I'm talking to the ceiling

Jag klarar inte av att leva i den här världen.
Jag klarar inte av att dela allt med all de här människorna som trängs omkring mig.
Jag ser på dem med avsky och avund.
De mest framgågna känslorna hos mig just nu.
Jag avskyr dem för allt de gör med världen, allt de har skapat.
Jag har hållit mig undan så länge att jag omöjligt kan vara skyldig.
Samtidigt avundas jag dem allt de får uppleva, fast det är saker jag inte vill genomgå.
Det är väl någon typ av instinkt som hemsöker mig. Jag tar avstånd ifrån den.
Som från allt annat.
Som vanligt är det Adam som lyckas få mig att förhålla mig till omvärlden.
I STAY AT HOME WITH MY DISEASE.
Perfect blue buildings är det vackraste som finns, alla kategorier.
Anton och Julia tycker att Counting crows låter som Lugna favoriter.
Anton och Julia har ofta fel.
Fast inte mer ofta än någon annan.
Jag känner mig som Jenny Granlund.
Jag vill vara som Kristina Andersson.
Alla de här människorna som jag hittar att se upp till - ingen av dem finns på riktigt.
Sådana perfekta människor finns bara i tanken.
Förutom Tomas Larsson.
Jag vill vara som Tomas Larsson.
Jag vill att hela världen ska vara som Tomas Larsson.
Jag saknar Tomas.