Virvelflicka.
Igår var en av mina värsta dagar på länge.
När man inte finner tröst i någonting och allting är fel och bara ska ta slut så fort som möjligt.
Idag har varit lite bättre.
Kanske mest för att jag har haft saker att göra hela dagen.
Jag har inte varit på biblioteket idag.
Vi åkte till läkaren istället
(Anders: Vad ska du göra imorgon då, när du är ledig?
Josefine: Jag ska på läkarbesök. Så roligt var det.
Anders: Jaha. Inget allvarligt hoppas jag
Josefine: Nej)
Det gick som förväntat. Det gick bra.
Sedan åkte jag och mamma till Farsta och handlade julklappar. Fast jag köpte inga julklappar. Jag har inte köpt en enda julklapp än. Det löser sig.
Däremot köpte jag två tröjor, båda senapsgula till färgen, jag som inte tycker om gult, fast jag har börjat göra det på senare tid, och jag vill bara ha sjuttiotalskläder.
Sedan har jag gjort precis som planerat, legat hemma i min egen soffa och tittat på båda delarna av Ebba och Didrik, båda banden är över två timmar långa, och jag tycker verkligen om det, på något sätt, trots att det är otroligt upp-och-ner. Som vanligt betygsätter jag endast efter manus och karaktärer.
Ebba undrar hur man kan veta vad som är sant, om människor går runt och säger en massa saker de inte menar, och trots att ålderskillnaden mellan mig och Ebba är sju år, delar jag hennes oro. Fast kanske på lite högre nivå. Om det nu finns en sådan.
Men jag är mer som Yrla. Inte för att jag känner igen mig i hennes frihet, eller hennes enkelhet, spotanitet, erfarenhet, självsäkerhet. Tvärtom. Men jag är som Yrla i fönstret i lägenheten i stan. Eller kanske är jag mer som Didrik på hennes sängkant. Helst vill jag vara som Ebba.
Imorgon ska resten av familjen på julmarknad och jag ska inte följa med, och Julia har inte ringt och allting känns...som när ens bästa vän inte ringer på ens födelsedag. Hela livet känns som en sådan födelsedag. Counting crows är min bästa väns ersättare. Det fungeraar ganska bra. Hittills.
När man inte finner tröst i någonting och allting är fel och bara ska ta slut så fort som möjligt.
Idag har varit lite bättre.
Kanske mest för att jag har haft saker att göra hela dagen.
Jag har inte varit på biblioteket idag.
Vi åkte till läkaren istället
(Anders: Vad ska du göra imorgon då, när du är ledig?
Josefine: Jag ska på läkarbesök. Så roligt var det.
Anders: Jaha. Inget allvarligt hoppas jag
Josefine: Nej)
Det gick som förväntat. Det gick bra.
Sedan åkte jag och mamma till Farsta och handlade julklappar. Fast jag köpte inga julklappar. Jag har inte köpt en enda julklapp än. Det löser sig.
Däremot köpte jag två tröjor, båda senapsgula till färgen, jag som inte tycker om gult, fast jag har börjat göra det på senare tid, och jag vill bara ha sjuttiotalskläder.
Sedan har jag gjort precis som planerat, legat hemma i min egen soffa och tittat på båda delarna av Ebba och Didrik, båda banden är över två timmar långa, och jag tycker verkligen om det, på något sätt, trots att det är otroligt upp-och-ner. Som vanligt betygsätter jag endast efter manus och karaktärer.
Ebba undrar hur man kan veta vad som är sant, om människor går runt och säger en massa saker de inte menar, och trots att ålderskillnaden mellan mig och Ebba är sju år, delar jag hennes oro. Fast kanske på lite högre nivå. Om det nu finns en sådan.
Men jag är mer som Yrla. Inte för att jag känner igen mig i hennes frihet, eller hennes enkelhet, spotanitet, erfarenhet, självsäkerhet. Tvärtom. Men jag är som Yrla i fönstret i lägenheten i stan. Eller kanske är jag mer som Didrik på hennes sängkant. Helst vill jag vara som Ebba.
Imorgon ska resten av familjen på julmarknad och jag ska inte följa med, och Julia har inte ringt och allting känns...som när ens bästa vän inte ringer på ens födelsedag. Hela livet känns som en sådan födelsedag. Counting crows är min bästa väns ersättare. Det fungeraar ganska bra. Hittills.
Kommentarer
Trackback