I'm talking to the ceiling

Jag vet inte var jag ska börja.
Inte för att det har hänt så mycket att jag svämmar över av saker att berätta, inte på det sättet,
det är bara svårt att börja.
Det brukar vara slutet som är svårast,
men inte idag.

Inger slutade idag.
Det känns så otroligt jobbigt.
Jag ringde till Julia idag.
Det känns också otroligt jobbigt,
för det hördes lång väg att hon inte ville prata med mig,
inte ville prata med någon.

Det är en av de där dagarna när jag är hur tunn som helst,
när jag sitter och gråter till Counting crows och känner igen mig i exakt allting Adam sjunger om.
En av de där dagarna allting känns så otroligt meningslöst, alla sakerna jag har i mitt rum borde slängas, för de fyller ingen mening, alla ord jag hör omkring mig borde tas tillbaka, för de gjorde ingen skillnad, alla skratten som inte är berättigade, alla möten som inte leder någonstans, alla bilar som inte ska någonstans, alla lampor som lyser upp de tomma rummen.

Idag gjorde jag upp en lista på mina favoritbiblioteksljud.
Saxen genom plasten.
Bokvagnens tröga hjul i rullning
Plastrullens knarr när jag bryter den
Klistret på en post-itlapp som släpper sin yta

Jag hittade en märklig bok idag, en ny, som hette Intet, med världens finaste framsida. Jag kände mig som den boken. Som en mal mot svart bakgrund som dras mot en fotogenlampa.

She looks up at the building,
says she's thinking of jumping.
She says she tired of life,
she must be tired of something.

Just nu gör jag något olagligt, men det är nödvändigt för min överlevnad, och det innefattar lite nya Counting crows' låtar.

Det känns så skönt att jag inte ska till biblioteket imorgon, hela eftermiddagen ska jag sitta hemma under mina nya filt och titta på Ebba och Didrik.

("Dörren log. Det var den första gången jag såg den göra det.")