Defense is paperthin
Varje dag, när jag kommer hem, glömmer jag bort om det har varit en bra dag. Det dåliga liksom kommer över mig, jag vet inte vad det är för någonting, det är en trötthet och en misstrivselhet (det ordet finns säker inte), och definitivt en huvudvärk. Nu känner jag mig som den kvinnliga huvudrollen i Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter, av Jonas Gardell. Det är ett tillfälle att låta tankarna ta över. Tankarna och känslorna jag har burit omkring på hela dagen, hela livet, och aldrig får ge utlopp för innan jag kommer hem.
Jag minns inte idag. Det var en stillsam dag. Jag plockade upp böcker, men det fanns inte så många, jag städade hyllor, fast mest gick jag och plockade och försökte se upptagen ut. Sedan fick jag sitta inne hos Pirjo och plocka upp alla de splitternya böckerna, skivorna, ljudböckerna, filmerna. Allting var så fint och nytt och oförstört, och känslan av dem i mina händer fick mig att rysa och vilja ta med dem hem, allihopa, oavsett innehåll. Det är något med allt det där orörda, som att det fortfarande finns hopp, som att man vill vårda dem, se till att de alltid kommer att förbli så där...perfekta. Hela situationen blev en metafor för det liv vi lever. Det var som att komma bort ett tag, det var otroligt skönt. Jag drog ut på tiden.
Christian läste en underbar dikt på Nynäshamns litterära sällskaps möte i onsdags, om hans djupa depression, och jag minns att i Konsthallen, under utställningen med alla tävlingsbidrag i bibliotekets poesitävling, hade det hängt ett större antal Christian-dikter på väggen bredvid dörren till det Öppna magasinet, och jag hoppades att depressionsdikten skulle vara en av dem. Så jag frågade Anders var dikterna var nu, och han släppte in mig i Magasinet, och alla dikterna låg i en stor kartong, och de var över tvåhundra stycken, och det tog mig ett tag innan jag hittade bunten med Christians dikter. Den fanns inte där, Depressionsdikten. Jag blev besviken. Det fanns några andra dikter, jag kopierade dem, för säkerhets skull, men ingen av dem kändes så där...som jag, som kanske de flesta känner sig men aldrig kan sätta ord på. Det är det Christian kan, sätta ord. Det är ironin. Förvånad?
Jag gick hem tidigare för att kunna köpa någonting till mamma, och presenten var jättedyr, det är väl någon slags kompensation, jag hatar det, men jag kan inte hjälpa det, jag känner mig skyldig henne något, för vad vet jag inte riktigt. Vi har inget presentpapper, jag får väl använda en gammal Dagens nyheter, och plötsligt fick jag lust att klä hela mitt rum, hela min värld med tidningspapper, känna doften av trycksvärtan, färgas blind av tryckbokstäverna. Imorgon ska jag på julbasar på Julias skola i Farsta, och Anton ska vara där, och jag har inte träffat honom på...tre veckor, det känns jätteknäppt. Först spenderar vi en hel intensiv semester tillsammans, men näst intill oavbrutet umgänge, sedan träffas vi inte alls, och åter igen känner jag mig som Marcus, som när han berättar om Fionas förra pojkvän Roger. Kanske är det mest pizzorna jag oroar mig för.
Nej, det ska bli trevligt att ha någonting att göra, att träffa dem man vill träffa, att kunna förtränga alla de där sakerna man egentligen behöver ta itu med. Jag har några timmar på förmiddagen, kanske ska jag gå upp tidigt.
Jag har lyssnat klart på Skam, så nu har jag ingenting att somna till. Det är konstigt med ljudböcker, jag tycker inte riktigt om det, för det känns verkligen inte som att man har läst boken, som att det ens är en bok. Jag fick lust att låna Skam från biblioteket, för det känns inte som att jag vet hur det slutar. Det är en knepig känsla, men jag behöver se texten framför mig, jag kan inte ens säga om jag tyckte att den var bra, för jag har inte läst den, eller..ja.
Ikväll har jag suttit barnvakt åt min lillasyster, jag har inget problem med det, förutom att det tar henne så lång tid att somna, det är jobbigt att sitta i hennes rum och bara vänta på ljuden som betyder att hon äntligen sover. Joakim fixade maten, han är bra på sånt, jag är dålig, och sedan tittade vi på Madonna-filmen, och utbytte åsikter om religion och världspolitik, och det är skönt, för Joakim är den enda man kan prata med sånt om utan att vara jätteinsatt. Vi har samm tillvägagångssätt, och kan därför inte kritisera varandra. Markus vann Idol och jag önskar att jag inte visste det.
