I'm talking to the ceiling

Idag noterade jag händelser och känslor på små lappar och lade i bakfickan, för att jag inte skulle glömma bort dem.
Jag citerar mig själv från tidigare idag:

"Under fikat var jag helt ensam ute i biblioteket.
Helt underbart.
Jag önskar att jag hade ett eget bibliotek.
Böcker + ensamhet + tystnad
Om jag jobbade här skulle jag stanna här om nätterna,
för att få den här känslan.
Allting blir förstört på en sekund.
Dörren öppnas. Folk kommer in.
Musik spelas i foajen och når in till lokalen.
Förut spelade de bara Norah Jones,
sedan fick de spatt och spelade svenska schlagers en hel dag.
Nu kör de julsånger konstant, antagligen ända fram till jul,
förmodligen ännu längre."

Det var första känslan.

"Peter och Magnus kom förbi.
Kändes jättekonstigt.
Fast bra. Eller, jag vet inte.
Vad blir jag så nervös för?
Varför förstår alla utom jag vilket dåligt ´val jag gjorde angående gymnasiet?
Jag saknar Peter.
Jag vill prata med Julia"

[Magnus: Nej, nu är det dags att vandra vidare
Peter: Vandra vidare! Det låter som om vi ska dö]

För kanske en vecka sedan eller såbläddrade jag igenom en bok på barnfack, och hittade den här meningen: "Det är inte bara naglar och hår som växer, även växter. Det är kanske därför de heter växter? Nu ska vi plantera!"
En jättehurtig nu-ska-vi-aktivera-barnen-bok, innehållandes världens fulaste mening.

Jag hoppade över Ruth idag. Skönt att slippa.
Istället slösar jag bort min tid med min lillasyster framför tv:n.
Jag snodde med mig två filmer från biblioteket idag iaf.
Bara för att Julia inte har sett Garden state, och jag har glömt vad den handlar om.

När jag lyssnar på underbara Kooks-låten She moves in her own way fylls jag med någonting obeskrivbart som vill tvinga mig till tårar, jag hatar att jag är sån här.

(Idag har jag fått kämpa för att alla 'Rocky' ska få stå samlade,
och lärt mig en del av Dorota.)