gjort mig någonting, eftersom att det betydde att jag fick sitta på centralen sex minuter kortare än annars. Dock när jag kom ut på perrongen och den panikslagna ungen i vagnen började totalskrika till lungorna nästan sprack, tog det liksom stop. Jag vet inte varför. Det var bara att höja Saker man ser [kärlekslåt] till alldeles för hög volym och försöka övertala mig själv att fortsätta andas i normal takt, och inte börja skrika, för det var verkligen det enda jag ville göra, ställa mig mitt i tunnelbanerushen och skrika rakt ut. Och jag måste säga, att det är inte ofta jag känner så.

Jag var tidig, så jag gick upp till centralhallen för att vänta en stund, som jag brukar ibland, och när jag kom upp för trappan möttes jag av doften av badbomber från Lush blandat med kaffelukten från Coffee cup, och det fick mig att lugna mig en aning. Men bara en aning. När jag satte mig på bänken i en änden av lokalen.. jag önskade djupt att jag kunde få slippa skolan, jag kände i hela kroppen att jag aldrig skulle klara av hela dagen. Jag visste att Anton hade sovmorgon till klockan ett, och jag var jättenära att ringa honom och be om att få komma förbi, men jag gjorde det inte. Jag satte mig och skrev istället, för att få ut lite av allt det jobbiga. Det konstiga är att det liksom inte ens fanns någon anledning till varför jag kände som jag gjorde. Kanske var det Anton/Julia-besöket igår. Det är det enda jag kan komma på. Herregud, jag fick nästan självmordstankar när jag satt i Antons fåtölj, och en stund senare frågar Anton vad jag tycker om honom [han måste märka att jag är jättekonstig så fort jag träffar honom] och jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet verkligen inte.

Iaf, skoldagen har varit den värsta hittills.

Så här har schemat sett ut:

10.15 - 11.15: Svenska ["svenska"] med Agneta

11.15 - 12.00: Lunch

12.00 - 16.00 [!] Arbetssätt och lärande med samma gamla Agneta.

Fatta, fyra timmars AoL, jag hatar det. SKITTRÅKIGT. Jag trodde jag skulle få lov att lämna lektionen, jag höll på att brista sönder. Det hela lättades upp efter ett tag, dock, när jag fått prata lite med Andrea, som jag inte hade klarat mig utan idag, för hon var inte heller på topp, så vi kunde sitta där och vara nere tillsammans. Det är så skönt att jag kan hänga ihop med henne imorgon på idrottsdagen, så att jag.. jag vet inte, det bara känns bra.

Sarah har iaf beställt tågbiljetter nu, hon kommer om tre veckor [...], och jag längtar verkligen. Så länge har jag planer att åka till Norrköping på lördag, träffa Julia på söndag, fira Joakims födelsedag nästa lördag och alternativt träffa Julia och Anton mellan lördag och söndag nästa helg. Så, visst, jag borde kunna hålla mig vid liv ett tag till.
Så. Nu har jag iaf fått skriva av mig lite, allting känns genast lite bättre. Dessutom lyssnar jag på Superman (it's not easy) med Five for fighting, min nya favoritlåt. Det är väl så jag får göra, bygga upp murar. Jag brukar vara rätt bra på det. Det kanske jag borde ha listat på AoL-lektionen idag. "Jag är bra på att bygga murar" ^^

Btw fick jag ett tips om att delta i Lilla Augustpriset, vilket jag absolut tänker göra med chans att vinna 10.000 kronor. Det är definitivt värt ett försök, jag vet precis vilken text jag ska skicka in..

Vilken dag.
Otroligt lång har den varit.
Jag pratade med Lee igår, från klassen. Vi kom överens om att vi började tio idag, för att det stod så på Tick-tack (hemsidan), trots att det på schemat stod nio. Egentligen visste jag ju att vi inte började tio, men det är ju sån där fakta man gärna bortser från när man vet att det finns en chans att få ta åtta-tåget istället för sju-tåget.
Mattediagnos iaf. Eftersom vi kom en timme sent fick jag sju minuter på mig, vilket var väldigt praktiskt, för då kan de tro att det gick så dåligt pga tidsbegränsningen, men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte att det hade gått mycket bättre om jag hade haft en halvtimme längre på mig. Lite bättre, men inte mycket. Jag hatar verkligen matte.

Så hade vi manus efter det, i fyra timmar. Jag hade sett fram emot det, det låter så himla intressant och som att det skulle passa mig. Det var det inte. Det var riktigt tråkigt. Jag tror att det är den usla lärarens fel. Hon sög verkligen på pedagogik. Men man kanske lär sig. Jag är glad att Sabina, Nora och Sophia är med i den gruppen, och att vi inte är i klasserna. Det är mycket bättre så här.

Imorgon ska vi fortsätta med manus på morgonen, sedan efter lunch (som jag måste spendera utan SNS), ska vi ha bild, och det är så fruktansvärt jättetråkigt att jag.. jag måste gå, annars ringer de hem, men jag har en stark lust att bara strunta i alltihop och åka hem vid elva-tiden.

