Smile to keep from crying
Jag ringde till Julia och allt är som vanligt med henne - helt förvirrat.
Allt som hon sa till mig, senast igår, var helt fluget ur hennes huvud, och jag är van vid att hon aldrig håller fast vid vad hon säger.
Hon sa att vi ska träffas den sjusjätte, det skulle förvåna mig om vi träffas innan året är slut. Innan lovet är slut.
Det är helt sjukt hur desperat man kan vara efter att få träffa en speciell människa. Jag har inte träffat Julia på två veckor. Och vad ännu värre är, jag har inte träffat Sarah sedan mitten av Oktober, och jag såg Lars senast i Augusti. Därför ringde jag till honom idag, han var på jobbet, men vi hann prata i iallafall åtta minuter. Han hade inte lagt några planer. Det blir inga fler planer, jag är säker.
Jag är förhoppningarnas mästare, och med det följer titeln som även besvikelsernas överflödiga drottning. Det är mitt eget fel. Som med allt annat. Och vad kan man göra åt eländet om inte bara vifta bort det genom att lyssna på She moves in her own way? Pappa tycker inte om The Kooks, pappa har fel.
Julia vill att vi klättrar upp på Antons tak, och förra gången jag gjorde det, svor jag att det skulle vara min sista, det var det absolut värsta jag gjort i mitt liv, men jag saknar det. Vi ska sitta där och blåsa såpbubblor. Nej, det kommer inte att hända.
Jag lyssnar på Blink 182's Shut up och hela högstadiet kommer över mig i ett enda rus och jag går sönder i bitar.
YOUR LIFE IS MEANINGLESS, IT'S GOING NOWHERE, YOU ARE GOING NOWHERE.
Förstå att den meningen i åttonde klass var den jag fann mest tröst i.
HOW DID WE GET THROUGH?
Anton kan verkligen inte förstå vad jag någonsin såg i Blink, och om några år kommer jag också finna det omöjligt att se, men just nu förstår jag perfekt. Jag har visserligen slutat känna den där tillhörigheten, vilket är skönt, vilket betyder att jag har rört mig framåt, men så fort jag lyssnar på någon av de bättre låtarna, kommer allting tillbaka. Jag vill aldrig mer känna så.
I may say it's your fault, 'cause I know you could have done more.
The Kooks är mycket mer hoppingivande.
Jag försökte skriva idag, men jag förlorar hela tiden vad det är jag egentligen vill berätta. Vilken dag som helst ska jag åka in till stan, sätta mig på Edenborgs, lyssna på The Shins och bara skriva om allt det där jag hatar. Allt det där jag vill uppnå. Jag är bara rädd för att bli en kiwi i andras ögon. Jag tror inte att det finns kiwisar. Inte i större mängder, inte som utmärker sig vidare.
Jag måste läsa Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter, för jag är precis som kvinnan i den boken, och jag är inte ens gift och bitter. Jag är bara så jävla patetisk. Snart kommer jag att bli som Fru Björk. Jag älskar Jonas Gardell, fast det har jag nog glömt.
Jag älskar berättelsen om samen Aron som inte tycker om snö. Jag ska leta reda på den.