Things I do to people I love shouldn't be allowed
HOW AM I GONNA KEEP MYSELF AWAY FROM ME?
Det blir liksom inte bättre än så här.
Inte sämre heller, kan jag tro.
Det är någonstans så här mittemellan jag hör hemma.
Inte glad, inte ledsen direkt heller.
Jag såg Garden state idag, den är otroligt vacker.
Jag läste Marika Kolterjahn idag, hon är otroligt dålig.
Men, jag läste ut en bok, det känns bra.
Det är mindre än en vecka till jullovet, det känns också bra.
För det betyder att jag snart får träffa
Pappa, farmor, Marianne.
Sarah.
It's good for everybody to hurt somebody once in a while.
Jag vill bara åka härifrån. Helst skulle jag bara ge mig av åt något håll jag inte känner till sedan tidigare.
Jag såg på Pippi Långstrump med Emma idag, från 1970, precis när allt det bra började ta sin början. "Akta dig vad kul de hade när de rymde hemifrån", säger Tommy, och sedan rymmer han tillsammans med sin syster och bästa vän. Men sedan: "I min bok var det vackert väder hela tiden när de rymde". Jag antar att det är så det är. Sanningen sägs av en tolvåring i en barnfilm från 1970.
I never had light in my eyes anyway
Jag är så trött.
Jag vet inte varför.
Jag har varit hemma i stort sätt hela dagen, förutom att jag träffade min läkare i en kvart. Det kändes onödigt. Sedan åkte jag hem och åt mig fet och tittade på film, innan jag hämtade Emma från dagis, och vi satt tillsammans i soffan och tittade på Landet för länge sedan 10, som jag hatar. Det har kommit en tolva, såg jag på biblioteket. Det är synd, eftersom den första är så bra, så genomtänkt, med klasskillnader och tvivel och tillit och kamp om liv och död. En stark film för att vara för barn.
Det känns inte som fredag. Jag vet inte vad det känns som. Något slags mellanting även här.
I say it's too late to get high now
Jag lyssnade på Saying sorry idag, Hawthorne heights, jag som bestämt mig för att sluta lyssna på sådan musik. Grejen var att jag fick världens lust att skriva. Den låten i samband med att jag läste en dålig bok. Självklart har jag inte skrivit något idag, men jag ser positivt på att känslan kommer tillbaka iaf. Så nu har jag tagit upp den musiken en aning igen, inte fullt så som jag lyssnade på den förut, men en aning, och det är skönt när man mår dåligt. Hawthorne och TBS.
Och Counting crows. Adam Duritz är min poetiska vän i vardagstristessen.
Maria says she's dying,
through the door I hear her crying.
Why? I don't know.
Det blir liksom inte bättre än så här.
Inte sämre heller, kan jag tro.
Det är någonstans så här mittemellan jag hör hemma.
Inte glad, inte ledsen direkt heller.
Jag såg Garden state idag, den är otroligt vacker.
Jag läste Marika Kolterjahn idag, hon är otroligt dålig.
Men, jag läste ut en bok, det känns bra.
Det är mindre än en vecka till jullovet, det känns också bra.
För det betyder att jag snart får träffa
Pappa, farmor, Marianne.
Sarah.
It's good for everybody to hurt somebody once in a while.
Jag vill bara åka härifrån. Helst skulle jag bara ge mig av åt något håll jag inte känner till sedan tidigare.
Jag såg på Pippi Långstrump med Emma idag, från 1970, precis när allt det bra började ta sin början. "Akta dig vad kul de hade när de rymde hemifrån", säger Tommy, och sedan rymmer han tillsammans med sin syster och bästa vän. Men sedan: "I min bok var det vackert väder hela tiden när de rymde". Jag antar att det är så det är. Sanningen sägs av en tolvåring i en barnfilm från 1970.
I never had light in my eyes anyway
Jag är så trött.
Jag vet inte varför.
Jag har varit hemma i stort sätt hela dagen, förutom att jag träffade min läkare i en kvart. Det kändes onödigt. Sedan åkte jag hem och åt mig fet och tittade på film, innan jag hämtade Emma från dagis, och vi satt tillsammans i soffan och tittade på Landet för länge sedan 10, som jag hatar. Det har kommit en tolva, såg jag på biblioteket. Det är synd, eftersom den första är så bra, så genomtänkt, med klasskillnader och tvivel och tillit och kamp om liv och död. En stark film för att vara för barn.
Det känns inte som fredag. Jag vet inte vad det känns som. Något slags mellanting även här.
I say it's too late to get high now
Jag lyssnade på Saying sorry idag, Hawthorne heights, jag som bestämt mig för att sluta lyssna på sådan musik. Grejen var att jag fick världens lust att skriva. Den låten i samband med att jag läste en dålig bok. Självklart har jag inte skrivit något idag, men jag ser positivt på att känslan kommer tillbaka iaf. Så nu har jag tagit upp den musiken en aning igen, inte fullt så som jag lyssnade på den förut, men en aning, och det är skönt när man mår dåligt. Hawthorne och TBS.
Och Counting crows. Adam Duritz är min poetiska vän i vardagstristessen.
Maria says she's dying,
through the door I hear her crying.
Why? I don't know.
Kommentarer
Trackback