Ser inte fram emot idrottsdagen på fredag. Ärligt talat, jag tycker att det är ett extremt dåligt sätt att lära känna varandra på. Vuxna tycks tro att det här med vänskap är en enkelt ekvation: tonåring+tonåring=vänner. That's not true, though. Synd.

Nej, nästa vecka hoppas jag att det blir foto, så att vi får gå ut lite och hitta lämpliga motiv. Det skulle vara ganska trevligt. På tal om det tog Sabbo ett par otroligt fula bilder på mig idag. Jag hatar sånt. Jag hatar kameror. Egentligen.

Det är 25 grader på mitt rum och jag känner mig om inte kall så iaf frusen. Sjukdomen sprider sig genom kroppen och Gud vad skönt om jag får vara hemma ett par dagar nästa vecka, även om det inte är praktiskt. Det är ju ganska enkelt att sjukanmäla sig på den här skolan... Hungrig är jag också, jag måste nog ta tag i mitt liv^^

Det har brutit ut sjukdom, inte bara i familjen pga av dagis, utan även på annat håll, vilket är anledningen till att Julia och Anton inte var här i helgen.

Nästa helg ska vi till Norrköping, så det går inte att flytta fram det bara en vecka, utan jag måste vänta ytterligare två veckor tills det går att genomföra. Då tänkte jag att på söndag iaf kanske jag och Julia kan fila lite på våran plan gällande 'Skattjakten'. At least I do hope so.

Okej, så mina planer lades på is, och min söndag blev plötsligt helt fri. Jag hatar söndagar. Och det gör jag verkligen, med den här söndagskänslan som jag knappt kan uthärda, och när dessutom våra grannar från längre upp på gatan kom var lyckan gjord. Det är inte så att jag har något direkt emot de grannarna, men faktum att de har tre söner, två, fyra och sju år gamla, gör att kaos uppstår varje gång de visiterar. Jag hatar det verkligen. Dock fick Micke anledning att göra chokladtårta, vilket gladde mig, men Josefine + hunger (eller tristess) + chokladtårta = dålig kombination. I'm going fat.

Det är bara tur för både mig och omgivningen att min nya skola inte bara innebär tråkiga ämnen, utan att måndagar faktiskt betyder något trevligt (just nu vet jag inte vad vi ska göra imorgon, men det är väl typ.. manus, journalistik, webdeisgn, foto eller 3D-grafik. Det kvittar.) annars hade jag fått ett depressivt utbrott, men nu behöver jag inte få det.

Ändå bryter frustrationen ner mig en aning, då jag känner att jag är full av någonting, jag vet inte vad, som jag skulle vilja få ner på papper, men det går inte. Det går verkligen inte, jag är inte på humör. Så, jag har spelat Crash hela eftermiddagen (jaa,, jag har fortfarande kvar vårat gamla Playstation 1..), men så hängde sig tv:n, så jag fick lov att stänga av (när jag var jättenära att ha klarat hela spelet,, I hate my life), och då orkade jag inte börja om, inte ens fortsätta på något av de gamla sparade spelen.

Det var då jag satte mig vid datorn. Jag hatar att det är så, men det är söndag, och då tillåter jag det mesta. Orkar man inte ens läsa är det helt okej att sitta vid datorn och tv:n hela dagen. Jag borde dock ha följt med resten av familjen ut i skogen,, men jag hade ingen lust. Istället lovade jag Jana att svara på mailet ikväll, så jag måste väl göra det då. Inga fler ursäkter, även om det krävs en viss motivation för att orka ta tag i diskussionen. En motivation jag oftast saknar.

Har börjat lyssna mig sjuk på American life-skivan. Jag tycker verkligen om den, den är otroligt mysig. X static process är nog den bästa, om inte Nothing fails är det.

Har fått nerladdningsförbud från de högre makterna idag, förståeligt men bittert. Bara Mr. Micke inte installerar sånt där program han snackade om, för jag vill verkligen kunna känna mig lite fri att göra vad jag vill.

Tog lite nya bilder. Ofelbar. Men alla blir likadana, jag är så tråkig. Jag räknade ut tidigare idag att jag har över 2600 kronor totalt, mer om jag får pengarna för klockan. Undrar om man kan köpa sig ett nytt liv för det. Jag ska kanske spara en månad till eller så. Synd bara att pengarna på mobilen börjar ta slut (Sarah's fel, det är det oftast) och att bror fyller år om två veckor. Sedan fyller lillasyster år om en månad, men då får jag använda mina septemberpengar. Det här med budget är inte helt lätt, jag tror att jag måste välja ekonomikursen på individuella valet senare. (Och matte B, jag hatar att jag måste läsa matte B, jag hatar matte.)

Jag drömde en konstig dröm i natt, som jag knappt kommer ihåg. Men jag minns att det var jag, mamma och Joakim, jag minns att vi smet in i ett annex till ett hus medan ägarna satt i trädgården, jag minns att annexet liknade en bunker, och att det var otroligt mycket rum där inne, och att det var fint väder ute och att det var mörkt inne i annexet. Jag vet inte vad vi gjorde där inne, men vi smög för att inte bli hörda av familjen som satt ute på gräsmattan. Sedan sprang vi över en åker som väldigt mycket liknade åkern där vid Lisselbo, precis efter Helena och Torbjörn.. Det var ganska obehagligt.