Jag tänker sova nu, jag är hur trött som helst.
Jag minns inte idag. Det var en stillsam dag. Jag plockade upp böcker, men det fanns inte så många, jag städade hyllor, fast mest gick jag och plockade och försökte se upptagen ut. Sedan fick jag sitta inne hos Pirjo och plocka upp alla de splitternya böckerna, skivorna, ljudböckerna, filmerna. Allting var så fint och nytt och oförstört, och känslan av dem i mina händer fick mig att rysa och vilja ta med dem hem, allihopa, oavsett innehåll. Det är något med allt det där orörda, som att det fortfarande finns hopp, som att man vill vårda dem, se till att de alltid kommer att förbli så där...perfekta. Hela situationen blev en metafor för det liv vi lever. Det var som att komma bort ett tag, det var otroligt skönt. Jag drog ut på tiden.
Christian läste en underbar dikt på Nynäshamns litterära sällskaps möte i onsdags, om hans djupa depression, och jag minns att i Konsthallen, under utställningen med alla tävlingsbidrag i bibliotekets poesitävling, hade det hängt ett större antal Christian-dikter på väggen bredvid dörren till det Öppna magasinet, och jag hoppades att depressionsdikten skulle vara en av dem. Så jag frågade Anders var dikterna var nu, och han släppte in mig i Magasinet, och alla dikterna låg i en stor kartong, och de var över tvåhundra stycken, och det tog mig ett tag innan jag hittade bunten med Christians dikter. Den fanns inte där, Depressionsdikten. Jag blev besviken. Det fanns några andra dikter, jag kopierade dem, för säkerhets skull, men ingen av dem kändes så där...som jag, som kanske de flesta känner sig men aldrig kan sätta ord på. Det är det Christian kan, sätta ord. Det är ironin. Förvånad?
Jag gick hem tidigare för att kunna köpa någonting till mamma, och presenten var jättedyr, det är väl någon slags kompensation, jag hatar det, men jag kan inte hjälpa det, jag känner mig skyldig henne något, för vad vet jag inte riktigt. Vi har inget presentpapper, jag får väl använda en gammal Dagens nyheter, och plötsligt fick jag lust att klä hela mitt rum, hela min värld med tidningspapper, känna doften av trycksvärtan, färgas blind av tryckbokstäverna. Imorgon ska jag på julbasar på Julias skola i Farsta, och Anton ska vara där, och jag har inte träffat honom på...tre veckor, det känns jätteknäppt. Först spenderar vi en hel intensiv semester tillsammans, men näst intill oavbrutet umgänge, sedan träffas vi inte alls, och åter igen känner jag mig som Marcus, som när han berättar om Fionas förra pojkvän Roger. Kanske är det mest pizzorna jag oroar mig för.
Nej, det ska bli trevligt att ha någonting att göra, att träffa dem man vill träffa, att kunna förtränga alla de där sakerna man egentligen behöver ta itu med. Jag har några timmar på förmiddagen, kanske ska jag gå upp tidigt.
Jag har lyssnat klart på Skam, så nu har jag ingenting att somna till. Det är konstigt med ljudböcker, jag tycker inte riktigt om det, för det känns verkligen inte som att man har läst boken, som att det ens är en bok. Jag fick lust att låna Skam från biblioteket, för det känns inte som att jag vet hur det slutar. Det är en knepig känsla, men jag behöver se texten framför mig, jag kan inte ens säga om jag tyckte att den var bra, för jag har inte läst den, eller..ja.
Ikväll har jag suttit barnvakt åt min lillasyster, jag har inget problem med det, förutom att det tar henne så lång tid att somna, det är jobbigt att sitta i hennes rum och bara vänta på ljuden som betyder att hon äntligen sover. Joakim fixade maten, han är bra på sånt, jag är dålig, och sedan tittade vi på Madonna-filmen, och utbytte åsikter om religion och världspolitik, och det är skönt, för Joakim är den enda man kan prata med sånt om utan att vara jätteinsatt. Vi har samm tillvägagångssätt, och kan därför inte kritisera varandra. Markus vann Idol och jag önskar att jag inte visste det.
Jag tänker sova nu, jag är hur trött som helst.
Kommentarer
Trackback